Jag vägrar: Mobilspel

Tanken med denna artikelserie är ju i grunden att vi på redaktionen ska kåsera om en genre som vi inte, överhuvudtaget vill veta av. Som vi vägrar. Jag skulle till kunna prata om japanska rollspel, fighting eller sportspel, för de är alla prov på kategorier som i regel håller mig skeptiskt till. Dock finns där undantag i samtliga exempel som gör att jag aldrig vill stänga dörren helt. Så för att inte måla in mig själv i ett hörn kommer jag istället att prata en stund om spelen jag skyr som pesten och som jag innerst inne, skyddad av dunklet från min allra mörkaste kammare, skamset önskar bort från jordens yta. Mobilspel bör väl i ärlighetens namn egentligen klassas som ett format och inte som en genre men den här gången låter jag inte något så banalt som kategoriserande logik stoppa mina djupt rotade åsikter från att sippra ut.

Kalla mig gammalmodig men när jag tänker på spel så vill jag i nio fall av tio befinna mig i ett mörklagt rum, avskilt från resten av omgivningen där jag helt och hållet kan låta mig sugas in i världen och narrativet som utspelas på skärmen - inte helt olikt hur jag vill omsluta mig av den cinematiska upplevelsen när jag ser på film och det enda som egentligen skiljer de båda medierna åt är att det ena är interaktivt. Är rummet släckt och dörren stängd så vill jag inte bli störd och även fast jag absolut inte kan uppnå detta varje gång så är det så jag föreställer mig in ideell spelsession. Att spela TV-spel kan för mig jämföras med en sorts inre resa som tar mig ut ur mitt världsliga jag, vilket lämnar mig en smula sårbar för omvärlden om det skulle ske under publika former. Så jag vill helt enkelt omsluta mig i ett vakuum där mitt sinne är fritt att vandra från kroppen, in i den skinande världen framför mig.

I mobilspel däremot finns ingenting av det som jag uppskattar i en bra spelsession. Jag kommer till och med att bli så vågad att påstå att det telefonbaserade formatet är raka motsatsen till vad som gör spel så underbara som jag annars tycker att de är. För där mitt stationära spelande ofta tar mig ut på välutformade cinematiska upplevelser som respekterar mitt värde som konsument och får mig att känna både glädje, spänning, förundran, rädsla och sorg är mobilspelen istället ofta skapade med kirurgisk precision för att äta så mycket av min tid som möjligt samtidigt som belöningen är så pass obefintlig att jag lika gärna kunnat låta bli att starta upp eländet från första början. Allt enligt modellen att jag ska lockas att fortsätta grinda bara lite till för att låsa upp det där häftiga som väntar runt krönet. Vill jag nå dit snabbare kan jag ju alltid slänga in en slant för att öka på mina framsteg.

Tid är ju lika med pengar i den världen och även fast jag är medveten om att gratistitlar med samma upplägg finns till samtliga format så är det mobilspelen som har möjligheten att ta det längst. Telefonen har jag ju alltid med mig och när beroendet väl har satt sina svarta klor i min dopamincentral finns det ingenting som hindrar mig från att lägga alla mina mikropauser som vardagen tillåter på att grinda mig lite närmare nästa betydelselösa belöning. För fast blir jag. Så mycket vet jag om mig själv för att inse att om jag bara hade låtit mig ladda ner valfri version av någon Candy Crush eller Disney Mirrorverse-aktig titel så skulle en konstant röst i mitt bakhuvud för evigt tjata på mig att spela vidare under varje vaken sekund på dygnet.

Just Disney Mirrorverse, är ett exempel på mobilspel som jag faktiskt tillät mig själv att sitta fast i under en kort period. En vacker sommardag för ett drygt halvår sedan blev jag uppsökt av Chefredaktör Hegevall som vänligt bad mig att recensera sagda titel för Gamereactors räkning och jag, som precis hade fått grönt ljus för min första jobbresa i speljournalistikens namn, hade inte mage att otacksamt tacka nej hur som helst. Sagt och gjort. Eländet laddades hem och grinden påbörjades. Jag spelade ett par dagar och kunde till slut dela ut betyget på en alldeles för generös 6:a. Sen fortsatte jag spela. Uppdraget var slutfört men jag kände mig ändå inte klar. Spelet var i grunden riktigt risigt och direkt tråkigt att manövrera men utvecklarna var smarta och lät mig sätta karaktärerna på autopilot så att mina Disneyhjältar kunde utkämpa striderna på egen hand medan jag girigt satt och väntade på att låsa upp nästa uppgradering till Hercules och Baloo. Sen nästa, och nästa. Ett par veckor senare lyckades jag äntligen se mig själv från utsidan där jag satt och stirrade på ett spel som spelade sig självt i enda syfte att vinna nya, mer kraftfulla karaktärer som i sin tur också skulle hamna på autopilot tills nästa rekrytering gjorde samma sak med dem. Där räckte det. Disney Mirrorverse raderades samma minut som insikten slog mig och min nästa spelsession ägde rum senare den kvällen, i mitt nedsläckta vardagsrum framför Resident Evil 2 Remake. Kvalitet före kvantitet.

Jag vill helt enkelt inte spela för spelandets skull utan när jag placerar mig framför TV:n vill jag gå in i en upplevelse som jag sett fram emot, eller som jag blir upphetsad av. På samma sätt som jag undviker att scrolla runt bland Netflix-serier bara för att "se på Netflix" vill jag gå in med inställningen att "det här vill jag se", redan innan jag startar applikationen. Mobilspel å andra sidan ger mig klara vibbar av att "Här är ett spel som blinkar och vibrerar! Spela mig!" Det blir för billigt på något sätt och jag försöker resonera så att om jag inte hade velat starta det på mitt Playstation 5 så vill jag heller inte gå runt med det i fickan. Min tid är helt enkelt för värdefull.

Formatet är dessutom något som jag inte orkar med att hantera när det kommer till mobilspel. Här är du varmt välkommen att kalla mig gammalmodig men jag tycker helt enkelt inte om att spela på en touchskärm. Att gnida mina fingrar mot glaset för att få saker att hända känns bara olustigt och blir dessutom direkt opraktiskt då min tumme ju faktiskt täcker en stor del av den redan pyttelilla skärmen. Jag vill helt enkelt ha en kontroll mellan handflatorna när jag avnjuter mina spel så jag slipper skymma sikten med mina egna händer. I samma anda surfar jag dessutom mycket hellre runt på internet med en dator istället för en smartphone, helt enkelt för att jag vill ha mina inputs separerade från min skärm, som jag dessutom vill ha fri från fingeravtryck. Envis som jag är.

Nu blir det sagostund. Jag minns en gång för kanske 15 år sedan när jag satt i vardagsrumssoffan i den Mackegårdska högborgen och spelade den första titeln i den nyutgivna HD-kollektionen av Sly Cooper-serien varpå min kära mor kom in i rummet och slog sig ner i soffan bredvid mig. Jag tror inte att hon överhuvudtaget kommenterade vad jag gjorde eller ens ägnade TV:n någon större uppmärksamhet, utan satt där med telefonen nära till hands för att tillbringa en stund tillsammans med sin son, i tyst samförstånd. Det är inget konstigt scenario på något sätt och jag är säker på att liknande scener utspelar sig i tusental världen över, just i detta nu. Men jag kunde inte längre fokusera på den kriminella tvättbjörnen framför mig, utan distraherades av att någon annan kunde se bildskärmen som ju var mitt fönster in i den fiktiva världen. Jag försökte ignorera den stressade klumpen i bröstet en liten stund men stängde snabbt av och lämnade rummet, till min mammas klara förvåning.

Vad vill jag säga med det då? Jo, jag har helt enkelt väldigt svårt för känslan av att någon kikar mig över axeln när jag spelar, vilket är en av anledningarna till att jag i regel väljer ensamhet när det vankas digitala upplevelser. Jag vill vara innesluten i mitt äventyr och blir ofta otroligt distraherad när jag vet att någon annan kan se vad jag gör i min digitala värld. Det är ju inte något som nödvändigtvis måste knytas till just mobilspel men när en stor del av tanken med själva formatet går ut på att spela lite här och lite där, närhelst man är på vift och livet tillåter en mikropaus så befinner man sig ju inte sällan bland folk som, i mitt huvud, har alltför nära till att dra ett snabbkik på vad det är för spännande som händer på just min skärm.

Det ska tilläggas att jag har haft hyfsat roligt med mobilspel också, i perioder, och då gäller det framförallt två titlar; Doodle Jump, som var det första spelet till smartphones som jag någonsin fick sätta tänderna i, någon gång under högstadiet när en min lyckligt lottade klasskompis Jeremy plötsligt dök upp i skolan en dag med en sprillans ny iphone 3GS. Den skärmen satt jag klistrad vid så ofta jag fick hans tillåtelse och jag vill minnas att mitt gamla rekord höll i sig ända tills våra vägar skiljdes åt efter nian. Fallout Shelter är det andra exemplet som höll mig och två av mina syskon fängslade under en familjesemester i Italien 2016. Precis som andra gratistitlar hade Fallout Shelter inget riktigt slut men efter att vi nyttjat precis varenda litet ledigt ögonblick till att hålla koll på våra skyddsvalvs invånare så nådde vi till slut en punkt där kolonin var överbefolkad och samtliga uppgraderingar var nådda. Någonstans där fick jag välja om det var värt att lägga mer tid på att öppna lootlådor och utföra uppdrag som inte längre hade någon betydelse, eller om det var dags att gå vidare. Jag gick vidare.

På ett sätt kan jag ju inte veta vad det är jag missar när jag tackar nej till ett helt format som precis som så mycket annat växer och blir potentiellt bättre för varje år som går men i skrivande stund finns det heller inte en fiber i min kropp som har någon som helst lust att ta reda på det. Mobilspel är helt enkelt inget för mig.