Journey to the Savage Planet

Tänk dig att bli ivägskickad till en aldrig tidigare besökt planet, bara för att märka att du blivit ditlurad och det inte alls är säkert att du någonsin kommer hem igen. Ett bra upplägg för ett rollspel, ett överlevnadsäventyr eller varför inte skräck? Nystartade Typhoon Studios (med Ubisoft-veteraner bakom spakarna) har dock inga som helst planer på att bara låsa in sig i en genre och brassar därför på med lite av varje.

Här hittar jag snart drag av No Man's Sky, Metroidvania, ovan nämnda överlevnadsspel, förstapersonsskjutare, pussel, plattformsspel och framför allt en väldans massa humor. Sistnämnda levereras kanske framför allt via styggelsen 'full motion video' som blev ett fenomen lika uppskattat som hemorrojder på 90-talet, och som idag lyckligtvis mer eller mindre dött ut. Men här hittar vi alltså okända skådespelare som agerar i mellansekvenser - bara det (och jag skriver det motvilligt) att det faktiskt funkar.

Journey to the Savage Planet är en mycket speciell spelupplevelse som egentligen inte liknar någon annan jag varit med om, och den första timmen hatar jag det. Spelkontrollen är sådär lite överkänslig som indiespel ibland kan vara, och det tekniska är inte alls så polerat som man kunde önska. Mitt skepp jag skickas ut med har landat på en helt ny värld, och på kuppen tagit skada. Jag är alltså strandad och måste fixa råmaterial för att kunna få kärran startklar igen. Av min arbetsgivare Kindred Aerospace - det fjärde bästa rymdföretaget tydligen, vilket upprepas ofta - står det snart klart att jag inte kan vänta mig någon som helst assistans.

Väl på den nya planeten väntas jag dokumentera allt jag ser, och världen fullkomligen dryper av hemligheter. Hela spelet går att köra co-op online, något jag verkligen tycker lyfter anrättningen. Visst händer det att det att jag och min partner ibland chattar bort den lilla story som finns, alternativt råkar komma så långt ifrån varandra att det blir svårt att hitta igen, men generellt hade jag klart roligare på två än ensam.

Redan tidigt i spelet står det klart att planeten kanske inte är så öde som befarat då det står ett torn där, uppenbarligen byggt av något intelligent väsen. Storyn åker dock i baksätet hela detta spel, som istället bokstavligt talat uppmuntrar dig att hela tiden ha roligt. Jag kommer lite osökt att tänka på exempelvis Ark: Survival Evolved, Sea of Thieves eller Magicka där det man gör ihop amplifierar underhållningsfaktorn till något mycket större än spelet egentligen är. Och det är givetvis en komplimang.

Spelet innehåller kort hjälp när du stöter på något, men generellt är det här ett äventyr där du hela tiden får komma på vad du ska göra härnäst själv. Flera gånger jag har sprungit på dörrar jag inte kunnat öppna, fått attacker jag inte kunnat använda eller blivit ombedd att göra saker jag inte begriper. Normalt avskyr jag spel, vars utformning får mig att känna mig dum, medan jag älskar spel där saker känns logiska och uppmuntrar eget upptäckande. Journey to the Savage Planet hamnar någonstans mitt emellan och får mig aldrig att tappa humöret, men där jag ändå ibland önskar att det funnits lite bättre instruktioner.

Ett område där instruktionerna däremot briljerar, även om det ironiskt nog återigen inte informeras om hur det fungerar, är kompassen som hela tiden syns i övre delen av skärmen. Eftersom du hela tiden har ett huvuduppdrag, men även kan välja mellan flera mindre, har du två olikfärgade markörer som visar vart du ska och hur långt det är till den aktuella platsen. Du kommer sällan dit du ska via en rät linje, men det är ändå en enkel och fiffig lösning.

Även om spelet omedelbart slungar i dig en stor och till synes öppen spelvärld, där det finns massor av saker du inte kan göra direkt (Metroidvania, som sagt), så vill jag brasklappa för att det inte alls är så öppet som det ser ut. Utvecklarna har istället valt den, enligt mig, fullgoda kompromissen att ha en massa hyggligt stora världar som egentligen inte sitter ihop, utan bara ger sken av att göra det.

Det gör det också lätt att snabbt ta sig till den plats, där du noterade att du behövde en änterhake eller jetpack för att kunna ta dig vidare. Ofta gömmer dessa svåråtkomliga platser knallorange ägg som permanent ger dig mer energi, vilket behövs när fienderna som trots allt finns, blir svårare. Hela tiden måste du också samla på dig de nödvändiga resurserna (som ligger kvar som ett paket i världen om du dör), även om jag sällan kollar vad som egentligen är särskilt viktigt just nu, utan bara tar det som dyker upp.

Undantaget att hitta på vansinniga upptäcktsfärder med en god vän, är grafiken det jag uppskattar mest med Journey to the Savage Planet. Inte för att den är tekniskt mest avancerad, utan för att världen är så ljuvligt designad. Det bara matas på med starka kulörer, unika världar samt kreativ flora och fauna. Flera gånger jag har bara stannat till för att se mig omkring och insupa atmosfär. Visst blir det lite tjatigt att scanna allt, och jag är inte helt nöjd med knapparnas placering, men det är verkligen en levande och sällsam värld att uppleva.

Äventyret tar i runda slängar tio timmar att spela igenom och hela tiden rasslar det på med Achievements, vilka är rejält genomtänkta och utmanar mig som spelare. Ofta får man mycket i början så det blir stiltje mot slutet, alternativt att de är så knepiga så bara ett fåtal låsts upp även efter 20 spelade timmar.

Visst kan humorn bli lite för påträngande ibland, men mycket känns ändå riktigt roligt, och spelets största minus tycker jag faktiskt är striderna. Det är verkligen inget actionspel, men ju längre in i äventyret du kommer, desto mer skjutande tycks det ändå bli, och denna del är verkligen underutvecklad. Journey to the Savage Planet hade varit precis lika bra, eller rent av bättre, utan denna stapelvara i spelvärlden.

I slutändan får betyget stanna på en mycket stabil sjua och detta är en lovande debut för Typhoon Games. Gillar du co-op och vill ha en härlig värld att upptäcka med någon god vän, tycker jag inte att du ska tveka.