Månadens mest spelade: November 2024

André Lamartine:
Super Mario Odyssey
Efter att ha spelat igenom deprimerande spel som Silent Hill 2: Remake och Scorn insåg jag att jag behövde något gladare i mitt spelliv. Vips! Så blev det en Nintendo Switch med tillhörande Mario-äventyr och denna gråa, långa månad har - likt julgransbelysning - lysts upp av det ljuvliga Super Mario Odyssey. Att ha gått miste om sådan här spelglädje är ju direkt genant, men man kan aldrig vara för gammal för att hoppa omkring med världens bästa rörmokare. Vilken spelglädje! Vem hade anat att lite skattjakt efter färgglada månar kunde vara så upplyftande? Jag är väl sist i världen med Odyssey, men att ha hittat 500 månar är inte fy skam så här långt. Nu blir det att fortsätta utforska spelets många hemligheter fram till jul.

Patrik Severin:
Stalker 2: Heart of Chornobyl
Jag har vandrat runt i denna fantastiska uppföljare. Precis som jag skrev i min recension lever det på gamla meriter. Har du spelat de äldre titlarna vet du exakt vad du får med uppföljaren. Det är ett fantastiskt äventyr som erbjuder den där långsammare, tänkande och atmosfäriska upplevelsen. Jag kan se mig själv spela detta i många år framöver tack vare kommande modifikationer och expansioner. Det låter också bra med ett härligt soundtrack som gör att jag som spelare lever mig in mer i denna dystopiska värld. Det är inte perfekt och det saknas några saker, men det är trots det ett av mina favoritspel under 2024. Det är unikt, beroendeframkallande och en solklar rekommendation.

Conny Andersson:
Unicorn Overlord
Ironin i att ha köpt massor av spel under hela hösten/vintern (där jag ändå fått ihop en rätt bra tid i många) blev slående när jag mot slutet av månaden fyndade detta. På några dagar hade jag skrapat ihop 20 timmars speltid. Ser man till antalet dagar är det inte det jag lirat mest, men sett till total speltid har det däremot blivit det. Ett otroligt lättspelat, underhållande och fantastiskt vackert strategispel där tiden bara tycks flyga iväg varje gång jag startar det. Det har en sådan där perfekt avvägning till att man ibland blir sittandes flera timmar och andra gånger så kan man köra litegrann. Ta sig en kvick batalj mellan varven, men hela tiden få en enorm känsla av att vilja köra lite mer. Jag förundras över hur simpelt det ändå är, men att det ändå finns ett djup och jag hålls också kvar av fantastisk tjusig design. Det är som en vacker målning och estetiken är verkligen strålande med otroligt läckra animationer. Helt klart en av årets stora överraskningar för egen del som jag äntligen införskaffade tack vare ett bra pris nu under Black Week.

Jonas Mäki:
Dragon Quest III HD-2D Remake
Med mindre än en timmes marginal gentemot dunderhöjdaren Stalker 2: Heart of Chornobyl, är det Dragon Quest III HD-2D Remake som är november månads mest spelade för min del. Och det passar ju bra eftersom 2024 varit ett år som gått i de japanska rollspelens förtecken, tack vare en uppsjö av bra spel. Jag vågar rent av påstå att det är det bästa året någonsin för genren. Final Fantasy kan jag utan och innan, men Dragon Quest-serien har länge varit ett ganska svart hål för mig egen del, och då känns det perfekt att få spela igenom en riktigt fin version av det kronologiskt första spelet i Erdrick-trilogin. Nu är jag förvisso inte klar ännu, men det är verkligen ett spel som påminner mig om svunna tider och hur fenomenala japanska rollspel kunde vara innan de alla skulle bli actionbaserade för att bättre tilltala en västerländsk publik. Det är nästan lika mycket strategi som rollspel, men bakom den sävliga fasaden gömmer sig en klockren historia och jag kan bara konstatera att jag är tacksam över att jag äntligen fick tillfälle att ge mig i kast med Dragon Quest på allvar.

Marcus Persson:
Mega Man X
Som liten palt under 80 och 90-talet hade jag en märklig fascination för Capcoms lilla blå robot. Antagligen för att Mega Man till NES var ett av de absolut första spelen jag faktiskt gavs chans att testa. Jag kämpade likt besatt och kom aldrig vidare långt på någon av banorna. Frustrationen kring den bisarra svårighetsgraden blev också i slutändan för mycket och att kontrollen överlevde mina våldsamma utfall är ett smärre under. Inte minst var det de blå, flygande fienderna på Cutmans bana som höll på att driva mig till totalt vansinne med sina hånflin och irriterande rörelsemönster.

Men trots de till synes dåliga minnena så var det ett frö som planterades den dagen och fram till och med slutet av 16-bits eran så behöll Mega Man sin speciella plats i mitt hjärta. Kulmen nåddes med Mega Man X, ett spel jag länge gick och trånade efter tills det plötsligt uppenbarade sig under granen en skimrande julafton för mer än 30 år sedan. Det tog mig ett tag att slutligan besegra alla bossar och Sigma men vilken upplevelse det var, och något jag sedan dess introducerat som en del av rutinen runt varje jul att spela igenom Mega Man X. Det färgsprakande 16-bitsäventyret är helt enkelt jul för mig, en förnimmelse om barndomen och en enklare tid då 24:e december representerade något nästan omöjligt magiskt. Och även om vi inte riktigt är där ännu så tillät jag mig att börja en aning tidigare i år än vanligt. Så för denna månad är därmed det i mitt tycke absolut bästa av Mega Mans många äventyr, också mitt mest spelade.

Marie Liljegren:
Unknown 9: Awakening
Denna månad fick jag lägga vantarna på ett spel som smygit förbi mig ovetande. Så jag har tagit en djupdykning till "The Fold" i skorna på Haroona som söker hämnd efter hon sett sin mentor Reika dö. Det är med blandade känslor jag styr runt i ökenlandskapet och stealthdödar fiender från skuggorna. En del av mig gillar spelet som har höga ambitioner, en annan del av mig märker att det fattas något, det räcker liksom inte hela vägen även om jag njuter av Haroonas nya talanger där hon kan gå in i sina fiender och styra dom för en kort stund. Men jag ska inte säga hej ännu, jag har ju trots allt bara skrapat på ytan. Vissa spel behöver lite mer tid bara och det tänker jag ge det. Berättelsen tilltalar ju mig och jag vill trots allt veta hur det hela ska sluta.

Joakim Sjögren:
Star Stable
Mina pållar är för mig inte längre några simpla polygonkreatur med grimmor, täcken och sadlar som består av ett par påkastade, lågupplösta texturer. Nej. Mina hästar och mitt stall i detta underbara spel - Är mitt liv. När jag inte tillbringar tid med de välryktade hopphästarna Peter och Ulf, brukar jag sitta i köket och rita teckningar föreställande dem båda, som jag sedan tejpar upp på köksluckorna. Så ser mitt liv ut, och det är alldeles underbart. Star Stable är mitt mest spelade spel denna månad, också.

Henric Pettersson:
Sonic x Shadow Generations
När Sonic Generations släpptes för lite mer än ett decennium sedan så var det tveklöst det bästa spelet jag lirat med Sonic på länge. När Sega utannonserade en remaster samt ett helt nytt spel intjoffat i mixen där vi får spela som Shadow visste jag att detta var något som jag inte kunde gå miste om. November månad har alltså sprungit iväg och jag har verkligen finkammat varenda del av Sonic Generations och för bara någon dag sedan varvade jag Shadows del som bara förbättrar spelet. Hubvärlden är så mycket roligare än den i originalspelet och trots att den är blek och initialt liten så finns där mycket att samla, mycket att upptäcka vilket öppnar upp för en trevlig stund mellan nivåerna. Nu ska jag bara prestera bra nog och få S-rank på varje nivå och samla de sista föremålen för att kamma hem platinumtrofén.

Niclas Wallin:
Hogwarts Legacy
Tanken var ju att jag skulle ge mig på Hogwarts Legacy mycket tidigare då jag har varit sugen på att strosa runt i Hogwarts korridorer länge, men av oklar anledning har det inte blivit av, förrän nu. Det dök återigen upp kraftigt nedsatt i pris och då var det ju bara att slå till och sätta igång. Inledningsvis var det faktiskt ganska segt men när man väl kommer in i det och blir lite varm i trollkarlsuniformen så växer det för varje spelad minut i princip. Jag har nu sprungit runt och viftat hejvilt med min trollstav i dryga tio timmar och jag gillar verkligen detta, det här är precis det spel jag ville spela för över 20 år sedan när jag var som mest uppslukad av Harry Potters magiska värld. Det gör ju att jag redan längtar ordentligt efter den uppföljare som nu ska vara på gång även om vi inte lär få se den på ett par år.

Joel Pettersson:
Vampire Hunters
Jag älskade Vampire Survivors när det släpptes och spelade mig igenom ohälsosamma mängder vågor av dryga vampyr-gossar och slemmiga monster. Premissen är otroligt enkel men sinnessjukt beroendeframkallande - uppgradera din arsenal av vapen och dina förmågor för att lättare överleva fler och större vågor av monster. Vampire Hunters gör samma sak men där Survivors var i top down-perspektiv är detta istället ett röjigt förstapersons-spel. Det ser ohyggligt coolt ut när skärmen fylls av att man håller i upp till 14 (!) vapen samtidigt och dopaminkickarna är täta när man lyckas uppgradera sin karaktär till den mån att även de ruggigaste av fiender decimeras till vampyrstoft på mikrosekunder. Ett dumroligt spel du borde kolla in helt enkelt.

Oscar Norenberg:
Titanfall 2
Det är när decembermörkret börjar smyga sig på och julen närmar sig som jag faller tillbaka i någon slags sentimental röra. Jag drömmer mig tillbaka till en tid utan måsten och julledighet med långa spelnätter med kompisar i Ventrilo. Således blir det också så att jag faller tillbaka till spel som passar in i denna mentalitet och är lite snuttefilt mitt i allt julkaos. Titanfall 2 är en sådan snuttefilt. Kampanjen har jag spelat igenom mer gånger än vad jag vill erkänna, det tar kanske 8-9 timmar och varje gång blir jag lika fäst vid min Titan, BT, som har min rygg i alla lägen. Titanfall 2 är en otrolig förstapersonskjutare, med urskön rörelsemekanik, härligt futuristiska vapen och att sitta i din Titan för att kunna använda det lite tyngre artilleriet är alltid befriande. Det spelar ingen roll hur många gånger jag spelar igenom kampanjen, jag kommer aldrig att sluta spela det en gång per år och jag kommer aldrig att sluta rekommendera det en gång per år.

Olof Westerberg:
Monster Train: First Class
Efter mer än 60 timmars pokerspelande i Balatro kände jag att det äntligen var dags för åtminstone en tillfällig paus. Valet föll på en för mig förbisedd, modern klassiker i kortbaserade roguelike-sammanhang, nämligen Monster Train: First Class. Förutom att det (precis som Slay the Spire) ser ut att vara designat av en mobilspelsvurmande 12-åring så finns det otaliga kvaliteter här som gör det högst förtjänt av en pallplats i genren. Upplägget med få (endast åtta) strider per runda, mängder av val med betydligt större inverkan än hos genrekollegorna och en relativt låg instegströskel gör att den eftersträvansvärda "en runda till-känslan" aldrig släpper taget om en. I och med First Class-tillägget innehåller Monster Train dessutom numera inte mindre än fem distinkta kortlekar, vilket skapar en närmast gigantisk innehållsmässig variation. Stor rekommendation utfärdas om du likt mig är svältfödd på ytterligare kortbaserade roguelikes.

Moa Andersson:
Silent Hill 2 Remake
Man kan ju tro att Moa borde ha chillat med skräckspelen efter halloween, men icke. Nu när mörkret har blivit en ständig närvaro i våra liv, har det varit ett ypperligt tillfälle att fortsätta grotta sig ner i skräckens tema i form av Silent Hill 2 Remake. Månaden som gått har bestått till största del av Bloober Teams fantastiska remake som både skrämmer och fascinerar. Det går verkligen inte att förneka att studion gjort ett fantastiskt jobb med att återskapa och uppdatera klassikern från 2001, med allt från röstskådespelare till atmosfär och grafik. Trots att spelet helt och hållet skrämmer slag på mig, så är det svårt att inte vilja utforska det vidare. Nu hoppas jag innerligt att studion även ges möjlighet att göra samma sak för ettan i serien. Håller tummar och tår.

Johan Vahlström:
EA Sports FC 25
Jag lider av någon typ av spelparalysering. Jag har flera spel jag vill spela. Jag har åtminstone tre rollspel som är 75% klara och väntar på att spelas klart. Av någon anledning går jag då istället tillbaka till att spela fotboll och jag vet inte ens varför. Jag känner mig klar med det här spelet, men det är så lätt att bara slå på och spela en liten stund. Nån gång kommer jag dock försöka avsluta alla spel som bara ligger och väntar för när julen kommer ska varenda unge vara glad.

Petter Hegevall:
Microsoft Flight Simulator 2024
Jag förstår såklart varför Asobo Studio och Microsoft kände sig tvingade att klämma ur sig Flight Simulator 2024 nu snarare än om tre månader, för det heter ju 2024, inte 2025. De borde dock döpt om det, skjutit upp releasen sex månader och i början av sommaren nästa år dunkat ut ett spel som fungerar som det var tänkt, utan buggar och tekniska tillkortakommanden som sabbar upplevelsen. Jag älskar Flight Sim 2020 innerligt och hade såklart räknat med att förälska mig i uppföljaren, också. Men det går inte. I grunden är det här naturligtvis ett väldigt bra spel, en förbättring. Men det harklar sig, hänger sig, fryser, planen försvinner, min pilot flyger ut ur planen och Jorden renderas inte klar i omgångar vilket gör att jag helt enkelt tar en sex månader lång paus här innan jag återvänder. Spelbranschen i allmänhet borde naturligtvis sluta med att skicka ut snordyra, efterlängtade storspel innan de väl är färdiga.

Vilket spel har ätit upp mest av din tid under den gångna månaden?