Like a Dragon: Yakuza (Amazon Prime)

Det senaste spelet i serien, Infinite Wealth, förändrade rätt mycket kring min syn på denna serien. Jag njöt verkligen av Ichibans äventyr på Hawaii och även om jag är långt ifrån redaktionens veteran inom denna spelserie har jag dock doppat mig ganska ordentligt med ett flertalet spel under bältet. Därför fanns ett ganska stort intresse av att spana in Primes senaste intåg i att göra serie av spel och med tanke på hur lysande de förvaltade Fallout så fanns ju ändå förhoppningen om något fängslande och välgjort

Ikoniskt möts vi direkt av en närbild på en tatuering. En av seriens huvudpersoner sitter i en trång cell och vi blir snabbt bekanta med att serien utspelar sig både under 1995 och så tio år framåt i tiden. Efter en händelse så är fyra föräldralösa karaktärer insyltade i den undre världen och karusselen kan ta fart med intriger, våld och snåriga kopplingar mellan de karaktärer vi får följa. Mycket fokus ligger på Kazuma men de tre vännerna från barndomen får också små berättelser. Det är väl dock just i dessa berättelser som den ena av två stora besvikelser ligger - här finns ont om nerv eller spänning överhuvudtaget. Berättelsen pågår i ett märkligt tempo där inte bara hoppen mellan de tio åren stökar till det rätt mycket utan också att scener känns långdragna och i vissa fall ganska malplacerade. Visst att här finns karaktärer med en hel del fokus, som överhuvuden av de olika klanerna och då de fyra föräldralösa vännerna, men det är också ett virrvarr av namn och folk man tappar bort helt. Likaså är då uppnystade trådar behandlade med ett konstigt fokus och bidrar till ett tempo som ofta känns alltför segt.

Den andra besvikelsen förutom detta är ju då att det som en adaption av en spelserie mest känns som man klistrat på namnet i ett slags försök att få folk att bli intresserade. Visst, jag kan förstå att de märkligaste av inslag från spelen kanske inte är så enkla att göra något av men frågan är om man ändå inte skulle gjort det. Liksom gått all-in på knasiga karaktärer och händelser och bara gjort en cirkus av det hela. Det hade kanske blivit helt utflippat och ren galenskap, men det hade nog blivit mer intressant åtminstone. För i all lyx som det ofta flashas med så är det trist nog det enda intressanta; fina kulisser och någon enstaka blodutgjutelse. Men inte ens sparkar och slag eller action känns, åtminstone inte i dessa första tre avsnitt, som något som skakar om överhuvudtaget. Många scener känns också rätt hafsiga, nästan lite farsartade på något vis.

Det finns väl en tunn känsla av lite hårdkokt drama att underhållas av här, ibland. Och under tre stycken avsnitt på dryga fyrtio minuter ska jag inte påstå att jag var helt uttråkad. Grunden läggs för framtida drabbningar, lite komplexitet vävs in för att skvallra om att det kanske smäller lite högre längre fram. Det räddar ju dock inte en långsam berättelse som givetvis borde dundrat på betydligt mer och vågat ta ut svängarna. Att intrigerna kommer tätna och sammandrabbningarna kommer att väga tyngre längre fram känns självklart och något av det bästa med TV-serier, i mitt tycke, är att saker får ta tid. Men det betyder ju inte att det som sker innan något mer explosivt händer behöver vara tråkigt liksom.

Ett gäng stabila skådespelarinsatser, gator som dränks i neonljus och ett stundtals snyggt foto är några små plus som ändå skvallrar om en produktion med hög budget i ryggen. Kanske att man kan uppskatta att det också är ganska jordnära ibland, men ska man sätta Like a dragon-stämpel på det hela så vore det ju roligt ifall åtminstone någon dialog eller scen kändes som att det kom nära allt jag blivit betydligt mer berörd och underhållen av från spelen.