Lou (Netflix)

Jag gillar hämndrullar. Det behöver inte alltid vara så förbannat svårt, eller krångligt att sätta ihop en underhållande actionrökare bara man har välmotiverade karaktärer och snygg action. Jag gillar dessutom utomhusfilmer, gärna de som äger rum i skogar och på berg och jag gillar verkligen filmer där det dör folk på morbida, grafiskt otäcka sätt och vis. Helst ska de tömmas på blod och sparkas i huvudet, men i motsatt ordning. Action är kul, helt enkelt. Särskilt när det blir sådär mörkt och köttigt som jag hade hoppats att Netflix nya film Lou skulle vara. Trailern skvallrade ju i alla fall om det.

Storyn kretsar kring Lou, 60-årig tant som sökt sig till en litet, litet samhälle på vischan där hon pensionerat sig med sin hund och väl där gör allt för att hålla sig undan. I grunden är hon dock före detta CIA-spion och en riktigt hårdnackad, kapabel, dödlig föredetting som dras in i en jobbig härva när hennes granne hamnar i trubbel. Grannen Hannahs femåriga dotter Vee kidnappas en natt medan stormovädret färgar himlen kolsvart och innan Lou vet ordet av är hon på jakt efter kidnapparen med hagelbocken i högsta hugg.

Jag har verkligen ingenting emot kvinnliga hjältar och huvudfigurer. Faktum är att jag föredrar dem. I spelvärlden uppskattar jag Lara Croft, Samus, Ellie och Alyx Vance mer än vad jag gör Kratos, Nate Drake, Marcus Fenix och Solid Snake och i filmsammanhang hör Furiosa, Ripley och Leia mina favoritfigurer (någonsin) men det är ändå något med dagens Kvinnor kan-hysteri i underhållningsvärlden som känns mer än lovligt forcerad. Nu senast var det en 56-kilos flicka med en trasig pilbåge som dödade Predator trots att 100-talet topptränade specialmilitärer misslyckats sedan slutet av 80-talet och i den här filmen blir det snabbt larvigt. Allison Janney som spelar Lou är 70+ och hennes tafatta försök att spela stenhård och fysiskt kapabel ex-spion känns ungefär lika trovärdigt som om Clint Eastwood skulle norpa rollen som James Bond (2024). Det blir mest bara larvigt (precis som i Cry Macho) och även om Janney är en superb skådespelare i många andra filmer hon medverkat i, blir hennes "tuffhet" det som i flera fall får denna film att kännas ihålig.

Det finns en scen där hon avlivar en 30 år yngre specialmilitär med en tom konservburk som säger så mycket om denna film. Det blir aldrig genomtänkt, någonsin - Mest bara stressat och forcerat och trovärdigheten i hur saker och ting går till fungerar i stort sett inte en endaste sekund. När Underworld-regissören Anna Foerster dessutom klämmer in de "nödvändiga" momenten för att få Lou att vara en survival wilderness-film, också (de klättyrar bland annat på trasiga hängbroar och trillar ned i vattenfall), känns det hela mest bara som någonting som slängdes ihop rent manusmässigt på en servett under en mycket kort lunchrast. Inte ens den annars så genomgående suveräna Logan Marshall-Green (Upgrade, The Invitation) gör bra ifrån sig här utan förblir någon slags papperstunn klyscha, precis som alla andra karaktärer. I slutändan är delar av Lou passerbara men på det stora hela går detta inte att rekommendera.