Lego Horizon Adventures

Det pågår ett krig. Men jag pratar inte om det mellan maskiner och människor, än. Jag pratar om oss på redaktionen som är barnsligt förtjusta i de danska plastbitarna men hånas för vår kärlek till dem av andra. De som säger att Lego, det är uteslutande för barn. Men vi tar det ändå med ro, låser in oss i våra rum, drar för spetsgardinerna och bygger så det står härliga till. När man slutar leka är man ju död, som bekant. Jag byggde faktiskt en Lego Tallneck för några år sedan och har sedan dess önskat att Lego kunde släppa fler fräcka robotdinosaurier från Aloys storslagna äventyr. Vi får vänta och se ifall det blir så. Men nu har vi i alla fall fått ett äventyr med henne helt stöpt i de magiska små bitarna. Äventyret avhandlar då berättelsen som utgjorde hennes allra första äventyr - men såklart i en sådan där rapp och humoristisk version som Lego-spelen gjort sig kända för.

Så, det är en berättelse som återskapar allting kvickt i skojiga mellansekvenser och hela Aloys bekanta äventyr utgår från en hubbvärld som utökas i takt med att man klarar banor på ett linjärt vis. Nivåerna är ganska korta med enkla mål som att rädda sina vänner, bekämpa maskiner, klättra uppför en Tallneck och det rör sig om banor som mer kan liknas som linjära plattformsbanor som låser områdena för action mot maskiner. Jag förstår givetvis att saker att tonats ner gällande mycket för att skapa ett familjevänligt spel, men Aloys äventyr i Lego blir därmed också ganska begränsat och extremt simplifierat i alla apekter. Det mesta tycks gå på ren automatik i alltifrån hur hon tar sig fram till hur hon slåss mot maskinerna. Dessa har även i Lego sina sina svaga punkter att skjuta på som kan upptäckas genom att använda Aloys fokus, men perspektivet och enkelheten gör ju att man inte direkt behöver sikta. Nivåerna blir dessutom rätt enformiga i sin uppbyggnad och även om jag förstår att man slopat konceptet med en öppen värld, så tycker jag inte riktigt om hur de är designade med olika skärmar man får traska genom och att de inte känns så spännande att utforska. Det är ont om hemligheter och det finns få skäl att återvända till banorna.

Dessa är dock superfint uppbyggda där varje digitalt placerad kloss sprider ett stort leende. Det är framförallt roligt att se hur allting verkligen känns uppbyggt av individuella bitar som existerar på riktigt. För mig som inbiten byggare kan jag då urskilja varenda liten kloss i världarna och alltifrån vattenfall till träd till byggnader känns verkligen som riktiga byggen. Som kulisser är det full pott men det saknas dock en stor lekfullhet kring just att det är lego. Förutom några enstaka saker att bygga ihop på nivåerna och att kunna ändra utseende på byggnader i hubbvärlden, så är det extremt sparsamt med det faktum att det är bitar man bygger med. Jag hade ju gärna sett hur man samlade bitar för att bygga ihop saker, lite fantasi och interaktion gällande detta men det är som att man glömt bort att man faktiskt har byggstenar att låta spelaren leka med. När något väl ska byggas så är det löst genom att trycka på en knapp så är det färdigt direkt.

Istället är det ett betydligt större fokus på action, då miljöerna liksom är färdiga att bara rusa genom. Maskinerna är fantastiska i sin design och är roliga versioner av sina mer realistiska sådana. Med ett knapptryck skannar man deras svaghet och så länge man siktar mot dem så träffar Aloys pilar den svaga biten och gör mer skada. En simplifierad version av hur de fungerar i de andra äventyren, helt enkelt. Här finns lite olika vapen och förmågor att samla på sig som kan användas i begränsad mängd och vi slipper således någon tillverkning eller att samla resurser. Man kan även plocka upp exploderande tunnor och skjuta pilar genom eldar under striderna gång.

Förutom Aloy blir andra karaktärer spelbara och där vi i andra Lego-spel blivit bortskämda med en rätt stor skörd sådana, där många också då gjort att senare hemligheter och samlande lösts upp, så har vi här bara tre stycken andra att byta mellan. Skillnaden här är enbart istället deras vapen. Det är alltså inte som i andra Lego-spel för en viss karaktär behövdes för att pyssla med något speciellt. Det är flera sådana här saker som gör att detta ofta känns ganska ytligt och dess innehåll rätt tomt. Speciellt eftersom man aldrig behöver stanna upp och fundera eller leta efter något utan bara tar sig genom miljöer och slåss mot maskiner.

Man kan givetvis argumentera för att simplifieringen av det mesta är för att göra det hela mer familjevänligt. Men de äldre Lego-spelen passade också alla målgrupper och hade flertalet funktioner som mest känns som de saknas här. Det är tydligt att detta egentligen lägger mest vikt på att vara mer action än det ska fokusera att vara roligt och det för att jag i slutändan ställer mig framförallt två stora frågor: Den ena är att jag inte riktigt hänger med gällande vem detta är för. Barn lär ändå inte ha ett det förhållande kring den coola hjältinnan som Aloy är och hennes äventyr som en äldre målgrupp har. Och om försöket så snarare ligger i att bredda just målgruppen med ett Lego-spel så är det rätt märkligt att man inte tar tillvara på de möjligheter som Lego ändå erbjuder. Här finns egentligen bara två faktorer som känns riktigt lyckade: Det ena är den fantastiska designen på spelet och den andra är att man kan lira det tillsammans med någon annan, vilket ju såklart lyfter upplevelsen. Humorn är också den sådär barnsligt roligt ibland med fina tvistar på konceptet där i stort sett allt allvar har suddats bort. Den kan dock förlita sig lite väl mycket på att man ska skratta när de små figurerna ramlar.

Dess misslyckade möjlighet med formatet det rör sig inom gör att hela konceptet faller platt när det inte erbjuder de styrkor som man tycker borde finnas. Dels skulle man givetvis öst på med mängder av möjligheter att bygga och förändra och dels borde man kanske satsat mer på att tilltala den publik som älskar Zero Dawn och Forbidden West för allt vad de spelen är. Göra en enorm öppen värld i Lego med massor att upptäcka, bygga och leka i.

Om jag så ska göra en sista jämförelse med mitt eget flitiga riktiga Lego-byggande, och det känns ju passande, så är det lite som att man får ett bygge som är jättefint att ha som display men där processen att sätta ihop allt är repetitivt och tråkigt. Då förstår ni förhoppningsvis än mer tydligare vilken besvikelse detta i mångt och mycket tyvärr är.