Iron Nest: Heavy Turret Simulator

Att vara eller icke vara en gigantisk krigsmaskin det är frågan jag ställde mig själv efter att ha spelat Iron Nest: Heavy Turret Simulator. Du kanske minns bortglömda spel som Bang! Bang!, Gorillas, Tank Wars, Hogs of War och Artillery Duel för att nämna några. Detta är artillerigenren, en genre som är nästintill död idag förutom enstaka indietitlar och Worms varav sistnämnda dominerat genren i årtionden. Iron Nest: Heavy Turret Simulator försöker rättfärdiga sin existens i denna tillvaro med ett fantastiskt upplägg och grym spelmekanik.

När du startar upp spelet möts du av din traditionella introduktion om vad du är, vad du gör och ibland varför. Nackdelen är att din nation hade råd med en krigsmaskin och dig. Det innebär att du får springa runt och kalkylera, rotera, ladda om och avgöra avstånd på en karta ensam. Många av de klurigare beräkningar sköter dock datorerna, du behöver bara mäta ut vissa avstånd, känna till breddgrader och utifrån det kan du sedan spela ganska sömlöst. Svårigheten ligger i att göra allt själv när du är stressad. Du behöver också ibland flytta din krigsmaskin och det leder till att du måste flytta symboler manuellt på kartan i roboten vilket innebär att beräkningar måste göras om regelbundet.

Det ska dock sägas att första gången du avlossar ett skott, hör ljuden eka och känner av hur hela maskinen skakar är fenomenalt. Det finns en känsla för detaljer och du ser inte men känner hur mycket skada du åsamkar tack vare rapporter efter det att du träffat med dina skott. Träffar du målen tillräckligt bra tillräckligt snabbt och effektivt belönas du med medaljer. Du kanske undrar varför du skulle spela något sådant. Inlevelsen du får av att sitta i maskinen, försöka beskjuta mål och inte bli attackerad själv är så otroligt atmosfäriskt.

Det är värt att betona att detta är ett indiespel med sina 15 uppdrag, två hordelägen i skärmtytslingsläget på två banor. Ett av spellägena kastar mer och mer fiender på dig tills du dör och det andra fortsätter i all evighet. Kampanjen är huvudrätten med denna titel. Den tog mig 15-20-timmar att klara av och dess längd beror på hur snabb du är. Skärmytslingsläget kan förlänga den tiden om du fastnar i det. Med tanke på enkelheten i uppdragsdesignen misstänker jag att utvecklarna Nick Nieuwoudt och Dominik Latos över tid kan bygga vidare på spelet med fler uppdrag, skärmytslingar och nya kampanjer. Jag kan tänka mig att detta också skulle fungera med ett flerspelarläge, en mot en eller två mot två krigsmaskiner och ett par spelare i varje artilleryplattform. Det som gör att detta skulle fungera till skillnad från andra artillerispel är att du rör dig. Det är således inte den som först skjuter vinner. Detta har varit ett traditionellt problem i genren. Mobila baser fixar det på samma sätt som Worms en gång i tiden gjorde det.

Visuellt är detta inte i klass med vissa kommande titlar som PVKK: Planetenverteidigungskanonenkommandant men det fungerar bra för vad det är. Det är acceptabelt rent grafiskt och när du går mellan spakarna, kartan, kaffemaskinen och lyfter upp en orange katt så är allt tydligt och bra positionerat. Det går snabbt att identifiera vad som är vad och börja processen med att kalkylera, positionera och avfyra stora artillerigranater mot fienden. Ljudet är också fenomenalt då varje avfyrning får roboten att skaka och ljudet är både passande och högt. Den har också en tågtuta du kan aktivera som om det vore ett tåg. Hela mitt huvud vibrerade av det ljudet på grund av mina hörlurar. När du sedan vrider på kranar och annat låter allt som det borde göra. Det verkar dra inspiration av Dieselpunk och Steampunk inuti roboten.

Det man kanske skulle kunna kritisera spelet för är jakten på medaljer och hur bra du presterar. Samtidigt är det lite av en morot för spelaren. Jag tycker dock att uppdragen i sig är så pass underhållande och helheten så pass bra att det inte spelar någon roll. Spelet fungerar som det är tänkt med nästan inga tekniska svagheter eller glitchar. Det gör att du kan ta dig an detta och spela det utan frustrerande problem om du har samma tur som mig. Skulle jag namnge ett av årets bästa indiespel skulle detta hamna högt på listan. Det tar en nästan utdöd genre och återupplivar den på ett eget och spännande sätt. Spelets inslag både berättarmässiga och spelmässiga samverkar och bidrar till en grym helhet. Du ska dock inte vänta dig en berättelse som verkligen greppar dig utan snarare en berättelse som motiverar varför du gör detta. Det är det spelmässiga som inte släpper taget om dig.

Om du undrat hur det skulle vara att styra en titanisk krigsmaskin i Warhammer 40K eller liknande landar du ganska nära med detta även om de inte är relaterade. Med bra spelmässiga inslag, bra introduktion, inte för mycket komplexa kalkylationer kan du med gott samvete ta på dig kaptensmössan och styra denna koloss i kriget. Det låter bra och erbjuder drösvis med inlevelse. Spellängden kommer inte vara den längsta men du kommer vilja ha mer när du är helt färdig med kampanjen och de två olika lägena i skärmytslingsläget. Det är där min kritik landar lite. Det hade kunnat få finnas något till spelläge och fler banor i skärmytslingsläget. En baneditor där vi kunde skapa våra egna och dela med sig hade varit en bonus. Många av banorna är inspirerade av landskap i Spanien och jag tror att det finns grymma miljöer att bygga in i spelet. Trots dessa tillkortakommanden kan jag varmt rekommendera Iron Nest: Heavy Turret Simulator.