Luigi's Mansion 2

Trots hygglig kritik knarrades det lite smått när Luigi's Mansion dök upp i spelbutikerna i samband med Gamecube-premiären. Mario hade inte huvudrollen, spelet var lite väl kort och klassiskt plattformande sken med sin frånvaro. Själv gillade jag verkligen konceptet. Luigis hemsökta husesyn var ett kreativt nytänk och på många sätt en modig manöver från Nintendo.

Att passivisera Mario och rikta spotlighten åt Luigis håll var intressant. Nog för att jag uppskattar den ständiga optimismen hos den tjockare av brorsorna, men en totalt orädd karaktär blir också lätt ganska endimensionell. I Luigi's Mansion, både ettan och tvåan, möter vi i stället en huvudfigur som faktiskt reagerar på de faror han ställs inför. Och när den grönklädde brorsan med skakiga ben ger sig på tvåans nya herrgårdar, och nynnar med i ledmotivet med darrig röst för att hålla modet uppe, då blir hjälten plötsligt tredimensionell. Inte bara rent stereoskopiskt.

Upplägget är i stort detsamma som sist när 3DS-uppföljaren rullar igång. Luigi dras in genom en TV, uppenbarligen införskaffad på Poltergeist-familjens favoritaffär, och får träffa professor E. Gadd igen. En rad experiment med snälla spöken har gått fel efter att den lila, pacificerande himlakroppen Dark Moon splittrats i fem bitar, vilket gjort spökena fientliga. Jag utrustas med en DS-liknande kommunikationspryl (DS står här för "Dual Scream") och ger mig av till den första herrgården för att hitta Luigi's Mansions sugiga primärvapen Poltergust, denna gång uppgraderad till modellnummer 5000.

Så startar äventyret, och det är en matig kampanj utspridd på kraftigt skiftande världar där det inte bara vankas klassiska herrgårdar. Istället för att helt fritt utforska omgivningarna kommer du åt äventyret via ett menysystem från din professorpolares högkvarter. Mer linjärt än sist, men Luigi's Mansion 2 är långt från för linjärt. Upptäckarglädjen är absolut intakt även denna gång.

Att tassa omkring (eller springa, på Luigis oefterhärmeliga sätt) bland de spökinfesterade rummen kittlar verkligen fantasin, till stor del på grund av att Nintendo verkligen proppat varje vrå med saker att interagera med. Möbler, mattor, möss, med mera - alla reagerar de på din dammsugares kraft och det är fånigt kul att experimentera med den interaktiva inredningen.

Sammandrabbningarna med spökena bygger på samma underhållande mekanik som sist, men har några små förfiningar. Du bländar spökena med din ficklampa varpå du slår igång din supersugare och hamnar i ett slags dragkamp. När spökets livsindikator, olika stor beroende på fiendetyperna, nått noll har du fångat gasten och kan ge dig på nästa tills du blåst rent hela rummet, vilket för övrigt får lyset att tändas. En twist är att du kan knapptryckstajma dina sugningar med A-knappen för att få en pengabonus när spöket är besegrat. Spökena är hala som ålar ibland och det är väldigt tillfredställande att till slut förvisa dem till dammsugarpåsefängelset. Exakt den känsla man avundades efter första titten på Ghostbusters.

Nintendo 3DS är inte världens mest kraftfulla bärbara maskin, men grafiken (och framförallt designen) i Luigi's Mansion 2 är ändå omöjlig att värja sig mot. Varje rum blir som ett litet dockskåp och detta förstärks förstås tack vare 3D-funktionen som jag gärna hade haft på full styrka spelet genom, om den inte gett mig lätt huvudvärk... Det går också att kika genom nyckelhål för att se vad spökena sysslar med när du inte är i närheten, vilket ytterligare hjälper illusionen om att dessa herrgårdar är vid liv.

Jag vill också ägna några rader åt ljudarbetet, som håller riktigt hög klass. Som vanligt när det gäller kvalitetsprodukter i detta medium är det i de små detaljerna man märker detta. Spökenas läten, teleport-ljudet som tar oss till banorna eller lätet när Luigi rättar till sin Poltergust osar av kvalitet och noggrannhet. Musiken är lika mysig och självklart finns det klassiska, extremt smittsamma ledmotivet kvar. Efter allt för många koppar svart kaffe har jag nynnat (okej då, skrikit) låteländet konstant till min omgivnings stora glädje.

Sakletare och perfektionister har en hel del att hämta i Luigi's Mansion 2. Det finns gott om guldmynt gömda i byrålådor och råtthål, gömda Boos ger dig extrabanor och det lär också ta dig tid att hitta spelets alla kristaller. När du klarat banan får du en genomgång hur snabb och noggrann du var, vilket bäddar fint för omspelningar och rekordförsök.

Och vet ni? Multiplayerläget, som jag innan spelets release inte ens orkat rycka på axlarna åt, är faktiskt riktigt bra också. Här samarbetar spökjägare i vad som kallas Scare Craper och som namnet antyder handlar det om att klättra i ett torn och jaga spöken, rusa i kapp mot utgången eller leta (fånigt söta) spökhundar kallade Polterpups, beroende på spelläge. Det går att spela lokalt, online och via Download Play-funktionen och upp till fyra personer kan hjälpas åt, eller tävla mot varandra.

Kaoset när fyra Luigis i olikfärgade hängselbrallor i bästa Ghostbusters-anda brottas med ett svårfångat spöke är genomhärligt. Online är kul, men multiplayern blir som roligast när du har dina spelvänner i samma rum och får gasta (höhö) högt när någon utför en Nintendo-motsvarighet av en Frag Steal. För det mesta krävs dock samarbete och smart taktik, och du ställs ofta inför val som huruvida din grupp bör fortsätta färden tillsammans eller splittras för att täcka mer mark på kortare tid. Att ta sig hela vägen upp till tornets tjugofemte våning är en härlig utmaning.

Luigi's Mansion 2 är en ytterst slipad produkt, ett praktexempel på Nintendos charm och en härlig comeback för spelvärldens mest celebre andrafiol. Det känns väldigt lyxigt att få ett så här komplett äventyr till lilla Nintendo 3DS och formatet har nu ytterligare en höjdare bredvid Super Mario 3D Land och Kid Icarus: Uprising. Vem kunde tro att en grön fegis och lite husgeråd kunde vara så här kul?