La Quimera

Året är 2064. Du är en namnlös, frisyrlös, personlighetslös, laglös, meningslös, uddlös, aningslös rekryt som tar plats i en styrka av privata militärkonsulter som på kort varsel rycker ut för att utföra livsfarliga uppdrag i den laglösa zoonen strax utanför framtidsutopin Nuevo Caracas. Världen är en farlig plats i Metro 2033-avhopparna Reburns haussade debutspel. Drönare, robothundar och artificiella soldater med perfekt sikte patrullerar den prunkande gröna, igenväxta dödszoonen och det är ditt jobb att hålla dig och dina kumpaner levande genom det ena fritagningsuppdraget efter det andra.

På förhand såg det ut som om La Quimera var en modern mix av Killzone och Crysis men det tar inte särskilt lång tid för att inse att förhandsbilderna lurade oss alla. Detta är mer närbesläktat med Free Radicals utskällda Haze än något annat, med typisk Unreal 5-grafik och korridorsmala miljöer präglade av osynliga väggar i mängder. Fienderna har lånats (helt eller delvis, beroende på vilken del av spelet vi pratar om) från Guerrilla Games Horizon-spel och spelbarheten kretsar egentligen bara kring en enda sak - att skjuta robotar och leta ammunition.

För att spetsa maneret som La Quimera är byggt kring och för att vässa berättandet, dialogen och karaktärerna har utvecklarna enligt egen utsago tagit hjälp av Drive/Valhalla Rising-regissören Nicolas Winding Refn vilket såhär i efterhand känns i det närmaste bisarrt. Detta eftersom storyn är en regelrätt uppvisning i stereotypdränkt, trop-baserad förutsägbar tristess vilket inkluderar löjligt skrikiga extremer som karaktärer och dialog som känns så forcerad och fjantig att jag under många tillfällen brustit ut i rena gapskratt. När en latinamerikansk diplomatdotter pinnad mellan två fiendestyrkor ringer in till PMC Inc, ber om din hjälp och när du anländer (via flygande drönarbuss) skriker "Ahh! I'm going to fuck you in every hole, you pajuo tragaleche puta madre fucks!" är det hysteriskt svårt att inte hånskratta sig svettig. Om det nu är så att Nicolas Winding Refn hjälpt till med denna dialog, får jag innerligt hoppas att han gjort det på det mest ironiska av vis.

Storyn i La Quimera är usel. Rakt igenom bedrövlig. Reburn har lånat från Killzone, Crysis, Elysium samt Haze och valt att krydda med så lite riktig originalitet som det bara går. Det finns inget här vi inte sett 1000 gånger tidigare, det finns ingen finess, inga karaktärer som känns trovärdiga, mänskliga eller lyckade och på det vis som berättelsen får ta plats genom skurar av usla mellansekvenser - för tankarna till 20 år gamla actionspel snarare än något från 2025.

Actionpartierna är likvärdigt kassa, trist nog. Vapenkänslan är så generisk och så bristande i tyngd och rekyl att många av skjutdonen påminner mer om tryckluftsverktyg än krutpåkar. Att kasta granater känns nästan som om funktionen från utvecklarnas håll aldrig riktigt gjordes klart då en slapp backhand liksom vispar iväg bomberna medan känslan av att vara en "ytterst dödlig soldat" aldrig infinner sig. Inte blir det bättre av att fienderna är stendumma och oavsett svårighetsgrad (det finnes fyra) alltid träffar dig rätt i plytet, med samtliga skott - inte helt olikt de lejda hejdukarna i Kane & Lynch. Det känns aldrig som om fiendesoldaterna eller fienderobotarna (drönarna liksom hundarna) är utrustade med någon slags artificiell intelligens utan mer som om de ställts in med magnetism, mot spelaren. De rör sig mot dig i raka led om de inte står utplacerade på förinställda platser, och skjuter med en pricksäkerhet som även i "Easy Mode" ter sig som något av det mest frustrerande jag någonsin stött på.

Särskilt svårt är dock inte La Quimera, det handlar mest om att röra sig hela tiden och skjuta de svävande drönarrobotarna så fort de dyker upp. Att försöka spela defensivt, backa och skjuta från skyddad position är i det närmaste meningslöst eftersom fienderna alltid prickar dig oavsett och eftersom deras skott ofta är målsökande. Att panga svävande drönare och galopperande robothundar är inte heller något som jag gillar, särskilt inte när de väller fram i drivor och alla beter sig exakt likadant.

Utöver dessa delar av ett spel som bevisligen inte fungerar särskilt väl, har jag stött på väldiga mängder tekniska bekymmer under mina testtimmar med La Quimera. Spelet raderade min sparfil två gånger, initialt, vilket såklart skapade massor av irritation och har sen inte lyckats spara där jag sparat - i ett antal omgångar, heller. Det har hängt sig åtskilliga gånger och mängden grafiska glitchar som får saker att renderas lågupplöst eller inte alls, har också varit rätt rejäl. Nog för att dagens storspel sällan släpps i helfärdigt skick numer men detta är bara för dåligt och detta trots att jag testat La Quimera på en sprojlans ny HP Omen 16 Max med ett 5080 i.

Hur mycket jag än tycker om Metro 2033 och hur gärna jag än ville att La Quimera skulle bli ett "nytt Crysis" eller ett "nytt Killzone" går det inte att komma från att detta i min värld mest påminner om en asset-dump i Unreal-motorn, proppad med klena designval, värdelösa fiender, generisk spelkänsla och bedrövlig story. Detta kan du med andra ord gott skippa.