Life is Strange: Double Exposure

Stackars Max. Hon har det inte lätt. Efter de omtumlande händelserna i Arcadia Bay i det första spelet så möter vi nu en vuxnare kvinna som lämnat sina superkrafter att kunna spola tillbaka tiden bakom sig. Nu försöker hon finna en ny tillvaro på en ny plats och vi får återse vår huvudperson tillsammans med vännen Safi på en bowlinghall där Max letar efter det perfekta motivet för ett foto. Introduktionen sätter direkt en ton som följer spelet genom; det handlar mycket om att gå runt i miljöer och finna det som triggar berättelsen vidare. Vid sidan om detta bjuds vi på mycket dialoger och relationer mellan spelets ensemble av karaktärer. Som helhet tycker jag att spelet är bra på att måla upp en närvaro och att få karaktärer att kännas mänskliga. Det blir dock lite för mycket dialog och en del repliker som känns väldigt kliché på det där viset som ingen pratar på - förutom just när det ska vara tillrättalagt i en berättelse.

Double Exposure är ett långsamt spel. Jag har inte så mycket emot tempot dock, utan det jag vill rikta min största kritik emot är egentligen att det är så väldigt mycket sekvenser och ganska lite spelande. Dessutom blir det stöpt i mycket av samma mall genom spelets fem episoder. Vår huvudperson upptäcker en bit in i den första av dessa sin nya superkraft: Hon kan färdas mellan två parallella tidslinjer. Den utlösande faktorn är att vännen Safi blir mördad och mysteriet att ta reda på hur och varför blir Max personliga mål. I den ena tidslinjen så lever nämligen Safi och saker som hennes död förändrade i den andra har fått en annan effekt. Mordet ger en mer dyster närvaro i tidslinjen där Safi dog medan allt känns lite muntrare och ljusare i den andra. Själva mysteriet som huvudsaklig handling är ganska bra. Men utförandet blir då snabbt stöpt i samma form gällande spelmekanik. Dessutom känns det lite märkligt att man inte utnyttjat det faktum att Max är en fotograf och gjort kameran till ett större inslag än att bara ta bilder för skojs skull.

Här och var finns revor där Max kan resa mellan de två olika tidslinjerna och detta ger upphov till mycket av den problemlösning vi bjuds på. Ett kontor hon behöver komma in på kanske är tomt i det ena och en karaktär kan ge en ledtråd i den "döda" världen som kan användas i den "levande". En liten markör i toppen av skärmen berättar vilken man befinner sig i och spelets pussel kan bli att exempelvis att man ska ta med sig ett föremål från den ena till andra. Jag tycker dock inte Double Exposure är finurligt nog gällande hur man utnyttjar detta. Allting känns väldigt simpelt och lite för självgående och några spännande sekvenser till trots så hade man definitivt kunnat göra något klurigare av det hela. Faktum är att när jag började närma mig slutet av spelet så kändes det lite som att många situationer var rätt bortkastade i hur spelmekaniken hade kunnat bjuda på en betydligt mer spännande problemlösning.

Det som serien är mest känd för är ju det här val som påverkar. Vi har en drös mindre sådana och så då de mer avgörande där spelet talar om för dig att det du väljer kommer ha en större konsekvens. Jag kan uppskatta hur berättelsen känns mer interaktiv tack vare det här och hur valen ibland verkligen sätter moralen på prov. Med en begränsad speltid är det svårt att veta hur mycket valen egentligen påverkar det man gör, men det spelar egentligen inte så stor roll för mig. Huvudsaken här är att jag känner att jag formar och påverkar den berättelsen jag får och när den kryddas såhär så blir det helt enkelt mer intressant. Spelet känns mer interaktiv, jag får fundera och välja det jag önskar och oavsett hur det då egentligen påverkar så är bara själva konceptet nog för egen del.

Att förlägga berättelsen under vintertid tycker jag är en av de bästa sakerna med spelet. Det kan tyckas märkligt att den visuella atmosfären skulle vara ett av spelets starkaste kort när berättelse och karaktärer borde stå i centrum här. Men det är svårt att inte tycka om de snöfyllda omgivningarna, de pyntade korridorerna, vinterjackorna och julkänslan. Jag gillar också att det visuella håller en bra klass för att göra det rättvisa. Visst känns karaktärer lite stela och läpp-synk är långt ifrån perfekt. Men det finns ändå liv och personlighet i samtliga karaktärer vi pratar med. Detaljerna är fina och eftersom man återvänder till samma platser ofta känns det fint att miljöerna är vackra att kika på. Jag tycker också att röstskådespelarna gör ett genomgående bra jobb. Det känns verkligen som att de gjuter liv i varenda karaktär och förutom då lite väl tillrättalagda skrivna repliker så är framförandet väldigt bra.

Angående Max superkrafter att resa mellan de parallella tidslinjerna så finns här ytterligare saker att nämna. Hon kan bland annat se och höra eko från den "andra sidan" vilket också blir ett sådant där inslag som blir en del av lösa små pussel. Men annars nystas det mesta av berättelsen upp genom dialog. Och detta blir det väldigt mycket av. Max ska prata med de flesta om det mesta och hur snyggt man än väver in karaktärer så blir det lite för mycket, stundtals. Det är ett spel som kräver sitt tålamod men efter de två första episoderna tar det åtminstone lite mer fart i partier och dessutom så är själva mysteriet som sådant nog för att hålla intresset uppe hela vägen till finalen.

Något som för mig stör rytmen i upplevelsen en del är dock inslaget av Max telefon. Här samsas det att man skickar SMS till vännerna och rena communy-inlägg från universitetet man befinner sig på. Jag tycker faktiskt bara detta är ett rent störande moment som dels dyker upp titt som tätt att "du har fått femhundra nya meddelanden" och dessutom känns allting överflödigt i vad de försöker berätta. Bättre i sådana fall att man gjort det som en del av spelet gällande att utveckla relationerna till sina närmaste vänner. För när vi pratar om dem så är det speciellt en karaktär, förutom Max som jag vill belysa lite extra och det är en vid namn Moses. Han är en gemensam vän till både Max och Safi som i ena tidslinjen sliter med tomrummet av sin väns död. Här finns en hel del bra scener som ger lite emotionell tyngd till berättelsen. På samma vis trampar mysteriet upp ordentligt ibland, ökar växel och blir intressant med spännande vändningar. Jag önskar dock att man komprimerat själva handlingen lite mer för att bibehålla en tätare atmosfär och så även då gjort spelmekaniken med att resa mellan tidslinjerna ner intressant.

För, i huvudsak är det mycket att något behöver lösas i ena som man gör i den andra. Man letar upp en reva och byter tidslinje och fixar det snabbt. Och så görs samma sak igen efter lite dialog som för berättelsen framåt. Utvecklarna har ett väldigt koncept med ett spännande mysterium för Max och en intressant ide kring att resa mellan två världar men i slutändan lyckas man framförallt inte med att förvalta denna spelmekanik så väl som de kunde gjort. Som tur är får vi även ett spel som är dränkt i mysig atmosfär med bra karaktärer som i slutändan gör Max återkomst värt att uppleva för den som längtat efter ett nytt spel i denna serie.