
Många av karaktärerna från Nintendos gamla garde har hängt med ända till idag. Originalutseendet har förändrats i takt med tekniska landvinningar: Link och Mario har fått mer identitet för varje steg de tagit bort från sina tidiga pixlar. Kirby däremot har alltid sett exakt likadan ut som han gör idag, som en väldigt söt pungkula med ögon. Nu är han tillbaka i ett nytt DS-äventyr där han får utlopp för sina två huvudintressen; kränga mat och se helt jävla bedårande ut.
I Kirby Mass Attack är grundkonceptet något förändrat. I vanlig ordning äter Kirby tvångsmässigt, men istället för att skaffa sig ätstörningar eller utveckla extrem fetma så klonar han sig själv när magen blivit för full. Efter en rad fruktorgier står spelaren där med tio identiska rosa bollar att försöka guida genom en bana. Som tur är går det ganska enkelt eftersom spelets knapplösa upplägg fungerar förvånansvärt bra. Klart att det blir kaotiskt att försöka samordna tio små rosa bollar, men med en stylus i handen slår man världen med häpnad. Och stressen över att behöva navigera massor av Kirbys samtidigt till rätt mål är själva grundtanken med spelet.
Det är så sött så sött. Kirbys värld är sockrigt sliskig med strössel på. Färgglada regnbågar hjälper Kirby mellan banorna. Kirby låter söt när han anstränger sig. Han gäspar på ett bedårande sätt när han kämpar med att läsa en bok. Han dansar så infantilt puttenuttigt att min egen discodans från mellanstadiet framstår som avancerad och brådmogen. Kirbys gulliga ögon är kolsvarta med det där blänket i som serietecknare tar till när de vill uppnå maximal sötma i sina kreationer. Det är överdos på rosa klistrig sockervadd. Även för en pastelljunkie som undertecknad.
Trots en enkel grundidé lyckas HAL Laboratory hålla mitt intresse uppe genom hela spelet. Utmaningarna är varierade och de har på ett föredömligt sätt lyckats med roliga bosstrider och omväxlande bandesign. Kirbysarna kastar sig mot knappar, pucklar på små söta kaniner och skjuter sig själva ur kanoner som om de aldrig gjort annat.
I takt med att jag avancerar låser jag upp ganska genomarbetade minispel. Jag kan ärligt säga att jag inte lagt mer än några minuter i snitt på varje, men känner ändå att jag har viss behållning av många av dem. Ett flipper med generösa outlanes och gästspel från bland annat Lolo lägger jag säkert en timme på. En whack-a-mole variant framkallar akuta gäspningar, men ett Kirby shoot-em-up blir en intressant upplevelse. Speciellt när man med tio skjutande bollar samtidigt skapar sitt eget bullet hell för fienden.
Kirby har inte speciellt mycket tuggmotstånd. Inte förrän i slutet av spelet bjuds det på utmaning, men det finns mycket saker att leta upp och en del mumma att låsa upp. Det är roligt att se små söta bollar med ett aggressivt hat kasta sig över en intet ont anande fiende för att dela ut gängstryk. Tänk er filmen Eden Lake, fast rosa och japanskt istället för rednecks från England.
HAL Laboratory hanterar sin älskade Kirby på ett utmärkt sätt. Den totala avsaknaden av svärta får mig att vilja borsta tänderna efter en längre spelsession och ibland kan jag tycka att miljöerna saknar detaljrikedom. Men det är små synpunkter på ett alldeles utmärkt DS-spel där stylusen används på ett föredömligt sätt. Vill du se allting innan du är klar med spelet så får du se till att samla mynt i massor. Stäng av ljudet ibland bara och sätt på något vettigt på stereon för att balansera upp allt det färggranna gullet på skärmarna.