Svenska
Gamereactor
recensioner
Killzone: Shadow Fall

Killzone: Shadow Fall

Halo blandas med Half-Life, Prey och Deus Ex när Guerrilla Games frångår sitt grundrecept och bjuder på en annorlunda upplevelse...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

"När Sony först frågade oss om vi ville vara en av få studios som ville utveckla en lanseringstitel till Playstation 4 visste vi direkt att vi ville ta spelserien till nästa nivå, göra något nytt. En sak som vi aldrig gjorde med de tidigare spelen i serien var att ge spelaren valfrihet."

Guerrillas kreativa chef, Steve ter Heide, var självsäker, trött och belåten under mitt besök hos spelstudion förra månaden. Och jag förstår vad han menar. Jag förstår vad Guerrilla försökt åstadkomma. Shadow Fall är så pass annorlunda att det i princip hade kunnat vara starten på en ny spelserie. På gott och ont, såklart, inte minst med tanke på hur olidligt förtjust jag var (och fortfarande är) i Killzone och framförallt Killzone 2.

Killzone: Shadow Fall
Allt är inte svart eller vitt längre i Killzone-världen. 30 år efter Killzone 3-kriget och universumet har förändrats.

Uppgiften måste till en början ha upplevts som omöjlig när Sony kontaktade studion och bad dem smaska ihop en uppföljare till Killzone 3, till Playstation 4, på endast 22 månader. Två år senare och med en förvånansvärt snål budget på 300 miljoner (en sjättedel av produktionskostnaden för Grand Theft Auto V) får man ändå lov att kalla Shadow Fall för rena rama storverket. Det är dessutom lätt att förstå varför de valt att inte döpa spelet till Killzone 4 då Shadow Fall i allra högsta grad känns som ett ganska ordentligt stickspår som förutom de knallröda Helghast-ögonen faktiskt inte har särskilt mycket gemensamt med tidigare delar i serien.

Detta är en annons:

Spelet inleds med en prolog där det sneglats både en och två gånger på framförallt The Last of Us. Det är natt, spelet dundrar igång med en ordentlig smäll och ljudet av en ung pojke som andas häftigt. Lucas är åtta år gammal, året är 2370 och Vekta City genomgår en förändring som ska komma att bli avgörande för den stundande konflikt som spelaren under åtta actionpackade timmar försöker tygla. Tillsammans med sin far flyr man undan vrålande Helghast-trupper medan regnet öser ned utanför fönstren. Tio minuter senare hoppar handlingen 13 år framåt i tiden och vi får stifta bekantskap med mannen som adopterade Lucas och sedan tio år tillbaka leder VSA:s arméer och nu snubblat över en massiv konspiration inom fienderasens monstruösa armé.

I slutet av Killzone 3 sprängdes Helghan. VSA-bomben dödade över en miljard Helghaner och de kvarstående 12 miljoner invånarna på spelvärldens mist gästvänliga planet förflyttades, som flyktingar, till Vekta där man byggde en 400 meter hög betongmur för att dela raserna åt. Guerrilla blandar fascism med rasism och flirtar regelbundet med referenser till såväl nazismen som stalinismen och gamla öst/väst-Berlin. Segregering och utanförskap, förtryck och elitism är alla ämnen som storyn behandlar när Guerrilla gräver sig djupare ned i teser om det totalitära samhället.

Killzone: Shadow Fall
Grafiken är bitvis helt otrolig. Den volymetriska ljussättningen imponerar stort.

En historia som i Shadow Fall faktiskt berättas med en allvarlig, dramatisk domedagston och som tack vare finfina skådespelarinsatser och läckert regisserade mellansekvenser faktiskt rycker tag och involverar, till viss del åtminstone. Berättandet är inte i klass med genrens giganter, men studion har lärt sig mycket under de senaste tio åren och visar här upp en mognad som imponerar. Framförallt i jämförelse med det tröttsamma och minst sagt gapiga Helghast-mötet som utgjorde någon slags grundstomme i Killzone 3 är Lucas konversationer med Sinclair uppfriskande sansade och intressanta.

Detta är en annons:

I rollen Som Lucas (Kellan) agerar man topptränad springpojke och VSA-arméns kaxiga överbefälhavare. Kellan är en "Shadow Marshall" och hans uppdrag kretsar ofta kring att infiltrera, smyga och göra skada från insidan. Stealth spelar en betydligt större roll i Shadow Fall jämfört med tidigare delar och även om man väljer att kasta ut allt vad försiktigt smygande heter genom fönstret - är det viktigt att hacka alarm, och trots vinande kulor från grovkalibriga maskingevär, alltid röra sig stötvis och aldrig blotta Lucas krigsgröna lekamen alltför länge innan man hoppar ned bakom nästa skydd.

Det är därmed, som jag tidigare påpekat, ett annorlunda Killzone som Guerrilla bjuder på den här gången. Man blandar beståndsdelar från såväl Deus Ex som Prey, Halo och Half-Life med en liten, liten gnutta av den där gediget tunga och slitiga känslan av krig som de tidigare spelen i serien alltid innehållit. Med sig har Lucas en fiffig liten robot som han kallar Owl. Denna lilla mojäng kan utföra fyra olika funktioner som likt nano-dräkten i Crysis-spelen tidigt introduceras som något av en livsviktighet. Att befalla Owl att skicka ut ett taktiskt eko för att på så sätt reka Helghas-aktiviteten de närmaste 100 meterna är avgörande för hur man sedan planerar sin attack. Owl kan sedan lägga nedtryckande eld, sätta upp en Halo-doftande sköld, avfyra förlamande elstötar samt skicka ut en händig liten vajer som gör det möjligt för Lucas att ta sig avlägsna platser och diverse avsatser.

Killzone: Shadow Fall
Förutom att det ser ut som att Lukas är 51 cm kort, är bildkompositionen verkligen fenomenal.

Jag applåderar till viss del Guerrillas ambitioner med Shadow Fall, men problem existerar när jag börjar granska banornas design och övergripande upplägg. Utvecklarna har valt att öppna upp miljöerna och på så vis skapa labyrinter snarare än Call of Duty-doftande korridorer. Spelaren måste ofta leta och utforska innan man kan klättra vidare till nästa del av omgivningen. Det finns ingen egentlig pil som pekar mig mot ett specifikt mål och lite varstans dyker mindre pussel upp. En slags indikator kan aktiveras genom ett knapptryck men den är ofta subtil och försvinner innan man hunnit reagera. Ett gammaldags upplägg i ett toppmodernt actionspel, som likt i delar av Half-Life 2 underhåller och utmanar mig men som också frustrerar när det inte fungerar som sig bör.

Jag gläds över det nedskruvade tempot, gillar alla de olika ventiltrummorna som jag kan smyga mig igenom samt möjligheten att faktiskt kunna gå vilse i vissa av miljöerna. Samtidigt blir jag omänskligt irriterad över den ibland alltför ogenomtänkta designen, den ibland slarviga strukturen på uppdragen samt den överdrivna variationen mellan olika spelmoment. I spelets början kliver Lucas som exempel rätt ut i ett, rent tekniskt sett, underbart välgjort skogsbryn där mustiga Helghast-trupper patrullerar, kommunicerar samt placerar ut diverse fiffiga fällor.

Det handlar här om att hålla koll på var fienderna befinner sig, använda Owl på ett smart sätt, sätta upp en sköld på strategiskt utvalda platser och se till att sikta in sig på Helghanernas hjälmar. Jag spelade igenom Shadow Fall på "Hard" och dog mer under mina åtta timmar med spelet än vad jag tror att jag gjort i samtliga fyra Halo-spel tillsammans, till exempel. Men samtidigt som det är lätt att tycka om det faktum att Guerrilla öppnat upp spelvärlden är det minst lika enkelt att se hur stressade teamet varit under vissa delar av äventyret, och det märks att den här typen av stundtals labyrintliknande miljöstruktur inte är något som studion pysslat med tidigare.

Killzone: Shadow Fall
Atmosfären under vissa av äventyrets mer omfattande uppdrag är briljant.

Alltför ofta, under framförallt skogsbanan, drar fienderna och deras pricksäkra attacker mig åt fel håll. Jag följer fiendelden, skjuter ned Helghast-soldaterna och avancerar framåt. Precis som de senaste 20 årens actionspel lärt mig att göra. Men flera gånger visar det sig att jag egentligen skulle gått åt motsatt håll för att först aptera bomber vid ett störtat fraktskepp för att senare, efter detta, avancera till den platsen dit fienden släpade mig. Det blir ibland riktigt märkligt och när man måste gå tillbaka, göra en rätt obetydlig grej för att sedan komma tillbaka till samma plats och aktivera en knapp som tidigare inte ens syntes - då syns skarvarna lite för väl för min smak och illusionen bryts.

Det finns fler exempel på när det brister för Killzone: Shadow Fall. För när det här spelet är som bäst är det atmosfäriskt, spännande, ursnyggt, läskigt, coolt, utmanande och proppat med svårslagen balans mellan vapenrekyl, eldhastighet, fiendernas rörelsemönster, animationsarbete och miljödesign. När det inte funkar är det däremot bland det sämsta jag spelat på flera, flera år. Banan där man hoppar från en störtande rymdkapsel iklädd Wing Suit och tvingas navigera genom rasande skyskrapor under en evighetslång mardrömsprocess hör till exempel till årets enskilt sämsta spelmoment, utan någon som helst tvekan. Och det är där problemet med Shadow Fall ligger. Guerrilla försöker för hårt, det märks att man varit stressade och ibland blir eldstriderna lite för dåligt koreograferade.

Då och då dyker fiender upp från alla väderstreck, jag har ingen riktig aning om vart jag befinner mig och medan Owl pepprar Helghast-knektar för brinnande livet gnider jag inredningen medan jag försöker hitta ett fiffigt ställe att gömma mig på. Samtidigt finns det strider i Killzone: Shadow Fall som står sig som några av de bästa jag upplevt i ett actionspel. Under ett uppdrag har Helghast-ruskpricken och den allmänt likbleka terroristledaren Vladko placerat ut 22 stycken bomber på ett av Vekta Citys Sky Trains.

Lucas får i uppdrag att kasta sig från en helikopter upp på en av tågvagnarna och sedan, därifrån, klättra, hoppa och skjuta sig fram genom en bana som framkallade rysningar och högljudda glädjeskrik från min sida. Otroligt smart designat med så otroligt många olika, utmanande moment. Jag måste lära mig tidsintervallen som de automatiserade tågen går efter, jag måste planera min framryckning, desarmera bomberna i tid och hålla Helghast borta från den sista tågvagnen. Briljant, rakt igenom briljant.

Killzone: Shadow Fall
Owl är en viktig del i Shadow Fall. Spelaren måste använda den lilla roboten för att överleva.

Ett annat storslaget ögonblick som verkligen fick mig att kippa efter andan var när man under ett uppdrag nästlar sig ned i en svävande Helghast-forskningsstation i ett gigantiskt rymdskepp, som Lucas blir ombedd att sabotera från insidan för att i slutändan skicka rätt in i solen och därmed (givetvis) förgöra. Delar av skeppet är smittat av ett elakt virus och sönderfrätta Helghast-kroppar ligger utspridda på golven. På väggarna har det skrivits med blod och här spänner Guerrillas grafikteam verkligen musklerna. Det är hysteriskt läckert ur ett tekniskt perspektiv och ruskigt tjusigt rent estetiskt. Ju längre ned mot skeppets reaktor Lucas klättrar desto tätare blir fiendemötena i takt med att Helghast-soldaterna blir tuffare. Det hela känns som om det hämtats från Half-Life, Deus Ex eller varför inte Quake. En underbar hyllning till den gamla skolans shooters, proppat med nymodern, fenomenal teknik.

Singleplayerdelen i Shadow Fall pendlar därmed mellan genialisk och riktigt, riktigt rutten. Lyckligtvis är glädjestunderna betydligt fler än de moment som fått mig att spottskrika av vildsint raseri. När det kommer till flerspelarkomponenten har Guerrilla fortsatt smygkika på Call of Duty, något som jag gärna hade sett att de struntat i. Perks, load-outs och ett ordentligt uppskruvat speltempo för tankarna till Black Ops 2, och även om både bandesignen och vapenbalansen är bra är detta ingenting som jag kommer att tillbringa särskilt mycket tid med nu när recensionen är färdigskriven.

Nog för att Warzone-läget tillåter mig att helt och hållet skräddarsy min multiplayerupplevelse, och därmed gör det möjligt att plocka bort alla Call of Duty-doftande nymodigheter, men jag hade trots detta hellre sett att man försökte sig på något mer originellt. Jag hade velat se mindre banor, mindre lag, inga uppgraderingsbara vapen, kläder och ingen utrustning som man inhandlar för valuta som man erhåller efter avklarad match. Med det sagt känns multiplayer i Shadow Fall välgjort från första till sista stund, och för de som gillar upplägget har jag inga som helst problem att rekommendera det.

Eftersom detta är det första spelet till nästa generations spelkonsoler som vi recenserar är det säkert många som är ruskigt nyfikna på hur snyggt Killzone: Shadow Fall egentligen är. Jag har under den gångna veckan jämfört grafiken i Guerrillas premiärtitel, sida-vid-sida med ett gäng andra riktigt tjusiga spel inklusive Battlefield 4 (PC), Crysis 3 (PC) och Far Cry 3 (PC). Den enda av dessa titlar som kan tävla med Shadow Fall rent tekniskt är Crysis 3 till PC med ultra-inställningarna aktiverade. I den jämförelsen vinner vrålsnygga Crysis 3 tack vare ännu högre upplösning, bättre bilduppdatering samt ännu mer högupplösta texturer.

Killzone: Shadow Fall
Storyn är nyanserad och spännande även om det ibland lämnas lite väl stora luckor.

Det volymetriska ljuset i Killzone är dock inget än häpnadsväckande under långa stunder. Banan ombord på Helghast-arméns topphemliga forskningsskepp är så pass läcker att jag vid flera tillfällen bara blivit stående med truten på vid gavel. Ljussättningen, tillsammans med en snudd på otäck mängd detaljer, gör detta till ett ofantligt mycket snyggare spel än till exempel Killzone 3. Att studions grafiker modellerat partiklar och byggt en trovärdig atmosfär snarare än perfekt genomskinlig luft, gör betydligt större skillnad än vad jag hade räknat med. Damm, pollen och rök ligger ibland som ett dis i luften och när Owl-robotens starka lyktor eller solens strålar träffar den uppstår det som jag kallar för grafikmagi.

Estetiken är dessutom briljant, rakt igenom. Att stå på toppen av VSA-huvudkontorets tak och blicka ut över den kritvita staden där underbart tjusig arkitektur möter blomstrande körsbärsträd - är stundtals helt makalöst. Den designmässiga kontrasten mellan den rena, ljusa, eleganta och framförallt vackra Vekta-delen och den industriella, mörka, lortiga och sotsvarta Helghast-sidan av spelvärlden fungerar verkligen perfekt. Under spelets gång hoppar man mellan uppdrag som äger rum på båda sidorna av muren och det är imponerande hur olik atmosfär de olika stadsdelarna innehåller. På Vekta-sidan känns det viktigt att inte skjuta oskyldiga, att planera noggrant och ta sin tid innan man kliver in i en sal proppad med fiender. Detta medan min tid på New Helghan snarare uppmuntrade mig att kriga mer vårdslöst och "skitigt".

Killzone: Shadow Fall
I ett försök att göra Helghast aningen mer mänskliga har man också lyckats göra dem aningen mindre hotfulla. Vilket är synd.

Såklart finns det även distinkta skillnader när det gäller de olika arméernas vapen. VSA-puffrorna är vita, kliniskt rena och högteknologiska. Inte sällan har de två olika funktioner som Lucas kan skifta mellan. Flera av dem skjuter ljusblå laser, som exempel. Helghast-vapnen är däremot precis som i Killzone 2 svarta, ondskefulla plåtpåkar som rasslar, smäller och gör massor av skada. I slutändan är vapenbalansen, designen och fysiken kring rekyl och eldhastighet perfekt i det här spelet. Att skjuta har, sammanfattningsvis, sällan varit mer tillfredsställande än i Killzone: Shadow Fall.

Under mitt besök hos studion förra månaden slank jag in i deras ljudstudio för att prata en halvtimme med sound designer Ronald van Wonderen. Det framgick snabbt att de arbetat vidare på den fullständigt fantastiska ljudbild som fanns med i Killzone 2 och 3 och ambitionsnivån hörs verkligen när man väl sitter där bakom en container på Vekta City och laddar om puffran i väntan på nästa våg av vrålande Helghast-specialsoldater. Istället för att som i Call of Duty och Halo 4 endast lägga en lagom mängd reverb på spelets vapen har man precis som Crytek och Dice lagt en hel del tid och pengar på att bygga en ordentlig akustik där varje kula mäts i realtid och där hårdheten på diverse närliggande material och avståndet till dessa avgör hur skottknallen ska låta.

Precis som i Crysis 3 tillbringar jag lite väl mycket tid med att skicka iväg ett par bulor från något av spelets mer kraftfulla vapen för att sedan bara stå blixt stilla och lyssna på ekot som knallen framkallar och på hur det låter när tomhylsan träffar marken bredvid mig. Beroende på om jag befinner mig på ett stenunderlag, på parkett eller på gräs, låter det givetvis helt olika när tomhylsan landar. Samma sak gäller granater inuti trånga utrymmen som skapar ett ringande ljud i öronen som endast Battlefield 4 kan konkurrera med just nu.

Tillkommer gör den coolaste musiken jag hört i ett actionspel sedan Halo (1). Två olika kompositörer har oberoende av varandra skrivit musiken till varsin del av spelvärlden. Vekta City är en harmonisk plats som tvingas ut i krig medan New Helghan är rena rama helvetet på Jorden, något som självfallet återspeglar sig i musiken. Guerrilla blandar mekaniska ljud med pulserande musik som för tankarna till Inception, Watchmen och 300. Det blir ofta otroligt kraftfullt och passar spelets övergripande atmosfär helt perfekt.

Killzone: Shadow Fall
Ljudet i Shadow Fall är briljant. Akustiken är av samma höga klass som i Crysis 3 och Battlefield 4.

När det gäller spelkontrollen i sig samt den nya handkontrollen (Dual Shock 4) är Shadow Fall början på vad jag tror blir en guldålder för actiongenren i allmänhet och förstapersonsskjutaren i synnerhet. Detta eftersom fördröjningen mellan det att man trycker på knapparna och att spelet snappar upp signalen förkortats avsevärt. Även dödzonen i de analoga styrspakarna är betydligt mindre den här gången jämfört med Playstation 3-kontrollen, något som gjort att Guerrilla helt kunnat utesluta alla typer av "aim assist". Trots detta har jag nog aldrig känt mig så pricksäker som jag gjort i det här spelet. Att skjuta Helghast-soldater i skallen på löpande band har varit min favoritsyssla den senaste veckan och det ska bli olidligt spännande att se hur bra precisionen kan bli i fortsättningen när i fler studios lär sig bemästra den nya dosan samt konsolen i sig.

Tillsammans med den silkeslena skärmuppdateringen som under själva äventyret ligger mellan 35-45 bilder i sekunden (i singleplayer) och den knivskarpa, kristallklara 1080p-bildkvaliteten känns det här spelet som en next gen-upplevelse direkt från start. Animationerna när Lucas springer, hur han rycker, vinklar och vrider vapnet medan han laddar om - samt fiendernas urläckra dödsryckningar ger en filmisk look som skapar massor av inlevelse. En god vän till mig som är sådär lagom intresserad av spel i allmänhet slank förbi på redaktionen förra veckan medan jag var i full färd med att recensera Shadow Fall och utbrast: "Fan det ser ju ut som en film! Läskigt verkligt" efter att ha stirrat på skärmen i ett par minuter. Och även om min slutsats låter lite annorlunda så är jag absolut med på vad han menar.

I slutändan är Killzone: Shadow Fall ett trevligt stickspår som trots ett par irritationsmoment verkligen visar vad Sonys nya konsol går för. Jag älskar spelkänslan, grafiken, atmosfären, utmaningen, vapenbalansen, designen, ljudet och storleken på många av banorna. Guerrillas försök att erbjuda en mer allvarlig och mogen story inklusive ett par Bioshock-inspirerade vändningar och mer mänskliga karaktärer än i tidigare spel är ett välkommet inslag i en spelserie som alltid varit extremt nyansfattig. Alla de olika referenserna till öst/väst-Berlin, segregering, utanförskap, förtryck och rasism är smart utformade och det märks att man velat ge Helghast ett riktigt ansikte den här gången. Ett par ordentligt idiotiskt utformade uppdrag, ett svagt slut och ett antal eldstrider som mynnar ut i någon slags meningslös gissningslek drar dock ned betyget till en åtta. Guerrilla kan bättre än såhär, men som next gen-törstande actiontorsk är detta självklart ett spel du måste uppleva.

Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
Killzone: Shadow Fall
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Ordentligt läcker design, härlig grafik, fenomenal skärmuppdatering, grymt bra ljud, klockren spelkontroll, proppat med kontraster
-
En del idiotiska banor, stundtals märklig actionkoreografi, ojämn svårighetsgrad
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Jonas Mäki
Att slippa promenera längs en utstakad stig som i merparten av de senare årens actionspel lät på förhand bra. Men Guerrilla går aldrig hela vägen utan försöker hitta något slags gyllene medelväg mellan Call of Duty-linjäriteten och de labyrintliknande miljöerna i den gamla skolans actiontitlar. Jag tappar bort mig, saker som ska triggas igång för att man ska komma vidare är för långsökta och tempot är ibland irriterande lågt. Visst finns det en hel del riktigt maffiga banor här som verkligen imponerar, men överlag hade jag hoppats på mer tyngd och fläskiga effekter. Guerrilla måste dessutom - som så många andra - sluta jaga Infinity Ward när det gäller spelets multiplayerdel och försöka gå sin egen väg istället. 7/10

Medlemsrecensioner

  • ovesmedberg
    I skuggan av muren är ingenting tydligt. Som "skuggsheriffen" Lucas Kellan, har du direkt fått erfara hur fredens bevarande på båda... 7/10
  • BjörnJohnson
    En något svag åtta, som ändå hamnar där av den anledningen att det är releasespel som levererar riktigt läcker, krispig grafik. dock märks... 8/10
  • Themassmonster
    Dags för ett gäng lite kortare recensioner av Ps4spel. Tänkte försöka beta av dem i den ordningen jag klarat av dem. Först ut är alltså... 7/10
  • El Luchador
    När Sony visade upp sin nya konsol i slutet av februari förra året så visades ett par spel upp. Ett av dessa var Killzone Shadowfall som mest var... 6/10
  • Society
    Efter 3 månaders kö så fick jag tillslut min PS4:a, och det första spelet Killzone Shadow Fall. Jag hade läst Petters recension innan, och... 8/10
  • Thomas
    Ja herre gud, vart ska jag börja? Först och främst är det här en varning till er som funderar på att köpa Killzone: Shadow Fall. Jag kan... 5/10
  • zibbz95
    Gerilla Games satsar på en comeback med nya kanske den hetaste installationen i serien! Du spelar som nye huvudpersonen Lucas, en Shadow Marshal... 9/10

Relaterade texter

Killzone: Shadow FallScore

Killzone: Shadow Fall

RECENSION. Skrivet av Petter Hegevall

Halo blandas med Half-Life, Prey och Deus Ex när Guerrilla Games frångår sitt grundrecept och bjuder på en annorlunda upplevelse...

Billiga spel på PSN att fynda

Billiga spel på PSN att fynda

NYHET. Skrivet av Jonas Mäki

Sony har laddat upp med en ny laddning prissänkta spel på Playstation Store. Bland annat kan du shoppa Killzone: Shadow Fall, Knack, Devil May Cry 4 Special Edition med...



Loading next content