John Wick: Chapter 4

I det fjärde kapitlet av den populära John Wick-sagan trappas konsekvenserna av titelfigurens hädiska handlingar upp rejält. Ett nytt huvud i hydran som är "Bordet" (spelad av en härligt lökig Bill Skarsgård) utmanar Wicks frihetskamp genom att vända Wicks vänner mot honom när han behöver dem som mest. Det hindrar dock inte Keanu Reeves supertorped; han kommer att väsa fram ett klumpigt "Yeah", ladda pickadollen och tillämpa sin märkliga pistol-kung fu på allt och alla som står i hans väg. För fjärde gången.

John Wick-filmerna har alltid handlat mer om stil än substans, där enkelheten i handlingen är hela tjusningen; hjälte dräper arméer av ondingar som flugor, medan karaktärer drar forcerat knorriga dialoger om livets skörhet och repeterar samma mall till nästa film. Vad filmerna handlar om spelar väldigt lite roll så länge den stele Reeves skjuter ner 372 köttsköldar på så spektakulära sätt som möjligt och den fjärde filmen kommer inte att svika någon på det planet. Chapter 4 levererar nämligen allt och lite till för Wick-fansen, som här kan förvänta sig ett sprakande fyrverkeri av koreograferade slagsmålssekvenser som närmast kan beskrivas som en benkrossande dödsbalett från början till slut. Det ska sägas att det inte alltid är särskilt övertygande (Donnie Yen är kung trots några slappa slagsmålsscener), men actionsekvenserna blir faktiskt bara snyggare, tajtare, roligare och bättre ju längre filmen pågår.

John Wick 4 kommer dock inte att omvända tittare som ogillar löjlighetsfaktorn som har hängt med under uppföljarnas gång. Många slagsmålsscener är föga övertygande, särskilt under första akten som utspelas i Japan, men det är åtminstone elegant gjort och bara tjusigt att titta på. Det dryper av neon, pulsen från dansgolven känns i biostolarna och det krispiga fotot gör Wicks återkomst till en riktigt storslagen sådan. Plötsligt kan Wick slåss med en fet gangsterkarikatyr som är som hämtad från Dick Tracy-filmen, där bakgrundsdansarna inte ens bryr sig om slakten på dansgolvet och man tänker inte riktigt på hur banal intrigen är och bara njuter av den hjärndöda åkturen tack vare den audiovisuella festen. Det är så stiligt upplagt att man slutar tänka på det faktum att handlingen i Chapter 4 är löjligt lövtunn.

Så fort en karaktär ställde ett sju kilo tungt sandur på en karaktärs skrivbord för att varna om något som händer inom timme påmindes jag också om hur mycket jag ogillar filmseriens lore och alla de nonsensregler som omger denna filmserie. John Wicks värld består av yrkesmördare som är lika skickliga prickskyttar som Storm Troopers och som kan bli bannlysta om man inte följer en helig torpedkod - fram tills filmskaparna drar fram flera undantag som kan rädda Wicks till synes odödliga skinn. Man slutar bry sig om detta larviga världsbygge redan i den innehållslösa John Wick 3 och det blir inte särskilt mycket djupare i kapitel fyra. Det existerar inte heller någon polis eller några prickskyttegevär, vilket hade löst många karaktärers problem. "Var ligger det roliga i det?" svarar Wick-kreatörerna säkert tillbaka och jag får nog ändå lov att acceptera den lövtunna premissen om skaparna åtminstone lägger resten av krutet på de viktiga sakerna i livet: helt-uppåt-väggarna-action med glimten i ögat som trotsar fysikens lagar. Vilket de gör, i mängder.

Filmen är nästan tre timmar lång, vilket inte är ovanligt när det vankas fläskig blockbusteraction numera och vanligtvis innebär det att manuset inte är tillräckligt starkt och måste kompenseras med högljudd action. I Wick 4 kan köttandet bli något repetitivt och urholkat med tanke på hur få emotionella insatser det finns (om de ens existerar längre). Detta ändras dock helt och hållet när Wick fastnar i Paris med hela det franska kriminella nätverket och leder till sekvenser som är så energiska och adrenalinstint utförda att man inte kan göra annat än att dra på smilbanden och ryckas med i Chad Stahelskis galenskap. Det finns exempelvis en sekvens som plötsligt förvandlas till Hotline Miami från fågelperspektiv och en slapstick-artad scen som utspelar sig i Montmartre-trappan kunde dra ner massor av skratt från publiken. Det finns med andra ord en bättre balans mellan det fåniga och det häftiga i denna film än övriga föregångare, vilket gör Chapter 4 till en smakrik actionbuffé.

John Wick: Chapter 4 är med andra ord ett stort lyft från den usla John Wick 3 och helt klart den bästa filmen sedan, ja, filmen som startade allt. Chapter 4 låter Reeves göra det han kan bäst, leverera styltiga oneliners och bara gå loss på arméer av korkade prisjägare. John Wick: Chapter 4 må vara lång, men många gånger känns det inte av och även om jag tycker att manus till dessa filmer hade mått bättre av lite mer kött på benen finns här en tydlig berättarglädje som bara är ute efter att leverera lekfulla stunts, läcker ljussättning och rafflande actionsekvenser. Bara Paris-sekvensen är värd en biobiljett i sig.