Svenska
Gamereactor
artiklar
Resident Evil Village

Jag hatar Resident Evil Village

Det är dags för nästa del i vår artikelserie om spelen vi verkligen inte tål, och turen har kommit till Mackan som är rejält gramse över Resident Evil Village...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Jag hatar The Last of Us: Part II
Jag hatar It Takes Two
Jag hatar Death Stranding
Jag hatar Call of Duty: Vanguard
Jag hatar FFVII: Remake
Jag hatar Kingdom Hearts III

Precis som många andra unga TV-spelare uppväxta i Sverige på 80 och tidiga 90-talet så led jag av svårt och nästan obotligt tunnelseende. Bergsala var vår kyrka och Nintendo vår religion, där fanns inget annat och att byta sida till Sega var likställt med socialt självmord. På skolgården dominerade Game & Watch, NES och sedermera även Super Nintendo alla diskussioner, det var vår värld och vårt universum. Nintendo var lika orubbligt som urberget och de stackare som inte hade någon av deras grå små lådor hemma under sina föräldrars TV exkluderades från gänget. Antingen hade du Nintendo, eller så var du en utböling. Så var det bara.

Mot mitten av 90-talet började detta förändras. Super Power som då var vår bibel började rapportera om både Sega och Sony. Saturn och Playstation stod och stampade i farstun och skulle ta vårt TV-spelande till nästa nivå, in i framtiden. Detta faktum var något jag som djupt Nintendo-frälst fnös högt och länge åt, för jag visste ju att Ultra 64 var på väg. Smygtittarna och texterna i i spelpressen skvallrade om hårdvara som konkurrerade med det bästa i Hollywood, ett monster som skulle skåpa ut motståndet och krossa både Sega och Sonys framtidsplaner. Något som sett till de fakta vi då hade inte kändes helt orimligt.

Men lanseringen av Nintendos drömmaskin sköts på framtiden om och om igen och trots jag trofast höll kvar vid masten till mitt Super Nintendo och lydigt väntade så förändrades världen runt mig. Jag såg det inte komma, och blev genuint chockerad när en av mina då närmaste vänner som från ingenstans plötsligt berättade hur han införskaffat ett Sony Playstation med en handfull spel. Det kändes overkligt, hur vågade han bara byta läger så där? Svika Nintendo? Det var ett förräderi på högsta nivå men hans berättelser om stenhårda, vuxna spel. Grafik som såg ut som det var verklighet och tredimensionella världar lockade mig.

Detta är en annons:

Det gick så klart inte att stå emot. Jag blev tvungen att följa med honom hem efter mellanstadiet en dag och titta på denna 'grå best' som han så stilfullt kalla den. Den eftermiddagen förändrade allt. Ridge Racer, D, Tekken, Jumping Flash, Destruction Derby och sist men inte minst. Resident Evil. Det var ett nästan obeskrivligt ögonblick och aldrig i mitt liv har jag blivit så vettskrämd som när den första Zombien i Shinji Mikamis nu tidlösa klassiker stirrade mot mig med blod och gegg droppandes från sina bleka läppar. Framtiden hade anlänt och intrycken var omvälvande och fundamentala.

Resident Evil Village
Vad är din åsikt om det senaste epelet i Capcoms skräckföljetong?

Det blev en Nintendo 64 för mig knappt halvåret senare. Direktimporterad från staterna med ett knippe strålande spel. Men jag kunde aldrig skaka av mig känslan från Resident Evil. Den ödesmättade musiken, den tryckande stämningen, alla mörka vrår och hemligheter i Spencer-huset. I slutändan samlade min mattsvarta konsol från Nintendo mest bara damm och istället spelade jag och min Playstation-kompis igenom alla de tre första Resident Evil-spelen i takt med att de släpptes. Det är spelserien som enkom bär ansvar för att väcka mig ur den slummer och blindhet som Bergsala och Nintendo hade försatt mig i under hela min uppväxt.

Segas Dreamcast och Resident Evil Code Veronica var min frigörelse från Shigeru & Co. Det var allt från de tidigare tre delarna uppskruvat till elva. Knivskarp grafik genom VGA-anslutning, en gripande historia och stundtals brutal utmaning. Aldrig tidigare hade världen känts mer verklig och de odöda mer hotfulla. Det var perfektion och jag drömde om den uppföljare jag var övertygad skulle komma. Capcom hade ju antytt så tydligt till det i slutscenerna. Att äntligen få ta striden till Umbrellas dörrtröskel och medans jag väntade gick återutgivningarna av Resident Evil 2 och Nemesis varma i min kära Dreamcast.

Detta är en annons:

Framtiden för spelserien blev markant annorlunda mot vad jag drömt och hoppats på. Resident Evil 4 må ha älskats av både kreti, pleti och hela världens samlade spelpress men för mig var serien inte densamma. Inget var sig riktigt likt. Så när jag nu dyker in i Resident Evil Village, ett spel som vida hyllats och höjts till skyarna på samma vis som Resident Evil 4 för så många, många år sedan. Så hoppas jag att mitt knappt fyra-tusen ord långa utspel lyckats understryka vad Resident Evil som spelserie faktiskt har betytt för mig genom åren. För vad än sjuan och nu Village är och försöker vara så är det inte Resident Evil.

Jag kunde någonstans ursäkta Resident Evil 7 för den uppstickare det var. Hur mycket inspiration som kom i kölvattnet av framgångarna från P.T är svårt att avgöra men miljöerna var tajt konstruerade och historien intressant trots den så tydligt distanserade sig från allt vad som kommit dessförinnan. Men att Capcom sen tagit konceptet och sprungit med det är något jag aktivt och passionerat avskyr. Ja rent av hatar. Herregud, dom hade det perfekta receptet i RE2 men istället för att bygga vidare på det lades allt krut på utvecklingen av Resident Evil Village med sin ljumma historia som lånar friskt från R.L Stines sämsta böcker och kryddar med en god dos av Hanna-Barbera influenser.

Village är inte Resident Evil. Det är en fars. Jag förstår att spelserier må bra av utveckling och förändring men här finns nästan inget i dess beståndsdelar som härrör till spelseriens rötter och absolut noll kontinuitet. Faktum är att Village nog hör till de mest inkonsekvent spretiga spelupplevelser jag haft oturen att kämpa mig genom. Det är som att designteamet klottrat ner en handfull idéer på lappar och sen på måfå slumpat fram vilka som skulle få vara med i spelet. Dom klassiska spelen i serien, de som startade allt, dom hade i varje fall en röd tråd som gick att följa, ett centralt designspråk som präglade upplevelsen. Men Village har totalt åsidosatt allt detta och kan snarare närmast liknas vid ett kringresande tivoli.

För det är precis så det känns att spela igenom de olika sektionerna av Resident Evil Village. Man vandrar runt på ett nöjesfält mellan olika attraktioner. Och alla varulvar, vampyrer och mekaniska män hade väl kunnat ursäktas i viss mån ifall berättandet kunnat väga upp med en intressant och engagerande historia, kanske rent av spännande karaktärer? Tyvärr skiner även den aspekten av spelet i sin frånvaro och i dess plats är en krystad historia om en ondskefull mossa och en biolog med övernaturliga krafter. Någonstans på vägen serveras vi en otroligt påtvingad och långsökt referens till Umbrella, för ja. Det är ju trots allt Resident Evil, eller? Hela manuset till Village är författat som om det vore en samling ideér tagna från post-it lappar skrivna på 2000-talet som någon hittat i en byrå på Capcom. Det känns bara amatörmässig och tramsigt från början till slut.

Varför Capcom. Snälla förklara varför Resident Evil 7 och nu Village tvingats in med hammare och kisel i en spelserie med vilken det har nästan noll gemensamt med. Kunde inte dessa spel fått vara något eget och separat, frånskilt allt som har med Chris Redfield, Umbrella och vandrande döda att göra. Jag må vara gammal, gaggig och cynisk. Det ska villigt erkännas. Men RE2 och i viss mån även det en smula stressade RE3 var ren och skär briljans, en demonstration på att magin fortfarande lever och är i god vigör där inne mellan väggarna hos Capcom. Jag bryr mig inte om Draculas storbystade syster och hennes entourage av lustiga gubbar. Lägg ner det. Begrav varulvarna, vampyrerna, robotarna och allt annat ofokuserat fjantande.

Jag hatar Village för vad det tog ifrån en potentiellt riktig uppföljare eller ny del i spelserien. Ett Resident Evil befriat från förstapersons-trams. En klassisk kamera-bakom-axeln och stönande vandrande-döda-upplevelse som tassar i fotspåren av Resident Evil 2 och Resident Evil 3. Knoppa av vad än sjuan och village försöker vara och låt det vara sin egen grej. Sluta ändra om i det redan perfekta recept som var och är Resident Evil. Jag vill bli skrämd igen, känna pressen av att försöka överleva på en plats där allt vill slita mig i stycken. Jag vill ha ett spel som anammar genrens redan väl beprövade delar snarare än ställer sig fientligt till dom. Men framförallt vill jag ha ett spel som inte känns som en andrasorteringens episod av Scooby-Doo.

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Jag hatar The Last of Us: Part II
Jag hatar It Takes Two
Jag hatar Death Stranding
Jag hatar Call of Duty: Vanguard
Jag hatar FFVII: Remake
Jag hatar Kingdom Hearts III

Relaterade texter

Resident Evil VillageScore

Resident Evil Village

RECENSION. Skrivet av Johan Mackegård Hansson

Ondskan har vaknat i en liten by någonstans i Europa och Johan har tillbringat en vecka med att skjuta varulvar och fly från stora vampyrdamer



Loading next content