Jag hatar Final Fantasy VII: Remake

Jag får fortfarande rysningar när jag tänker på Sonys berömda E3-presskonferens från 2015 då de lassade på med Shenmue III och Final Fantasy VII: Remake. Hade du frågat mig där och då vilka mina drömutannonseringar var, hade jag förmodligen svarat något rätt tråkigt, för att dessa båda titlar skulle släppas var något jag inte ens betraktade som en teoretiskt möjlighet.

Därefter tog det sin lilla tid, men idag finns båda ute. Och tyvärr är det ju så att den här artikeln hade kunnat handla om vilket som helst av dem, för Shenmue III var sannerligen inte spelet jag hade drömt om i runt två decennier, men det var tyvärr inte heller Final Fantasy VII: Remake. Men hoppet hölls länge vid liv, men jag var redan från start oroad över Tetsuya Nomuras inblandning. Det är en utvecklare som tycks ha en fundamentalt annan syn på mig på vad som är underhållning, och som strömlinjeformat bort allt rollspelande ur sina rollspel.

Han hotade tidigt med att förvandla Final Fantasy VII till ett actionspel istället och varenda förändring från originalet som presenterades gick emot vad jag ville ha, från att peta i själva grundstoryn till att dela upp spelet i ett okänt antal kapitel. Nåväl, hoppet fanns kvar och blotta tanken på att få återvända till Midgar med snyggast tänkbara grafik och träffa Aeris, Barret och Tifa igen gjorde att jag verkligen, verkligen hoppades på att få farhågorna motbevisade. När det väl släpptes i april 2020, bad jag uttryckligen någon annan recensera för att verkligen få njuta av denna raritet i patchat skick på min semester istället. Utan deadlines eller liknande. Och när min käre kollega Henric Pettersson dunkade på med vårt maxbetyg - ja, då växte hoppet.

Men historien slutar inte lyckligt. För redan från första stund med Final Fantasy VII: Remake kändes det som att ha fått en amerikansk spelfilms-remake av en älskad japansk animé istället. Den maffiga grafiken tycktes ha gått ut över striderna som repeterades in absurdum och aldrig kändes särskilt genomtänkta eller balanserade. Sidouppdragen hade dragits ut till segt klister för att ge extra speltid, och extra sådana hade petats in av precis samma anledning. Tänk den sämsta typen av uppdrag vi brukar stöta på i onlinerollspel. Jag kämpade mig tappert framåt i det hyperlinjära spelet i hopp om att det skulle bli roligare, samtidigt som en orolig och gnagande känsla växte i mig... insikten om att det är faktiskt inte var särskilt kul alls.

Istället för den snortight regisserade ingressen från Final Fantasy VII där mystiken kring Cloud Strife och hans tappra vänner i perfekt tempo utvecklades, hade Square Enix bestämt sig för att dra ut på tiden något alldeles oerhört på ett sätt som förde tankarna till hur The Hobbit-sviten broderats ut till något det aldrig borde ha varit. Som om inte det vore nog, hade dessutom haft den tveksamma smaken att ge själva grundstoryn en rejäl twist också (som jag inte tänker spoila) som enbart bidrog till att försämra minnet av originalet och göra detta till något annat än det egentligen marknadsförs som.

Då räcker det inte att Final Fantasy VII: Remake verkligen pressade Playstation 4 till grafiska stordåd och att den remixade originalmusiken faktiskt var mestadels helt fantastisk. Det kändes nästan hånfullt att höra och se allt det vackra, medan jag spelade ett äventyr vars tempo helt saknade rim och reson med flera direkt dödstråkiga passager som för att försöka bygga episk stämning inför något alla som spelat originalet redan visste skulle hända, medan annat sker alldeles för tidigt och på ett sådant sätt att all mystik dräneras. Allt för mycket av det jag verkligen inte gillar med Tetsuya Nomuras spel fanns representerat, inklusive de där försöken att vilja vara lite för konstnärlig på bekostnad av bra gameplay. I brist på en bättre liknelse upplevde jag äventyret som en Final Fantasy VII-mod till Kingdom Hearts-serien.

Jag har spelat i princip allt som går att spela i Final Fantasy-väg, även obskyra japanska delar som länge inte ens fanns översatta. Men Final Fantasy VII: Remake är på samma gång ett av mina mest efterlängtade spel någonsin och samtidigt en av mina största besvikelser genom alla tider. Inte så mycket för att det egentligen är dåligt, utan för att det inte är en respektfull remake för fem öre. Därmed gav det mig inte de nostalgikänslor jag ville ha, samtidigt som det var alldeles för mediokert för att jag skulle kunna uppskatta det nya och alltför utdragna äventyret.