Jag och Link (3)

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Första delen
Andra delen

Inför releasen av Nintendos nya konsol vid namn Wii, hade jag och min dåvarande flickvän förhandsbokat konsolen i god tid på den lokala Gamestop-butiken. En butik jag bara ett par veckor efter släppet skulle komma att få jobb i. Det ryktades dock om en enorm bristvara på konsolen men när butikschefen ringde och sa att vi hade en konsol att hämta så jublades det i hushållet.

Tjejen jag bodde med hade en liten "ritual" att innan man satte sig ner för att ta en hel helg med TV-spel så skulle lägenhet storstädas, så att det var gjort och så att man kunde spela i lugn och ro. Jag minns att jag under hela den här proceduren inte kunde tänka på något annat än att få återse Link igen. Jag vet än idag dock inte riktigt vad jag tycker om Twilight Princess, visst var det fantastiskt där och då. Mörkt, gripande, snyggt, episkt. Men på något vis har tidens tand varit lite hårdare mot spelet än andra i serien. Kanske hade Ocarina of Time redan gett oss det perfekta Zelda i 3D och vi hade behövt något annorlunda? Hursomhelst var det en upplevelse där och då, men jag kan inte påstå att spelet sedan levt vidare särskilt bra. Men i och med en HD Remaster till Wii U ska detta faktiskt spelas om någon gång. Det hade många inslag jag gillade, med bra dungeons och härlig atmosfär, så kanske att jag kommer att uppskatta det lite extra vid en omspelning.

Året efter Links Wii-äventyr fick vi Phantom Hourglass som också blivit lite av ett sådant där Zelda-spel "i mängden". Absolut inget fel på vare sig det, eller uppföljaren Spirit Tracks, då konceptet såklart alltid fungerar bra och Zelda-spelen passar utmärkt bärbart. Jag spelade dom när det begav sig men inte något mer efter det.

2011 fick vi en 3DS-remake av Ocarina of Time men det var framförallt Skyward Sword som kände som nästa riktiga storspel. Och om jag nämnt att jag varit lite kluven kring vissa andra spel i serien så är det ingenting mot vad jag är mot Skyward Sword. På många vis är det såklart ett klassiskt Zelda, med flera bra ideer, en story med förvånansvärt många mellansekvenser och många andra saker som gör det minnesvärt. Men det finns något i dess kärna jag aldrig riktigt kom överens med. Här finns partier jag rentav tycker är rätt trista.

Spelet hade också oturen att krocka med Skyrim och man skulle kunna tro att jag som ett enormt Zelda-fan skulle ge Link all min uppmärksamhet, istället blev det då inte alls så utan spelet hamnade helt i skymundan för Bethesda's fenomenala spel. Jag minns att jag spelade Skyward Sword någon timme då och då, men förtrollade mig i de otal speltimmar jag ägnade åt Skyrim.

De allra flesta Nintendo-konsoler har jag skaffat vid release eller kort därefter. Jag ägde dock inget 3DS till för alldeles ganska nyligen sedan och har än idag fullt upp med att spela genom de spel jag missat. Som A Link Between World. För i väntan på det kommande Switch-spelet som egentligen var inspirationen att skriva dessa nostalgiska artiklar, är tanken att jag ska klara av Links bärbara äventyr till 3DS. Jag har spelat ett gäng timmar och gillar det så långt, för precis som med de bärbara föregångarna finns här en stor dos charm i all den enkelhet som det bärbara formatet erbjuder.

Som ni säkerligen förstått så är multiplayer-spelen något jag inte spelar. Så heller då inte det på tur släppta Tri Force Heroes. Jag har nämnt dem i dessa texter för att sammanfatta alla titlar, men har inga minnen förknippade med den alls - vare sig som spel eller perioden då de släpptes.

Fredagen den 3 mars 2017 tog jag ledigt från jobbet. Jag hade planerat min morgon noggrant; ta bussen till det Elgiganten som låg närmast två timmar innan öppning för att vara säker på att få tag i Nintendos nya konsol, och såklart det nya Zelda-spelet. Jag har inte stått i kö till så många saker k mitt liv, jag gjorde det ett par timmar inför biljettsläppet till Star Wars: Episode I. Jag gjorde det till de två första Hobbit-filmerna och jag har varit på någon middnattsöppet men då haft spelet bokat.

Jag var så nervös under bussresan. Tänk om det var en lång kö? Tänk om Elgiganten bara fått in ett par stycken konsoler? Tänk om de inte fått in den alls?

Den första farhågan försvann snabbt när det bara stod en kille i kön när jag anlände. Jag skrattar fortfarande ibland åt minnet att jag tyckte jag var lite galen som åkte dit så tidigt och att det redan stod en grabb där. När butiken väl öppnade så skyndade jag mig bort till avdelningen för spel, tog snabbt en konsol och samlarutgåvan av Breath of the Wild. En småbarnsfar påkallade min uppmärksamhet, ville veta om den nästan 500 kronor dyrare utgåvan skiljde något rent spelmässigt men jag sa att det bara var lite extra krimkrams i den.

På bussresan hem visade det sig att grabben som stått i kö framför mig skulle åt samma håll, och vi pratade lite kort om våra förväntningar. Väl hemma kopplade jag in konsolen, och sedan var det då dags.

Sekvensen när Link springer fram till avsatsen och blickar ut över Hyrule hade vi ju redan sett i en trailer. Men det kändes som en liten bit magi ändå. Helgen som förflöt var verkligen magisk, för Breath of the Wild kändes verkligen som allt jag ville ha, nästan. Jag kan i efterhand känna en viss avsaknad av klassiska dungeons men gillade ändå de Shrines man fick. Men att utforska den öppna världen var så fantastiskt på så många vis. Jag tror det var under dag fem av ihärdigt spelande som jag tog en bild och lade upp på Facebook med bildtexten; "Det bästa Zelda-spelet någonsin."

Ibland behöver man smälta sådana där uttalanden. För de är ofta baserade på den eufori som kommer när kärleken är helt ny. Men jag tror att jag skulle stå fast vid uttalandet även idag. Det fanns så mycket underhållning i Links senaste äventyr, så mycket jag personligen blev glad av. Själva essensen av vad jag tycker om i spel presenterades på ett magnifikt vis i Breath of the Wild och även om man kan peka på små nackdelar så spelade det inte så stor roll när äventyret var så fantastiskt.

Så är vi då här. Mitt i en vinter i starten på 2023 med ett nytt Zelda-äventyr runt hörnet. I skrivande stund ligger Tears of the Kingdom knappa tre och en halv månad bort och samma känsla jag haft inför de flesta släpp i den här serien, de dyker upp med jämna mellanrum: nervositet (man vill ju att det ska vara så himla, himla bra) men allra mest förväntan. Vissa resonerar som så att det inte är för bra att ha för höga förväntningar men jag har alltid gått efter premissen att spelet ju kommer vara så bra som det ändå är, oavsett vad jag på förhand tror och tänker.

Jag kommer liksom hoppas att Tears of the Kingdom är bland det bästa jag någonsin spelat, och det är samtidigt helt okej om det inte möter de förväntningarna fullt ut. Är det ett suveränt spel så är det, och blir jag besviken beror det på att spelet gör mig det, inte vad jag hoppats på innan.

Om man nu inte räknar med att vi under denna väntan fått en remake (Link's Awakening) samt en remaster (Skyward Sword HD) så är detta den längsta period som förflutit mellan två helt nya Zelda-titlar. Det är såklart bara en av många anledningar att förväntan är lite extra stor och den 12 maj är det då äntligen dags.

Under alla dessa nostalgiska tillbakablickar finns det framförallt en sak jag märker och det är främst hur mycket av mitt liv jag faktiskt kan minnas tack vare spelen. Det är som att de flesta spel i serien blir någon sorts milstolpe för så mycket och att jag kan minnas plats och tid, bara baserat på något så simpelt som ett spel. Jag tror inte det finns någon annan spelserie, åtminstone inte så konsekvent och under så lång period som går att jämföra med just denna. Med The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom får jag först och främst äntligen återse Link. Men också skapa ett nytt sådant minne.

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Första delen
Andra delen