Mafia: The Old Country

När utvecklaren Hangar 13 avslöjade att nästa del i Mafia-serien skulle bli ett i stort sett helt linjärt äventyr så var det flera som blev lite tveksamma. Man menade att man hade frångått den den öppna världen för att kunna ge en mer regisserad upplevelse. Slutresultatet är dock säga ett slags mellanting. För här finns absolut en öppen värld som du kan traska, rida eller köra runt i emellanåt. Men det är egentligen ingen värld att utforska mer än att titta på lite fina utsikter och leta efter saker att samla. Det är egentligen inte så annorlunda mot hur serien varit i andra delar - men det är också mer komprimerat och mer stillsamt än förr.

När spelet startar så sliter vår huvudperson Enzo i gruvorna. Dagarna bjuder på hårt arbete med ilskna arbetsgivare som inte direkt sätter säkerhet i första rummet. Enzo och hans nära vän skickas i början av spelet ner i ett gruvschakt för att leta rätt på några försvunna arbetare. Berget börjar rasa och det uppstår även en gasläcka. Mitt i allt tumult så ges Enzo en chans att fly. Ödet gör att han hamnar hos Torrisi-familjen och så tar en berättelse om ett ny chans och ett nytt liv sin början på en vingård i Sicilien.

De första timmarna av Mafia: The Old Country kändes som en av de längsta tutorials jag någonsin upplevt. Det är egentligen inget fel på den förutsägbara starten och berättelsen, som sådan. Som spelare är vi rätt vana vid det där. Men det blev inte direkt en lysande början när jag började förstå att de första timmarna egentligen bara var en oändligt lång genomgång av spelmekanik.

För trots att här inte finns så mycket variation i det stora hela så skulle allting introduceras som egna små uppdrag. Det började snabbt skava över det faktum att det känns så tempofattigt i sin struktur. Hangar 13 plockade dock sedan upp tempot - men det så klassiska "nu ska du vinna ett race"-uppdragen blandas med massor av smyg/actionsekvenser. Tacksamt nog är de sistnämnda spelets absolut starkaste kort. Fienderna må vara dummare än tåget och traskar gärna rakt mot en, helt ute i det öppna, men det är skoj att skjuta och döda åtminstone med de olika vapen som finns. Dessutom så är den action som vi bjuds på ett väldigt välkommet avbrott mot resten av det långsamma tempot. Med smidig covermekanik rör man sig framåt i de uppdrag man har vapen i näven. Medan de som kräver att man smyger handlar om att studera rörelsemönster och vänta tills en vakt står med ryggen mot en så man kan kväva honom. Spelet plockar även upp tempot ordentligt under snygga och filmiska sekvenser - men även här är det som mest okej under stora stunder. Det känns bekant men ändå roligt men aldrig direkt minnesvärt.

Eftersom just actionsekvenserna ändå är det som är häftigast så tål de att beskrivas lite närmare. Enzo rör sig himla smidigt mellan lägligt passerade skydd, väggar och murar. Han kan bära två olika skjutvapen samtidigt och så är det också viktigt att plocka upp bandage för att återfå hälsa i stridens hetta. Kontrollen känns rapp och alla vapnen och den skada de åstadkommer gör dessa sekvenser till de klart bästa i spelet. Jag hade aldrig tråkigt med dessa delar trots att de är likadana i sin utformning och fann alltid ett nöje i att rensa upp ett område för att ta mig framåt så berättelsen kunde fortskrida.

Spelkontrollen är också responsiv både till fots, till häst eller när man rattar ett fordon - vilket är tur eftersom det tillbringas mycket tid till att färdas. Det är genomarbetat gällande spelmekanik överlag där egentligen bara riktigt dumma fiender bryter illusionen av detta. Även de alltför ofta förekommande knivfighterna fungerar bra sett till den kontroll man har. Jag tycker dock som sagt att spelets renodlade action är där det blir som mest underhållande.

Den öppna världen som finns här är väldigt fin. Den är lite som en modernare, men också betydligt mer komprimerad, version av omgivningarna i Red Dead Redemption 2. Upplevelsen är dock då mer av Uncharted-stuk sett till uppdragen. I grunden är det egentligen inte så tråkiga sådana men de är utformade på alltför likt sätt. För hur engagerande och underhållande de än är i sina stunder så går också dess design på en slags konstant sparlåga genom de dryga tio till tolv timmarna av speltid. Det är lite som att se en habil actionfilm som känns skoj för stunden men inte ger så mycket än så när eftertexterna rullat. Det är nästan så man skrattar för sig själv ibland när man ska infiltrera en byggnad där man inte får bli sedd under första halvan - för att sedan veta att så fort man öppnar en dörr så blir det en sekvens av ren pang-pang.

Det är så denna del av Mafia-serien ofta känns som helhet. Den bjuder på en stundtals fartfylld upplevelse men här finns egentligen ingenting som inte gjorts bättre förr. Vad man däremot lyckas med väldigt bra är att bjuda på rejält med atmosfär gällande landskapet det hela utspelar sig i. Italien är en slående vacker plats och trivsamt att bara vistas i. Även om kartan är extremt sparsmakad på saker och oftast bara fungerar som en scenisk vacker transportsträcka så lyckas framförallt detaljer och vyer att imponera. Det är en väldigt fin kuliss, helt enkelt. När man traskar omkring i spelets större stad och ägnar lite extra tid att beskåda detaljrikedomen så är det ofta så att man blir imponerad. Frukter, blommor, hästar, bilar... allt känns imponerande rent tekniskt ner på minsta detaljnivå.

Jag gillar också hur gatorna är fulla av folk under vissa scener, hur arbetare sliter på de många fälten eller står utanför de små mysiga bosättningarna. Som helhet hade jag dock önskat mer liv och rörelse. Vid sidan om den bra grafiken så tillkommer även bra musik och väldigt bra röstskådespeleri till de allra flesta av den stora ensemblen. Det är en produktion som absolut inte är det tekniskt mest lysande jag sett men som ändå på flertalet håll lyckas imponera. Spelet flyter också på bra med habil bilduppdatering men det ska tilläggas att PC-versionen (som är den jag körde) hade ett flertal krascher under spelets gång.

Mafia: The Old Country fastnar ledsamt nog ofta i en ram som det aldrig vågar leta sig utanför eller gör något lite mer spännande av. Det är enkelt att räkna ut hur uppdragen kommer fortlöpa och alla strider mot namngivna antagonister slutar i princip alltid i en knivfight som efter femte gången den sker känns väldigt fantasilös. Det klipps dock snyggt mellan spel och mellansekvenser och på tal om just sådana så består otroligt mycket av tiden att kika mellansekvenser av bistra män som pratar om vad som behöver göras samt, såklart, hur viktigt det är med lojalitet.

Tempot sjunker också rejält när berättelsen ska trava sig fram på hästryggen. Eftersom man då heller inte har något sprudlande öppen värld att utforska en så blir tempot också rätt lidande. Det där att det ska vara en linjär action-upplevelse tar dels stryk när allting blir så begränsat men också för att berättelsen med mellansekvenser och transportsträckor tar upp så stor del. Hade de varit bättre utföra hade detta givetvis inte anmärkts på då ju sådant här snarare kan addera till upplevelsen när det görs bra. Så engagerande är dock aldrig vare sig karaktärer eller berättelsen.

Jag tycker främst att detta faller en aning mellan stolarna på sin egen premiss. Det bjuder på en karta som man kan färdas runt på men det är egentligen inte ett open world-spel sett till struktur eller vad som finns eller går att göra. Det blir heller inte riktigt vare sig linjärt eller välregisserat nog när vi ändå har en stor karta av det slaget. Ska man göra en jämförelse med Uncharted så bjuder ju den serien på skiftande omgivningar där man tar sig fram genom något som mer kan liknas vid regelrätta nivåer. Vilket här då istället bara blir olika områden inom samma större miljö. Även om då spelet tar plats inuti olika byggnader så blir variationen inte tillräcklig när bakgrunden utanför är densamma. En lösning hade exempelvis varit att titta mer på hur exempelvis den lysande Tomb Raider-serien behandlade detta. Ska man skapa ett actionspel som är mer filmiskt så gäller det ju att variationen, samt såklart tempot, är högt och underhållande. Förutom att tempot här hade behövts setts över så hade fler skriptade sekvenser och lite mer fantasi på uppdragen kunnat lyfta detta rejält.

Jag förstår ambitionen i att man vill skapa något mer jordnära. Något mer "hemma" - om man nu så vill. Genom att man inte placerar denna del i Amerika och helt enkelt frångår det pulserande storstadslivet med allt vad det innebär av högoktaniga biljakter och allt annat - så gör det att det ofta känns så väldigt tempofattigt. Hade den italienska landsbygden varit en del av en större miljö så tror jag det hade fungerat bättre men nu så blir det att dess stillhet är det enda man får uppleva och vistas i.

Dessutom så tycker jag det är svårt att bry mig något särskilt om karaktärerna och vad de har för motiv. Så berättelsen blir i det hela väldigt ointressant. Allt känns som en rätt generisk actionfilm där det inte finns så mycket mer ambitioner än att utföra de jobb som bossen ger en. Det blir till allra största del en blandning av "rid dit, kör dit, skjut dessa, traska runt här (vilket man gör väldigt mycket)" och även om berättelsen bjuder på distinkta tidshopp så tar man inte chansen att efter dessa förändra något av upplevelsen. Vilket är synd då chansen att att variera lite hade varit utmärkt just efter ett sådant.

Även om helheten verkligen inte är dålig så har allting gjorts förr i så stor grad, både i denna serie och i flertalet av andra spel, att det aldrig direkt överraskar. Det blir lite svårt att ösa superlativ över inslagen när de heller inte är i närheten av de bästa versionerna man upplevt. Jag har absolut haft ganska roligt under de dagar jag lirat men det hela stannar inte kvar som något direkt minnesvärt - med undantag för de väldigt fina miljöerna. De allra bästa bitarna är absolut underhållande och det är också som helhet väldigt lättsmält och lättspelat. Vilket kan vara en fördel för de som söker den typen av upplevelse.

Allt som allt är Mafia: The Old Country ett helt okej actionspel. Det märks att ambitionerna finns att vilja bjuda på någon slags hybrid mellan det linjära men ändå velat behålla det öppna. Att man velat tighta till upplevelsen för att göra den både engagerande, välregisserad och storslagen. Men även om jag personligen är en sådan som dyrkar öppna världar så hade jag nog hellre sett att man faktiskt lutat sig än mer åt att strömlinjeforma detta. I ett actionspel av det här slaget, som då även är ganska kort, så tycker jag helt enkelt att man borde haft bättre variation samt ett betydligt högre tempo för att detta i slutändan skulle kännas mer engagerande.