Järnjätten kunde ha blivit en brittisk rockmusikal

Järnjätten fick sannerligen inte mycket till kärlek när den gick upp på bio för över tjugo år sedan. Den totalbombade och Warner Bros. fick omgående skulden då de helt missat, alternativt struntat i att marknadsföra Brad Birds charmiga animerade film om en pojke och hans gigantiska robot. Nu i efterhand har ordningen dock börjat återställas och Järnjätten har fått den kärlek och respekt den förtjänar men vägen dit var som sagt inte spikrak. Det hela började med att Warner Bros. fick rättigheterna till Pete Townsends rockmusikal, The Iron Man, som i sin tur är baserad på den brittiska poeten Ted Hughes novell med samma namn från år 1968 och för den som inte är helt insatt i engelsk rockhistoria så är alltså Pete Townsend gitarrist, låtskrivare och frontman i The Who. Det var också dit man var på väg initialt, att göra en rockmusikal med protagonisten Hogarth Hughes som sångare och Townsend hade redan gjort två musikaler sedan tidigare, Tommy och Quadrophenia, båda som fungerade som inspirationskällor för The Iron Man. Så här sade Townsend med egna ord i en intervju med Slashfilm.

"The story is very similar in a way to Tommy, to Quadrophenia, to a lot of early Who singles, it's about the fear and depravation and isolation of children, particularly of a little boy in this context. I think it's what I always believe lies at the essence of rock and roll."

Men så blev det ju som bekant inte utan i stället hamnade projektet i händerna på Brad Bird och han hade en helt annan vision för The Iron Man. Han skrotade därmed alla planer på en musikal och gick i stället på grundmaterialet. Han och manusförfattaren, Tim McCanlies gjorde de nödvändiga förändringarna för att boken skulle kunna bli mer filmvänlig och locka en större publik. En av de största ändringarna var att byta sextiotalets England mot ett amerikanskt femtiotal, mer specifikt Rockwell, Maine. Han bytte också filmtiteln, från subtila "Iron Man" till det mer spännande "Iron Giant", något som han trodde skulle locka fler biobesökare. Originalstoryn bevaras däremot i stora delar, där en pojke och en robot plötsligt blir bästa vänner men det fanns en betydande detalj som Bird ändrade. I boken tvingas roboten slåss mot ett utomjordiskt monster för att rädda världen. I Brad Birds tolkning är i stället roboten det utomjordiska monstret, här på Jorden för att komma över så mycket metall som möjligt men i slutet räddar han mänskligheten från den paranoida federala agenten Kent Mansley, som alltså är filmens riktiga skurk.

Järnjätten har förvisso fått sin återupprättelse så här i efterhand, där många numera anser att den tillhör det absoluta toppskiktet av animerade filmer men ekonomiskt gick det verkligen inget vidare. Den spelade in dryga 23 miljoner Dollar men kostade runt 70 miljoner att göra.