Månadens mest spelade: Juli 2024

Petter Hegevall har spelat:
Call of Duty: Warzone
Jag är brutalt trist. Brutalt-brutalt-brutalt. Trist, trist, trist. Supertrist. Jag vet. Jag vet. Jag önskar att jag kunde skriva något spännande här, något litet indiespel som ingen känner till som jag tipsar dig om, eller något nytt spel som du ännu inte hunnit plocka upp, som jag tillbringat en hel månad med. Men det vore oärligt. För jag har ännu en månad tillbringat mer tid i Call of Duty: Warzone än i något annat spel och med tanke på att Activision rullade ut säsong fem-uppdateringen häromdagen, har jag dessutom spelat ännu mer än vanligt. Och ja, jag älskar Warzone. Delar av mig hatar det, den bristfälliga matchmakingen, alla dessa fuskare och vapen-metorna som medvetet styrs mot OP-skit varje jävla månad, från utvecklare som ibland mer påminner om barnsliga troll än seriösa miljardutvecklare. Men det spelar i slutändan inte särskilt stor roll eftersom jag älskar att hoppa ned på Market, Vondel, med mina kompisar - prata skit och panga vrålande fransmän. Under juli har vi alla spelat mycket mer Ranked Resurgence än vanligt eftersom den matchmakingen fungerar mycket bättre än den "traditionella" SBMM:n som hela, hela, hela tiden gör allt den kan för att klämma in oss i lobbys där motståndet helt enkelt är för tufft.

Patrik Severin:
Strategic Command: World War I
Under denna månad har jag återupptäckt det mycket engagerande Strategic Command: World War I. Serien har ett rykte om sig att vara tillgänglig och jag tycker att det är en bra inkörsport till genren. Precis som namnet antyder är det ett storslaget krigsstrategispel med fokus på första världskriget. Du styr mängder av trupper och försöker vinna som en av sidorna under konflikten. Det har varit väldigt rogivande att sitta med en kopp kaffe och planera mina omgångar. Oftast har det regnat ute samtidigt vilket fungerat ypperligt för att slukas upp av upplevelsen. Detta är ett bra exempel på hur man kan simulera konflikten, trots några inneboende svagheter med titeln. Framförallt tycker jag att västfronten är svårsimulerad och inte riktigt fungerar perfekt här. Trots det lyckas spelet med att simulera konfrontationerna på östfronten riktigt bra. Strategic Command behandlar många olika konflikter väl och därigenom kan man alltid hitta något som intresserar en själv. Jag brinner för framförallt första världskriget vilket gör att den här utgåvan är given. Men det finns både amerikanska inbördeskriget och andra världskriget för att nämna några. Jag kan varmt rekommendera serien om du är nyfiken på upplägget.

Jonas Mäki:
Persona 3: Reload
Det är som bekant lätt att skaffa sig en gedigen backlog med allt spännande som kommer, men när man råkar älska japanska rollspel och våren bestått av titlar som Like a Dragon: Infinite Wealth, Eiyuden Chronicle: Hundred Heroes, Granblue Fantasy: Relink, Final Fantasy VII: Rebirth, Sand Land, Dragon's Dogma 2 och Persona 3 Reload - så inser man snabbt två saker. Dels att vi haft de förmodligen starkaste sex månaderna genren någonsin erbjudit genom alla tider, men dels även att tiden inte räcker till. För den som vill spela igenom det mesta titlarna har att erbjuda, väntar minst 100 timmars gaming i en majoritet av dessa fall. Efter att ha tagit mig igenom några av dem, står nu Persona 3 Reload på tur (ute till PC, Playstation och Xbox samt ingår dessutom med Game Pass) och sedan semestern började har jag suttit som klistrad. Detta är ren rollspelsmagi med fenomenal presentation, ljuvliga karaktärer, en underbart flummig story och klockrent gameplay. Jag kan inte rekommendera det nog, helt enkelt.

Henric Pettersson:
Lords of the Fallen (2023)
Jag är sen till festen och det var jag även till föregångaren som jag lirade först flera år efter att det hade släppts. Under juli månad har jag hur som helst lirat cirka 80 timmar av Lords of the Fallen där jag försökt göra allt som finns. När jag läst recensioner i efterhand är jag glad att jag spelar det i dagens skick då många av klagomålen gällande prestanda och för många fiender är så gott som bortblåsta. Det är verkligen inget större fel på Lords of the Fallen, även om jag förblir bitter över att ett fåtal troféer är buggade och hindrar mig från att samla platinum. Nåväl, rebooten av spelserien kan jag inte beskriva som annat än ett steg i rätt riktning och ser fram emot att se vad studion kokar ihop till nästa titel.

Joakim Sjögren:
Elden Ring: Shadow of the Erdtree
Jag har den senaste månaden fortsatt att komma tillbaka till From Softwares ljuvliga Elden Ring-expansion då jag märkt att det finns mängder kvar att upptäcka. När jag skrev vår recension så försökte jag nämligen "stressa" igenom så mycket av innehållet som det bara gick för att få en förståelse om tilläggets omfattning, men nu utan en deadline som hänger över huvudet har jag kunnat ta mig tiden att verkligen utforska materialet på djupet. Att Shadow of the Erdtree ger otroligt mycket mervärde till ett redan mästerligt spel råder det fortfarande inga tvivel om, och det här förmodligen det närmsta vi någonsin kommer komma en regelrätt uppföljare då jag tror att Miyazaki lär vilja göra något nytt i framtiden istället för att återvända till Landet Däremellan. Och om detta är slutet för Elden Ring så är jag mer än nöjd över vad vi har fått uppleva - För det har sannerligen varit en resa utöver det vanliga.

Johan Vahlström:
Star Stable
Mina två ponnys är superfina. Deras mörkbruna päls blänker så vackert i 480i-kvällssolen och när jag rider dem genom skogsdungen där bakom mitt smyckade lyxstall, infinner sig en glädje hos mig som är svårt att sammanfatta. Tårar uppstår i mina ögon, så mycket älskar jag Star Stable och även under denna sommarmånad har jag lagt cirka 90 timmar i spelet.

Olof Westerberg:
Still Wakes the Deep
När resten av världen begav sig ut för att jaga höga UV-index eller satt som förhäxade framför någon typ av fotbollsturnering, så bjöd jag hem ett par vänner för en heldagssession med Still Wakes the Deep - och drygt fem timmar senare var vi färdiga. Även om kontinuerliga röster höjdes angående att det inte var läskigt nog, att vissa spelsekvenser var lite väl stelbenta och inte levererade i jämförelse med exempelvis Resident Evil, att pusslen var hjärndöda och att illusionen stundtals sprack- så höll jag inte med. Still Wakes the Deep är tight regisserat, precis lagom omfångsrikt och unikt i sin realistiska porträttering av oljeplattformen. Ljudeffekter och grafisk briljans gör att regnet, ovädret, det stormiga havet och det utomvärldsliga hotet känns rakt igenom skärmen. Inget mästerverk, men en riktigt härlig rysare att bryta upp sommarsoliga dagar på stranden med.

Marie Liljegren:
Uncharted 4: A Thief's End
Istället för att som en normal människa ta tag i sin snabbväxande backlogg så snubblade jag som vanligt över Uncharted 4 som tydligen är något av en tradition för mig att spela varje gång jag har semester med dåligt väder. Så när regnet smattrar på min ruta skrattar jag vätan i ansiktet och drar min filt över benen och beger mig till varmare breddgrader med mina polare Drake och Sully. Vi njuter av allt vad turkosa vatten har att ge även om andra arga turister försöker förstöra för oss genom att lobba granater på oss och skjuta sönder vår fina motorbåt. Kanske är de arga för att det inte finns svenskt kaffe på hotellet? Vi har i alla fall klättrat i bergen och letat skatter som antagligen kommer bli en pärs att försöka smuggla förbi tullen och i slutänden fick vi ändå gå tomhänta från vårat äventyr med den sliskiga innebörden att det är kärringen som är det viktiga i livet.

Hade bytt ut henne mot en påse dubloner på ett ögonblick för hon är tydligen betydligt bättre på mig i Crash Bandicoot och jag gillar inte att förlora. Är det inte konstigt att ett spel man kört runt tio gånger väcker samma upptäckarkänsla varje gång? Att det är lika kul och tilltalar en mer än att starta ett man aldrig kört? Känns som de där Naughty Dog behöver fila på ett nytt äventyr för mig med Drake och hans vänner.

Marcus Persson:
F1 Manager 2024
Sommar, semester samt ett välkommet avbrott från de till synes aldrig sinande äventyren i helsvenska Valheim. Ja, efter närmare 2000 timmar satt det rätt fint med en paus trots att det inte direkt var planerat. För precis på samma vis som den maskerade rosen svepte in gång på gång och räddade Sailor Moon undan från demonerna, föll F1 Manager 2024 ner i mitt knä i precis rättan tid. Nu är det förvisso inga omvälvande förändringar som dukas fram i Frontier Developments senaste spel. Men styrkorna från föregående års upplaga finns kvar och nymodigheterna är tillräckligt många för att återigen snärja in mig i den fiktiva F1-cirkusen. Och bäst av allt, denna gång går det äntligen att konstruera ett eget team, något som oavkortat satte igång tankeverkstaden. Brawn, Lotus, Porsche? Möjligheterna är många och jag har haft många roliga timmar tillsammans med F1 Manager 2024, utan någon ände i sikte. För vem behöver solsken och D-vitamin när man kan sitta klistrad framför datorn och leka F1-boss?

Conny Andersson:
Banishers: Ghosts of New Eden
Att älska spel består ibland av att invänta rätt tillfälle att kunna njuta av något fullständigt. Så, även om Don't Nods släppte detta redan i februari, och det har satt intressant ut från början, så fick jag hålla mig. Våren och sommaren hade andra titlar som gick före, men när spelet sänktes lite i pris kunde jag inte hålla mig utan köpte hem det och under juli har jag varit på äventyr med huvudpersonerna Antea och Red.

Och vilket äventyr sedan! För detta var helt min kopp av te. Ett spännande och välgjort äventyr som hela tiden lockade mig vidare. Jag är otroligt svag när ett äventyr är en resa, en road-trip - och det var precis vad jag fick här. Linjärt, men inte låst, omväxlande och spännande hela tiden och precis lagom långt. Det finns mycket att upptäcka och spelet blandar friskt klassiska spelmoment med lite mer överraskande sådana. Kemin mellan huvudpersonerna gjorde dom enkla att tycka om och spelet vågade verkligen växla i tempo och allt som allt så kände det framförallt väldigt atmosfäriskt. Jag blev faktiskt lite överraskad över hur mycket jag tyckte om detta. Det var en stor tomhet som infann sig när eftertexterna rullade och är man ute efter action och äventyr så bör man inte missa denna pärla.

Niclas Wallin:
Horizon: Forbidden West
Jag skaffade aldrig Horizon: Forbidden West när det släpptes till min Playstation 4 eftersom jag ändå skulle köpa en Playstation 5 vilket ögonblick som helst. Så blev det ju inte riktigt men nu har jag och Sonys senaste konsol haft en intensiv smekmånad och det första jag kastade mig över var då såklart Aloys senaste äventyr. 37 timmar senare så är jag färdig med kampanjen och jag gillar det nästan lika mycket som jag gillade första spelet. Det är ju mycket mer av samma till stor del, men grafiken har ju putsats till rätt rejält och det finns lite mer att göra, det är svårt att sluta spela när man väl börjat. Det blev aningen långdraget mot slutet och jag kände att jag började tröttna lite grann, men som helhet var det ändå riktigt solida 37 timmar med Aloy och hennes kamp för den dystopiska världen full av griniga maskiner.

André Lamartine:
Elden Ring
Det känns som att jag aldrig lämnade detta mastodontspel, för två år sedan. Jag kom tillbaka till The Lands Between för att ta del av det makabert svåra DLC:t, men efter att ha besegrat dess slutboss (som nästan tog knäcken på min mentala hälsa) fastnade jag kvar i Miyazakis mörka fantasyvärld och har sedan dess påbörjat min fjärde resa med min mediokra Tarnished, som ständigt velar mellan strength-build och faith-baserad trollkarlsnonsens. Jag har glömt att Elden Ring är en outtömlig glädjekälla för alla som har slukat From Softwares tidigare självtortyr-spel, där smärtgränsen för mycket bullshit man måste utstå inte svider det minsta längre. Bara lite, som när jag tappade bort 900 000 runor på grund av min egen girighet. Nåväl, det där är egentligen småpotatis i ett spel som fortfarande förtrollar och förundrar efter 312 speltimmar.

Vilken titel tillbringade du mest tid med under den gångna månaden?