Svenska
Gamereactor
recensioner
Kona II: Brume

Kona II: Brume

Hallucinogena vindar blåser in över de kanadensiska skogarna. Olof har begett sig dit för att du inte ska behöva göra det...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Det är sjuttiotal, det är råkallt och det är natt. Jag är detektiven Carl Flaubert, ensam på en eka mitt ute i en östkanadensisk sjö. Från någonstans i mörkret avlossas det plötsligt ett skott som lyckligtvis viner förbi mig. Det andra träffar dock min båt. Den kantrar och jag tvingas simma i land i det drygt nollgradiga vattnet. Vem sköt? Vad har de emot mig och mitt uppdrag här? Frågorna är många, men jag hinner inte ställa dem nu. Jag släpar mig fram mot en övergiven stuga, får upp dörren, huttrar och lyfter mödosamt upp ett par vedkubbar i famnen och välter in dem i den öppna spisen. Innan lågorna ens hinner få fart dåsar jag ner på den obäddade sängen och somnar.

Kona II: Brume
Hisnande stämningsfulla scener.

På morgonen ligger en anteckningsbok på matbordet såväl som en analog kamera. Missade jag dem under gårdagskvällen? Kanske. Jag uppmanas hur som helst att dokumentera mina framsteg i utredningen kring vad som har hänt här. Det visar sig, tyvärr, att detta sköts automatiskt. Detektivarbetet som härnäst tar mig ut från stugan, genom vildmarken och upp till herrgården där ägaren för gruvkomplexet bodde, följer en noga utstakad och illa maskerat linjär led. Skulle jag se något som fångar min uppmärksamhet, som ett lik, blodspår eller en kraschlandad helikopter - då spelar det ingen roll om jag tar en bild eller inte. Det är enbart ett måste för den notoriske troféjagaren - något jag inte är ett dugg intresserad av.

Trots att de tjocka buskagen och branta klipporna (läs: osynliga väggarna) misslyckas med sin illusion om en trovärdig och ogästvänlig vildmark, så gör inte vädereffekterna, diset och snön det. Det viner i luften, blåser in kalluft under kappan på Carl som huttrar och rosslar där han försöker ta sig fram i den meterhöga snön, vilken täcker marken vart han än vänder sig. Därtill formas ibland sjok av en slags elektrisk dimma, eller "Brume", som dyker upp då och då som slingrande, ormlika impulser i luften. Den visar sig eventuellt vara en produkt av något som hänt i gruvan och som sedan spritt sig ut kring markerna. Det är den och dess effekter jag är här för att undersöka.

Detta är en annons:
Kona II: Brume
Bugg eller en slags symbol/metafor? Inte helt lätt att veta.

Förutom riktiga djur som älgar, björnar och vargar, måste Carl också möta sina inre demoner vilka frammanas av denna Brume. Till skillnad från de hallucinatoriska djuren, säger berättarrösten, attackerar de riktiga aldrig utan att Carl skjuter först. Vad som hade kunnat bli en riktig häftig överlevnadsaspekt - är björnen riktig eller en produkt av Brumen? Vågar jag chansa eller skjuta? - är i praktiken inget mer än olikfärgade måltavlor för min magnum eller mitt gevär. Skott finns det gott om, såväl som bandagelådor och värmekällor vilka man inte får gå utan alltför länge. Ravenscourt, som varit med och utvecklat Kona II: Brume tillsammans med Parabole, hade exakt samma problem med resurshantering i sina Route 96-spel, och det funkar inte bättre här.

Med det sagt finns det ett hot som ligger som en isande kall och fuktig, skräckinjagande filt över Carls framfart. Älgmannen, vars skrik är en blandning mellan en björns och en människas, skrämmer mig på precis samma premisser som Mr. X från Resident Evil 2. Om inte värre. Han är odödlig, tre meter lång, och rädslan och mystiken kring hans gestalt bär nästan på egen hand upp spelet när slöjorna kring spelets övriga aspekter undanröjs en efter en.

Kona II: Brume
Så olidligt vackert att se på, ofta ospännande och tråkigt att spela.
Detta är en annons:

För vad som finns kvar, ett par timmar in i Kona II: Brume, är ett detektivarbete som inte kräver mitt engagemang; en vildmark lika svårnavigerad som vägen mellan mitt skrivbord och kylskåpet; en historia som - visserligen mångfacetterad med politik, historia, familjeangelägenheter och kärlek och självmord - aldrig angår detektiven Carl (det vill säga mig) det allra minsta. Kona II: Brume kraschlandar därför i en genre jag nuförtiden nästan kräks av bara jag hör den nämnas - vandringssimulator. Genretypen som mest kommit att utgöras av sorgliga ursäkter till spel som saknar all form av interaktivitet, och Kona II är i mångt och mycket inget undantag - även om det desperat försöker. Men jag som bara vill nysta djupare i mystiken kring älgmannen i de östkanadensiska skogarna spelar idogt vidare.

Kona II: Brume
Olof "Carl Flaubert" Westerberg på iskallt uppdrag.

Framåt slutet märks det dock alltför tydligt att utvecklarna själva förstod att Carls äventyr började torrkoka, och bytte riktning. När jag äntligen, äntligen, beger mig ner i den beryktade gruvan tvingas jag springa genom jämnbruna korridorer och kloaker för lösa ett fattigt batteri-pussel i drygt två (!) timmar, bara för att sedan komma upp på ytan igen och jaga blå alienmateria. Utan att en gång få reda på hur mycket som behövs ombeds jag jaga fram och tillbaka, fram och tillbaka efter kratrar med blå alienmateria. Har du tålamod för den här typen av ojämn och utdragen speldesign, då kan stämningen och den ambitiösa historian med influenser från bland annat från Resident Evil, Half Life och Twin Peaks absolut vara värd att sätta sig in i. Själv fick jag aldrig veta vem älgmannen var, men han lever för evigt kvar i mina mardrömmar.

05 Gamereactor Sverige
5 / 10
+
Inte sällan olidligt tät och ruggig stämning, bitvis riktigt snyggt, ambitiös historia.
-
Icke-interaktivt, stela strider, obefintlig överlevnads-aspekt, repetitivt, utdraget, uselt tempo, linjärt, griper aldrig tag.
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

0
Kona II: BrumeScore

Kona II: Brume

RECENSION. Skrivet av Olof Westerberg

Hallucinogena vindar blåser in över de kanadensiska skogarna. Olof har begett sig dit för att du inte ska behöva göra det...



Loading next content