Jag hatar Monster Hunter: World

Hat är ett starkt ord och ingenting jag egentligen förknippar med spel överhuvudtaget då jag själv väljer vad jag vill spela och en underpresterande produkts påverkan är så otroligt liten i sammanhanget. Det är en så kallad piss i Mississippi. För vad spelar det egentligen för roll att senaste Assassin's Creed, Call of Duty eller Grand Theft Auto är mediokra som bäst? Påverkar det sättet på hur jag lever mitt liv eller ens min syn på livet? Visst är det tråkigt att ständigt bli besviken och att den moderna spelindustrin i mångt och mycket är ett stort själlöst monster, ett monetärt krig i sandlådan där förmögna gubbar ständigt försöker att hitta på nya empatilösa sätt för att kunna mjölka en naiv publik på sina surt förvärvade pengar och visst är det vidrigt att denna industri under så många år har tillåtit samma män att utnyttja människor i beroendeställning. Men i slutändan är en produkt blott en produkt och jag kan förstås hata människorna och företagen bakom produkterna och deras diaboliska metoder men då är det snarare Ubisoft, Activision Blizzard och Rockstar jag hatar, inte spelet per se.

Nej, jag hatar sällan på materiella ting, förutom dåligt internet förstås men å andra sidan, vem gör inte det? Nej, det begränsade agg jag bär på måste jag hushålla med och det är i stället öronmärkt åt mänskligheten. Jag är väl inte direkt någon misantrop fullt ut men ibland är det verkligen svårt att inte se sig som en. I synnerhet när det kommer till djurplågare, pedofiler, våldtäktsmän och annat vider som ger sig på de som är svagare. De som inte kan försvara sig mot en övermäktig fiende. Där tycker jag trots allt att ett genuint och glödhett hat är berättigat. Mer "close to home" finns förstås alltid de där osköna personerna i min närhet. De som har smugit sig in i bekantskapskretsen. Ett dilemma vi nog alla brottas med på någon nivå. Fruktansvärda människor vi mer eller mindre tvingas umgås med, ibland på daglig basis men som vi innerst inne avskyr. De som vältrar sig i sin egen förträfflighet, har en hemsk kvinnosyn, pratar politik på middagar, är notoriska rövslickare, hycklare eller helt enkelt bara aldrig kan läsa av ett rum. Folk som klagar så högljutt på allt att de glömmer bort att leva. Personer vi blivit påtvingade genom vänner, förhållanden, arbete eller släktingar. De där som ständigt går oss på nerverna men som vi av olika anledningar inte kan be fara åt den berömda pipsvängen, något vi utan tvekan hade gjort om situationen inte var så komplicerad.

Nu backar jag och är den större mannen för den kollektiva goda stämningens skull men där kan det gå från lätt irritation till animositet och det kan gå fort men när det kommer till spel för den här artikelserien så fick jag tänka länge. Vad hatar jag egentligen? Det är ett så meningslöst hat och det är ju som jag säger i inledningen så, att om jag inte tycker om ett visst spel så lägger jag bort det och går vidare till nästa titel i en aldrig sinande backlog så det är inte mycket till aversion som hinner byggas upp. Det hade ju också i ärlighetens namn även varit lite trist, att sparka in en ranglig skethusdörr som redan står på vid gavel, som Fortnite till exempel. Det hade jag säkert kunnat förakta om jag gett det tillräckligt mycket utrymme men den dörren stängdes snabbt. Jag tror att jag gav det en kvart innan jag kunde konstatera att det inte det inte skulle hålla. Att vi skulle behöva gå skilda vägar redan innan en andra dejt.

Nej, det får bli en unisont hyllad spelserie i stället som får klä skott för epitetet och i synnerhet Monster Hunter: World. Ett spel som både spelare och journalister älskar mer än livet självt. Där massmediala fullpoängare ständigt delas ut och lovorden kastas runt som om det inte fanns någon morgondag. Där en spelare vid namn 是谁住在深海大菠萝 har över 27 000 timmar i spelet. Eller 1125 dagar. Själv har jag dryga 130 timmar, en patetisk siffra i sammanhanget men samtidigt ett ytterst imponerande antal timmar i ett spel jag absolut inte orkar med. Ett spel som känns som en ren pina varje gång jag startar det, trots att det skulle vara det mest tillgängliga i serien, mer casual än någonsin. Ett sätt att locka ny publik till en skara redan frälsta. Så varför är Monster Hunter: World annorlunda? Varför har jag inte lagt ifrån mig det också, precis som jag brukar, gått skilda vägar precis som med Fortnite i stället för att grinda 130 timmar? Vad driver en människa till att fortsätta kriga mot sina egna känslor när slaget sedan länge redan är förlorat? Det enkla svaret är att jag vill älska Monster Hunter, inte hata det. Jag vill nämligen också kunna uppleva den där obetalbara känslan av att vara någon annan, i en annan värld, en annan tid. Jag vill se det andra ser. Skall jag vara helt ärlig så känner jag mig också lite misslyckad. Varför kan inte jag när alla andra kan? Det är tragiskt på så många nivåer men jag tycker synd om mig själv. Offerkoftan är min att bära.

På Metacritic har spelet förärats med en guldlogga och texten "must play" och det är ju precis så det känns. Jag måste spela det men jag kan inte. Orkar inte längre. Det ligger fortfarande där, på min hårddisk, ett svart får bland andra lir jag älskar och ofta återvänder till. En inkräktare som delar värdefullt lagringsutrymme med spel som faktiskt har förändrat mitt liv och då och då ger jag fortfarande efter. Jag greppar kontrollen, fylld av nytt hopp och dyker in men det går inte. Jag känner mig utbränd. Det är något med miljön. Den är vacker, kompakt men samtidigt överväldigande. Open world men ändå inte. Jag fattar ju att det ryms ett mörker bakom den där färgglada fasaden men allt ser likadant ut i Ancient Forest. Jag går vilse igen, osynliga väggar som inte borde vara där. Jag svär högt åt kombinationen uselt lokalsinne och dålig bandesign, startar om och ger mig iväg på ännu en fruktlös jakt efter material. Det är något med vapnen. De känns mediokra. Så otroligt basic. Svärd, pilbåge, yxa. Efter så mycket grind hade jag velat ha mer. Det är som att gå på stjärnkrog och få in Mamma Scans köttbullar. De är helt okej men jag vill inte ha dem här. Här vill jag bara bli serverad det bästa.

Som Kobe-biff, Beluga-kaviar, vit tryffel från Alba och hummer från Maine. Det är något med monstren. De dräper och de sväljer mig hel men jag känner mig aldrig utsatt. Spänningen finns aldrig där. Förlorar jag så förlorar jag, är min tanke. Aldrig känner jag att livet hänger på en skör tråd. Att mitt eget liv också är över om jag stryker med. Så som jag gjorde när jag för första gången ställdes öga mot öga mot Ornstein and Smough. Trots att jag stöter på drakar och andra överdimensionerade ödlor, till och med i form av en vulkan, fiender som utan tvekan är svåra och kan döda mig direkt är jag aldrig ens nära att kasta kontrollen i golvet och lägga mig i fosterställning, likt när jag i unga år stötte ihop med Yellow Devil i Mega Man. Det är rinse and repeat utan något mål. Vem är jag? Vad gör jag här? Vad är min belöning? Varför måste de här bestarna dö? Det är något med kontrollerna. Aldrig tidigare har jag känt att ett fullprisspel har varit så klumpigt, så långsamt, så skakigt. Bara att försöka sig på att klättra upp för ett berg är rent av själadödande och varför kan jag inte pausa? Hur kan en sådan basal funktion saknas i ett spel som enbart går ut på att logga timmar?

Monster Hunter: World, jag inser samtidigt att det förmodligen inte är du utan det är jag och jag kanske inte avskyr dig med varje fiber i min kropp men jag tycker verkligen inte om dig. Du är den där som vältrar dig i din egen förträfflighet men du är ingen världsomvälvande upplevelse. Du är ingen Messias bland spel. Du är en bagatell, en t-shirt, som bäst men ändå har du vunnit. Du är min Moby Dick. Varje dag du ligger kvar i mitt bibliotek så är jag förloraren och är det något jag verkligen hatar förutom den som pratar politik på middagar så är det att förlora.