Little Nightmares 3

Oktober, tydligen skräckmånaden, närmar sig, och vi har några skräckhistorier att se fram emot, inklusive det tredje kapitlet i Little Nightmares-serien. Bandai Namco bjöd in oss att spela lite av den nya titeln på Astralis Nexus bredvid Tivoli i Köpenhamn. Det var ingen slump att den del vi fick prova utspelar sig i en nöjespark, om än en inte så mysig sådan.

Little Nightmares 3 är det första spelet i serien som inte utvecklats av Tarsier Studios i Malmö. Istället står Supermassive Games vid rodret, och den stora frågan är om det tredje kapitlet kan leva upp till sina föregångares rykte. Skräckgenren är inte obekant för Supermassive; de har trots allt en hel serie skräckspel i bland annat The Dark Pictures Anthology-serien, men deras tillvägagångssätt skiljer sig avsevärt från Little Nightmares. Under de två timmar vi hade med spelet blev det dock snabbt tydligt att seriens rykte verkar vara i goda händer och dess identitet är intakt.

Precis som i de tidigare spelen spelar ni som barn i Little Nightmares 3. I det andra spelet hade ni en vän med er, och det gör ni även i det tredje spelet. Skillnaden är att en annan spelare kan ta kontroll över den lille pojken Low, medan ni spelar som Alone, en liten flicka i overall, flätor och mask. Hela spelet kan spelas i co-op, men om ni föredrar att spela ensamma tar spelet över och styr Low. Vi fick inte möjlighet att testa hur bra den artificiella intelligensen är om man vill spela ensam, så vi får vänta på svar på det, men å andra sidan var det en utmärkt upplevelse att spela med någon annan.

Den bit vi fick prova på var drygt två timmar lång och utspelar sig ungefär mitt i spelet. Här befinner sig de två barnen i en dyster men fortfarande fungerande nöjespark. Atmosfären är perfekt, och om du var nervös över om Supermassive skulle kunna fånga samma stämning som Tarsier, kan du vara lugn. Av vad vi såg verkar det som att de kan. Kanske lite för bra, eftersom spelet inte har tagit några överraskande nya riktningar. Bortsett från introduktionen av co-op ser det ut som att det blir den Little Nightmares vi känner till, men det är så vi gillar det, så det finns inget stort behov av innovation.

Introduktionen av co-op i ett spel är inte alltid en bra sak, men Little Nightmares är idealiskt för detta tillägg, och det fungerade riktigt bra i demon. Jag spelade med en finsk kollega, och vi var båda överens om att vi omedelbart hade roligare än i Little Nightmares 2. Tillsammans var vi tvungna att hitta vår väg genom denna hemsökta nöjespark med en bra blandning av pussel. Vi var tvungna att samarbeta, och båda spelarna var tvungna att vara aktiva och göra sin del för att hitta en lösning. Pusselens konstruktion innebar att den ena spelaren inte bara kunde bära den andra. Själva nöjesparken är stämningsfull och kuslig, men på det där lite mysiga sättet som ger den unika kontrasten som definierar Little Nightmares. Barnen verkar så söta och oskyldiga att det väcker en stark omsorgsinstinkt, och kusligheten kommer till stor del från denna aspekt. Det finns skrämselattacker, men inget våldsamt. Å andra sidan är det väldigt obehagligt att behöva smyga förbi en sovande varelse som kommer att sluka barnen om man väcker den.

Som något nytt har de två barnen vapen. Low har en båge, och Alone har en skiftnyckel. Detta betyder dock inte att spelet kommer att fokusera på strid. I demon var vi tvungna att fly mycket oftare än vi var tvungna att slåss, och om vi tvingades in i strid krävdes samarbete och samordning. I ett avsnitt var Low tvungen att skjuta av huvudet på några dockor, varefter Alone var tvungen att krossa dem genom att hamra dem med skiftnyckeln. För att detta skulle lyckas var den ena tvungen att locka dockan att jaga dem, medan den andra var tvungen att kunna träffa den med bågen. När huvudet väl sköts av flyttades dockans uppmärksamhet, och den andra var tvungen att krossa huvudet innan Low blev fångad. Generellt sett är detta en bra illustration av hur samarbetsspel fungerar i spelet. Man måste prata och samarbeta både under stress och när man ställs inför svårare utmaningar, som att öppna en dörr.

Vid lanseringen meddelade Bandai Namco att de också kommer att släppa ett vänpass, liknande det vi känner till från Hazelights spel, senast Split Fiction. Det betyder att man kan spela med en vän utan att behöva övertala dem att köpa spelet först. Detta är en mycket positiv sak, eftersom det verkar som att Little Nightmares 3s styrka ligger just i att kunna spela med en vän. Som nämnts fick vi inte prova på hur det är att spela med AI, och Little Nightmares 2 visar att det kan fungera bra, men jag tror att man kommer att sakna att ha någon att prata med längs vägen.

Två timmar i sällskap med Little Nightmares 3 var inte mycket, men det räckte för att visa att fansen har något att se fram emot. Atmosfären och stilen är perfekt. Introduktionen av nya funktioner är subtil, men de finns där, och framför allt verkar co-op fungera riktigt bra. Om hela spelet kan hålla jämna steg med demon är det stor chans att Little Nightmares 3 blir ditt mysiga skräckspel i oktober.