
Jag tänkte inleda med ett konstaterande: Den som inte föll platt för den oemotståndliga charmen Media Molecules mästerverk Little Big Planet levererade, är svart i själen. En planet som, så här ett år senare, fortfarande sprakar av liv. Över en miljon användarbanor har skapats och publicerats online i dagsläget och nya material, kostymer och spelmässiga nyheter släpps med jämna mellanrum. Fler utvecklare borde ta hand om sina spel så väl som Media Molecule gör. Här kan vi snacka fan-service.
Och nu ska hela den här upplevelsen klämmas in i en PSP. Det låter först rätt omöjligt. Vi imponerades ju redan av den omfattande verktygslåda och den grymma teknik vi fick i Playstation 3-versionen. Just därför är det fantastiskt glädjande att se hur pass väl Studio Cambrigde lyckats behålla den härligt lekfulla upplevelsen originalupplagen bjöd på, i sin konvertering.
Det elimentära är detsamma. I huvudmenyn kan jag välja mellan tre olika himlakroppar. Min måne, där jag låter kreativiteten flöda i baneditorn; communityplaneten, där jag laddar ner andras skapelser via wi-fi till min PSP samt historiesfären, där jag fånler mig igenom trettio fiffiga plattformsbanor.
Just historieläget i Little Big Planet PSP är fyllt av ögonblick som får mitt hjärta att smälta. I hundra kilometer i timmen tar en fartglasögonprydd kamel mig på en ökenfärd av sällan skådat slag, jag hjälper en shejk att ta tillbaka sin magiska lampa från ett tjuvaktigt ap-pack och jag väjer för störtloppsåkare som tjuter av välbehag i de schweiziska alperna. Och jag hoppar - jag hoppar som aldrig förr mellan plattformar - precis som på den gamla goda tiden.
Men det är inte bara för sin rena söthet, eller för att spelet tilltalar min fäbless för klassiska plattformsspel som gör att jag gillar Little Big Planet PSP så pass mycket. Det är också för de alltid småkluriga men ändå fullt logiska pusslena, ibland fysikbaserade, ibland inte, som finns utspridda runt om varje nivå. Jag bugar ödmjukt för Media Molecules och Studio Cambriges rent ut sagt geniala kreativitet och smarta designlösningar.
I filmvärlden pratar man ofta om feel good-filmer. Amelie från Montmartre, Love Actually, Sömnlös i Seattle... den listan fortsätter i spaltmeter. Ska vi inrätta en egen institution för spelvärldens motsvarigheter är Little Big Planet fanbäraren. Jag mår bra av att se på det. Jag blir glad av att spela det. Något att gonattspela (ett begrepp jag myntade för två sekunder sedan) sig till söms med för garanterat ljuva drömmar.
Det bästa är att det aldrig tar slut, inte ens till PSP, och det är communityplanetens totala förtjänst. Här kan vem som helst lägga upp sina egna nivåer för allmänt bruk. Genom att banorna man bygger aldrig blir större än några hundratal kilobyte, så har du valfri nivå nerladdad inom ett par sekunder. Sedan kan du spela den när du vill, oberoende av trådlösa nätverk.
Hittills har jag sett att Mirror's Edge-banan redan gjort sin återkomst, och jag har i en julinspirerad skapelse delat ut fina klappar till glada barn tillsammans med tomten. Om PSP-versionen följer samma trend som Playstation 3-spelet, så kommer communityt snart att explodera av kvalitativa skapelser. Skapelser som både matchar och överträffar utvecklarnas egna.
Du kan spara cirka 250 stycken åt gången (om du har tillräckligt med lagringsutrymme på PSP:n, det vill säga) på din maskin, och när du är trött på utbudet är det bara att slänga och ladda ner nytt. Här snackar vi hållbarhet.
Men ibland gör sig formatet påmint; det är en version inte helt utan kompromisser. I Playstation 3-spelet byggdes nivåerna i tre olika lager, där man kunde röra sig i djupled. Här finns bara två. Jag känner mig i början en aning begränsad när jag är i byggartagen, men då gäller det istället att tänka runt begränsningarna. Eftersom byggverktygen fortfarande är exceptionellt kompetenta, tillsammans med faktumet att man hela tiden samlar på sig nya material och objekt när man spelar, så är det egentligen bara fantasin som sätter gränserna.
I stora Little Big Planet kunde jag spela tillsammans med kompisar. Det kan jag inte göra i lillebror. Tyvärr. En del tycker att det här är som att spela Call of Duty utan vapen, och även om jag inte är beredd att gå så långt - så visst - det är ett minus. Dessutom har man ärvt den erkänt sega spelkontrollen, som emellanåt är en onödigt stor källa för frustration.
Lyckligtvis väger det positiva över med råge. Grafiken är fantastisk, fysiken imponerande, musiken patenterat trallvänlig och helhetsupplevelsen nästan perverst varierad. Jag stormtrivs, och bär numer med mig en fantastisk liten värld överallt.