Topp 5: Resident Evil

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Epost *

Namn *

Som den självutnämnda Resident Evil-drottningen, redaktionens egna Countess Dimitrescu vilket kanske inte är så svårt med tanke på det massiva korvkalaset jag befinner mig i så tänkte jag lista mina topp fem av Capcoms fantastiska skräckserie Resident Evil som såg sitt ljus för första gången 1996. Den 27 Februari släpps den nionde delen, är du redo?

5. Resident Evil 3 Nemesis Remake

Den tredje delen i Capcoms serie om det lömska läkemedelsföretaget Umbrella tog oss tillbaka till Raccon City två månader efter Resident Evil 1 och dagen innan katastrofen i Resident Evil 2. Det var först i detta spelet där vi trogna fans fick uppleva hur det var att verkligen bajsa ner sig i ett spel när vi satt oss i vad vi trodde var trygghet och Nemesis dök upp genom väggen likt Jack Nicholson i The Shining och visade oss att den tryggheten nu mera var icke existerande. Ingen plats var längre helig att pusta ut på och det var med hög puls av att ständigt vara förföljd av mannen med för mycket tandkött och för lite tänder som vi tog oss igenom spelet allt för kvickt till ljudet av hans framstönande S.T.A.R.S. Trots sitt nerbantade format av originalet så var Resident Evil 3 Remake ett grymt kul äventyr trots att det var i kortaste laget för min smak. Ett Resident Evil kan liksom aldrig vara långt nog.

4. Resident Evil Code Veronica

Spelet som utspelade sig emellan RE2 och RE3 tog oss från Raccon City över havet till den lilla ön Rockford Island som agerade som ett fängelse för de som behövdes gömmas undan utav Umbrella för all framtid och det är här vi hamnar i rollen som Claire Redfield i hennes jakt på hennes försvunna bror Chris. Spelet är helt klart ett av de Resident Evil spel som jag tycker inte fick tillräcklig cred för hur satans bra det faktiskt var och det glöms oftast bort när folk pratar om serien. Men för mig var det spelet som fick mig att nästan punga ut en hel förmögenhet av mitt CSN på en Dreamcast för att jag inte ville missa spelet. Det var också ett av de Resident Evil-spel som verkligen överraskade med sjukt snygg grafik och kändes lite före sin tid. Storyn med de två galna tvillingarna Alfred och Alexia Ashford var grymt underhållande och jag kommer ihåg lyckan när jag deppigt trodde spelet började nå sitt slut och det bara fortsatte och en hel ny del av spelet öppnade upp sig. Code Veronica hade fortfarande den där ljuva old school-Resident Evil andan med pussel och läskigheter över sig innan den tog en annan inriktning och det uppskattades.

3. Resident Evil 1 Remake

Det var med detta första spelet som Capcom skrev historia, när de lyckades damma av fiender som vi senast sett i Sam Raimi's Evil Dead och göra zombien till det som skulle skrämma oss alla halvt fördärvade i många år framåt. Här var han dock lite slöare och långsammare i sin jakt efter människokött, men varför stressa? Han hade ju trots allt sina kumpaner Hunters och Crimson Head som hade mer spring i benen för de byten som fick för sig att rusa för sina liv. Och det gjorde vi. Rusade för våra liv med en och annan hunter och det slutade allt för ofta på samma sätt, genom ond bråd död. Crimson Heads var också en sjukt härlig fiender som fick oss gamla vana rävar på tårna då zombies som vi redan dödat plötsligt fick liv igen, och nu snackar vi zombies på crack tills vi insåg att de måste eldas för att slutligen dö. Jag älskade varje minut av spelet, av den härliga stämning som fick mig på helspänn, pusslen som fick min hjärna alert och fienderna som fick min puls att slå som om jag sprungit en maraton. Mest minnesvärda? Ormbossen, helt klart. Den glömmer jag aldrig.

2. Resident Evil 4

Jag ville egentligen inte gilla Resident Evil 4 när det kom ut. Det var ju trots allt en stor förändring i från spelen jag höll så kära och jag är alltid skeptisk till förändring på något som är bra. Min älskade zombies var utbytta till arga spanjorer med högafflar och potatisgrepar och det hela påminde mest om en misslyckad charterresa till Mallis 1997 då vi råkade gena över en olivlund och möttes av upprörda svartmuskiga män med spadar. Men spelet växte på mig, och ju längre in i storyn jag kom desto mer såg jag resterna av mitt älskade Resident Evil. Visst, det var mer action än skräck och det krävdes lite mer av dig som spelare när det kom till att vara alert men den fjärde delen var som ett skenande tåg, en käftsmäll av action och jag ville ha mer. Det var även här Resident Evils första motorsågsman dök upp med en jutesäck på skallen och den förbaskade fienden gjorde alltid slarvsylta av mitt ack så lilla mod. Räckte jag bara hörde ljudet av motorn så ville jag ropa efter mamma och Doktor Salvatore är en idag en av de mest oförglömliga bossarna jag kämpat emot.

1. Resident Evil 2 Remake

För min del är detta kungen av alla Resident Evil-spel. Kanske är jag partisk för det är trots allt det första jag spelade och det var även här jag fick känslan av att ha blivit slagen i huvudet med en stekpanna och vaknade upp kär i ett spel (originalet). Det är spelet som tog mig i handen där jag satt nöjd och spelade Spyro the Dragon och samlade diamanter och i stället visade mig hur mycket roligare det var att fimpa fiender med en hagelbössa än med eld och det är spelet som fick mig att börja uppskatta en helt ny genre över en natt. Och oj, vilket spel det var.

Och så finurligt gjort så att du fick uppleva det från två olika håll vilket gjorde omspelningsvärdet så självklart. Mr. X fick mig att otaliga gånger sitta och gömma mig som en riktig fegis i sparrummet och Lickers fick mig att hysteriskt kuta genom korridorer utan någon som helst plan eller taktik. Här träffade jag min favoritkaraktär, Leon. S Kennedy och han har ju hängt med ett tag nu och om jag får säga det själv så åldras han med stil. För mig är Resident Evil 2 Remake den klara favoriten på min Resident Evil-lista och det kommer alltid ligga mig nära hjärtat. En perfekt blandning emellan läskighet, action, story, grymma karaktärer och ett helt unikt fiendeutbud som aldrig slutar att överraska.

Sen vill jag faktiskt dela ut ett litet tröstpris till ett Resident Evil-spel som inte fick den uppmärksamhet som jag tycker den förtjänar, nämligen Resident Evil 5. Spelet som tog oss ut i solljuset och ändå lyckades få våran puls att gå på högtryck. Jag personligen älskade att man kunde köra co-op och än idag tycker jag faktiskt att detta är ett av de co-opspel som jag haft som roligast med min spelpartner när vi körde igenom back in the days. Mer Resident Evil-spel borde ha den möjligheten att få dela upplevelsen med någon annan från soffan. Det ger lite mer mod till den fegaste av oss.

Som ni ser lyser de nyare titlarna med sin frånvaro och jag vet att många av er håller det sjunde spelet högt. Jag däremot har väl egentligen aldrig klassat de spelen som Resident Evil. För mig hade dom spelen kunnat heta precis vad som helst och de hade kunnat vara fristående skräckspel. Men för mig tappade Capcom tråden vad som var just Resident Evil. Inte bara handling och story utan även känslan. Innan behövdes inte så mycket för att skapa den rätta stämningen. En korridor badande i blod och en lampa som blinkar i mörkret. Hasande steg och skrik som tystnar. Du visste att något fanns där ute men inte var eller vad.

Du fick helt enkelt ta dig framåt och möta det som skrämde skiten ur dig, ett steg i taget. Och det var lite av skönheten med spelen, att aldrig veta vad som väntades. Allt det försvann med sjuan för mig när allt bara blev för mycket weird shit och ett hysteriskt tempo. Nä tack och lov för elaka läkemedelsföretag som skapar monster i smyg. Tack och lov för pussel som får en att pusta ut för en stund så inte nerverna går sönder. Tack och lov för inarbetade karaktärer som man följt och som man hejar på. Så om ni undrade varför inte Ethan Winters, familjen Baker, vampyrer eller varulvar var med i min lista. Så nu vet ni.

Hur skulle din lista se ut?