
Det var ett nytt spelkoncept som skapades. Den där dagen Little Big Planet först nådde oss. Idag finns hundratusentals användarskapade Little Big Planet-banor, som delas och spelas av ett helt nätverk av Playstation 3-ägare. Det är inte konstigt att förväntningarna på Little Big Planet 2 har varit höga.
Och nu, efter mer än två års utveckling, är den charmiga lilla tygdockan Sackboy och hans vänner tillbaka, i en mer tempo- och actionpräglad uppföljare. Little Big Planet 2 lanseras visserligen inte med samma genomslagskraft som föregångaren, men det skulle inte vara rättvist att förvänta sig, då konceptet var så revolutionerande när det först kom. Vad vi serveras i Little Big Planet 2 innebär dock en finfin fortsättning på serien och ett mer sofistikerat verktyg med vilket vi kan skapa våra egna banor.
Den första nyheten i Little Big Planet 2 är integrationen av en story i kampanjdelen av spelet. Jag kan inte säga att detta saknades mycket i föregångaren, även om ett sammanhang för nivåerna hade varit trevligt. Denna gång har Media Molecule författat en handling där en ond dammsugare leder en hord styggingar mot hobbyuniversumets hjältar, givetvis ledda av Sackboy och vänner. Under historien guidas man av alliansens ledare, Larry DaVinci, och möter ett antal mer eller mindre nyckfulla personligheter.
Även om jag gillar nonsens blir det lite väl mycket av sånt när Media Molecule försöker sig på en story, så mycket att historien känns onödig. De viktigaste storydelarna förgylls av röstskådisar, vilket är fint och bra, men frustrationen att klicka sig genom textrutor är jobbig. På grund av en kaotisk design blir röster och ljudeffekter till en kakofoni som gör upplevelsen rörigare än den redan är.
Att vi får en story i Little Big Planet 2 blir helt enkelt kontraproduktivt, och rimmar illa med den grundläggande idén att skapa en uppsjö av slumpmässiga kreativa upptåg. Här borde inte finnas någon bakgrundshistoria eller förklaringar - vi leker med dockor i ett skickligt konstruerat dockhus, vi är inte på en resa för att rädda världen. Speciellt inte när karaktärerna är så endimensionella som det material de är gjorda av.
Att Media Molecule gör ett halvdassigt storyförsök är dock ingen grund för tung kritik. Det är inte berättelsen vi spelar Little Big Planet 2 för, det är de finurliga plattformspusslen och den fantasifulla designen av nivåerna. Här har Sackboy verkligen tagit ett steg framåt från tidigare spel: med den nya utrustningen i form av olika vapen och fordon blir det ett mycket mer actionbetonat äventyr vi får utforska.
Kombinationen huvudkanon och ammunition i form av kakor har till exempel blivit grunden för en bana där du använder dessa för att sänka portar, laga broar och förinta fiender. Om du står inför en upphöjd bro måste du placera en kaka på undersidan av bron, varpå tyngdkraften sänker bron så du kan passera. Denna komiska logik är konsekvent genom hela spelet.
Actioninslag inträffar när man svingar sig genom flammande raviner med den nya änterhaken, blir kastad genom luften mot ett roterande hjul och måste skjuta sig vidare upp mot nästa plattform. Med flera spelare och möjlighet att gripa tag i varandra blir kravet på timing ännu större än om du spelar solo. Fysikmotorn som finns i grunden gör att varje hopp och varje krökning blir naturlig, inklusive alla de misstag som säkerligen kommer att uppstå. Det finns få spel till Playstation 3 där du får så mycket glädje av att spela flera på samma skärm, och där dödsolyckor resulterar i barnsliga skratt.
Utmaningen med att bedöma ett spel som detta dyker upp när man ska beskriva baneditorn. Jag kan nästan inte säga "i liknande spel" då Little Big Planet är något så unikt.
Möjligheten att manipulera nivåerna i kampanjen sträcker sig till klistermärken och utsmyckning av Sackboy, men när du tar dig till skapandets farvatten i baneditorn skapas möjligheter som nästan är överväldigande. Om du fick huvudvärk av dekorationsalternativen i The Sims, kommer designvalen i Little Big Planet 2 att driva dig till vanvett. Först och främst sker allt enligt fysikens lagar, men det verkliga spelrummet finns i alla olika mekanismer som står till ditt förfogande. Här kan du justera kameravinklar, lägga till kontextkänsliga ljud, justera effektradien av dessa, pyssla med vikt, densitet och rörelsemönster. Man kan bli yr av mindre.
Skulle jag berätta om alla verktyg och finjusteringar spelaren kan leka med, skulle denna recension göra sig bäst mellan två pärmar i ett bibliotek. I stället ska jag i korthet försöka berätta vad de viktigaste nyheterna innefattar, då skapardelen - vare sig man vill eller inte - fortfarande utgör kärnan i Little Big Planet. Med Creatinator, Sackbots, Moviecam och Controlinator har bandesignen gått från att vara en mäktig kulle till en hel bergskedja av möjligheter.
Moviecam låter dig fånga filmklipp i spelet och sätta samman scener. Creatinator omfattar all utrustning du kan använda (änterhake, huvudkanon, kastarmen), Sackbots låter dig programmera figurer med egen artificiell intelligens, och Controlinator - ja, det är ett kapitel i sig. Rent konkret låter det spelaren ge ett eget kontrollsystem till precis alla objekt, så att man till exempel kan skapa sina egna arkadspel.
Skapar du ett rymdskepp? Lägen in en kontrolluppsättning på rymdfarkosten, programmera in fiendens rörelser, dela upp spelsessionen med sekvensinndeleren för linjärt avancemang mellan nivåerna och du har en ombyggd version av Space Invaders. När jag skrev om spelets föregångare använde jag uttrycket "bara fantasin sätter gränser", men nu måste jag nog korrigera mig själv: inte ens fantasin sätter gränser. Little Big Planet 2 är, om möjligt, gränslöst. Punkt.
Då har jag inte ens gått in på skapardelens mer intrikata nyanser. Jag väljer dock hellre att påpeka att Little Big Planet var banbrytande på mer än ett sätt. Att dela med sig till alla av eget innehåll, att betygsätta innehåll, att posta kommentarer och ladda hem banor till sin egen hårddisk. För att inte nämna att man kan spela dessa nivåer med tre andra deltagare online. Detta återvänder förstås även i tvåan.
Little Big Planet 2 är en hel brunn till spel, som man kan ösa mycket ur. Efter dess föregångare har chocken knappt hunnit lägga sig innan den nu åter kryper mot nacken. Med de nya verktygen tas möjligheterna ännu ett steg längre, och de lockar verkligen till att skapa småspel utanför plattformsgenrens gränser.
Kampanjdelen har också blivit mycket mer fartfylld och actionspäckad än tidigare, med större variation mellan varje nivå. Storyn kunde dock ha skrotats, då den snarare irriterar än att ge motivation att fortsätta. Motivation får vi dock av de smarta nivåerna och pusselfysiken - det är där Little Big Planet 2 regerar, tack vare både dig själv och skaparna Media Molecule. Spelåret 2011 har fått en rivstart.
Observera: Little Big Planet 2 innehåller även Move-spelet Sackboy's Prehistoric Moves. Det kan även köpas på Playstation Network.