Justified: City Primeval (Disney+)

"You'll never leave Harlan alive" förkunnades flitigt i introt till en av de mest underhållande men också tragiskt underskattade serierna från FX. Nu har nästan tio år gått sedan sist och Raylan Givens lyckades uppenbarligen lämna Harlan vid liv för Justified är tillbaka men mycket vatten har också hunnit flyta under de berömda broarna. Redneck country har nu bytts mot storstad och ett gangsterfyllt Detroit men det hindrar inte Timothy Olyphant att på nytt stappla omkring i sina cowboyboots och se både smygerotisk och obekväm ut i sin jakt på den mest iskalla och blodtörstiga men också mest klyschiga antagonist som någonsin korsat hans väg. 

Någonting som har pekats ut som en anledning till att Justified aldrig riktigt nått ut till den breda skaran är att många tänker att det är en western och hur mycket jag personligen än älskar genren så är det inte för alla och visst finns det ett och annat inslag av cowboy i serien men det är ingen western per se och i nya spin-offen, City Primeval ännu mindre så. Flytten från ett soldammigt Kentucky till ett mulet Michigan ger serien en helt annan känsla. Det är mörkare än tidigare men det är också mognare. Mer allvarligt och närmare livet om man så vill. Raylan är nämligen farsa också och en stor anledning till att han befinner sig här i Motor City är just tonårsdottern Willa (spelad av hans egna dotter Vivian). Det är en relation som inte är helt friktionsfri då Raylan inte bara har ett jobb som inte alltid är optimalt för barnpassning utan också bär runt på sina egna demoner och kanske inte alltid är mottaglig för TikTok-videos och dejtingtrauman. Han är bättre på att förklara med dubbla Colt än med ord men nu är det som det är och det är bara för den gamle kofösaren att försöka anpassa sig till de nya förutsättningarna.

Hur "nya" Justified tas emot har nog väldigt mycket att göra med huruvida man har sett de tidigare sex säsongerna eller ej för det är mycket nytt man behöver acceptera. Själva grundstommen i serien är i princip helt borta och allt det där som var skönt hillbilly och over-the-top är nu ersatt av en betydligt mer dyster framtoning. Visst har det alltid funnits gott om svåra stunder i Justified men de har alltid snabbt ersatts av något mer lättsamt. Då var Raylans största problem i livet korkade bonnlurkar som smugglade hembränt och sprängde kyrkor i luften. Nu är det snarare att se till att hans eget kött och blod inte smiter ut efter mörkrets inbrott för att smygröka. Då tog han order av en synnerligen tolerant chef på ett småsömnigt sheriffkontor ute på vischan, nu är det en obstinat dotter som bestämmer vad han skall äta till frukost. Det är också ytterst vågat att placera en oregerlig stadscowboy med Appalachee-rötter i en av de städer i USA som har störst svart befolkning men det fungerar faktist alldeles utmärkt och han smälter snart inte bara in i omgivningarna utan hamnar även i en riktig härva med korrumperade politiker och ett korrupt rättssystem men det är inte det enda problemet för den urbana sheriffen. För det finns trots allt en sak som aldrig förändras, att vart än Raylan Givens går så har han alltid något kriminellt drägg efter sig, med en personlig vendetta. Någon som desperat försöker sätta en kula i honom.

Den här gången är det en tvättäkta sociopat som slår allt annat han tidigare ställts mot. Nog för att Walton Goggins rasistiska tokprälle Boyd Crowder och Margo Martindales spritlangande kingpin Mags Bennett båda var elaka jävlar men de hade åtminstone en övertygelse, en tro och ett något så när rimligt mål. Men framför allt hade de viss moral. Clement Mansell (Boyd Holbrook) dödar för att han tycker att det är kul eller för att han behöver pengar. Han bryr sig inte om det är kvinnor, barn eller åldringar. Står man i vägen så är man en måltavla. Så är det bara. Tyvärr gör det honom till en betydligt mindre intressant nemesis än tidigare nämnda dynamiska duo, då han blir rätt endimensionell. Han sitter där i sängen i sina vita y-frontskallingar och ormskinnsboots sjunger Seven Nation Army och viftar med en revolver och mansplainar för sin kuvade flickvän att de borde döda fler och så går de ut och gör just det. Det finns inga lager. Ingen plågad själ, inget självhat eller affärsimperium som skall skyddas. Det är bara en ondskefull smågangster med grandios självbild som lajvar varje stereotypt psyko som någonsin porträtterats på vita duken. Justified var som allra bäst när den introducerade sin breda ensemble av karismatiska skitstövlar. Antagonister som visserligen var Raylans dödsfiender men där man ändå respekterade varandra och till och med samarbetade när målet var detsamma.

Riktigt starka karaktärer är för övrigt något som saknas överlag. Det finns helt klart mindre av den varan och det är ju förstås så att jag saknar den komplexa relationen till farsan Arlo, lika kriminell som de skurkar han försöker sätta dit. Eller det cyniska munhuggandet med chefen Art. Den ambivalenta kärlekshistorian med Ava Crowder och så vidare. Visst finns det ett par höjdare här också, som den mystiska barägaren Sweetie (Vondie Curtis-Hall) och David Cross i en semi-komisk roll som han visserligen ringer in numera men ändå alltid behärskar till perfektion men samma kreativitet i persongalleriet är det definitivt inte. I stället ligger styrkan i Raylan Givens förändring och hur väl Timothy Olyphant behärskar den.

City Primeval matchar inte Justified när den var som allra bäst men det är fortfarande riktigt bra och för den som förespråkar förändring snarare än att köra vidare i gamla hjulspår så får man definitivt sitt lystmäte mättat här och även om inga kompisar från förr fick hänga med till Detroit så hittar man nya.