Iron Man

Jag är ju urbota seriefantast, trots allt. Kanske är det därför jag slänger mig likt en fotbollsmålvakt varenda gång det ramlar in ett spel baserat på någon serie på redaktionen. Så ingen annan ska hinna före, liksom, trots att jag innerst inne vet att det med största sannolikhet kommer vara ytterligare en besvikelse.

Men jag antar att jag inte kan skylla på något serieälskande när jag bara två dagar efter min råsågning av Iron Man till Wii, återigen slängde mig efter PC, Playstation 3 och Xbox 360-versionerna som ramlade in på redaktionen. Det var nog ren dumhet som fick mig att göra det. Dumhet och en liten, liten gnutta hopp. Och visst, denna version av Iron Man är den klart bästa och rena himmelsriket jämfört med Wii-versionen, men det är fortfarande inte ens nästan ett godkänt spel utan en ganska tarvlig soppa av dåligt använda idéer.

För ett Iron Man-spel skulle kunna bli riktigt coolt. Det skulle kunna vara en grym förstapersonsskjutare med mängder av kralliga vapen, alternativt ett blytungt actionspel i tredjeperson a'la Gears of War fast utan smygandet där man som vandrande tank ändå snabbt springer omkring och pulveriserar allt motstånd. Detta samtidigt som man när som helst skulle kunna lyfta från marken och flyga omkring i tredjeperson, förslagsvis med spelkontrollen från Zone of the Enders.

Men nu drömmer jag. Iron Man är ju ett filmlicensspel enligt standardmall 1A. Släng ihop ett snabbt och billigt actionspel som någorlunda hyfsat påminner om filmen och se för guds skull till att få ut det i tid till filmens premiär, oavsett vilken kvalitet det håller. Resultatet har blivit en ganska sorglig soppa där Iron Man trots hans enorma tyngd inte tycks ha något riktigt fäste i marken och springer som en liten kutryggig, men ändå förvånansvärt pigg, 85-åring.

Allt medan skärmen är belamrad av otydliga mätare, ett svårbegripligt upplägg och ett system där dödsfall inte tycks spela den minsta roll eftersom man har flera liv som i Super Mario Bros. Iron Man bara reser sig, får fullt med liv igen och ger sig av för att skjuta ned allt han ser. Vilket inte är det lättaste eftersom siktet flackar omkring utan riktig styrsel och systemet med så kallade "lock ons" (låsa fast siktet på fienden) förmodligen är bland det sämsta jag sett.

Actionsekvenserna till fots är väl de minst spektakulära i Iron Man där man i ganska hög fart lite lagom kutryggigt spättar på och skjuter folk. Det fungerar faktiskt ganska hyfsat och att vara på marken är helt klart behållningen i spelet. Även om det är långt ifrån någon höjdare hade ett spel uppbyggt på detta vis nog varit uppe och sniffat på betyget fem åtminstone eller rent av sex. Men nu är tiden man tillryggalägger till fots i minoritet.

Istället är det luften som är Iron Mans verkliga element. I serien åtminstone. Och filmen såklart. Men i spelet framstår han mest som en skadeskjuten fågel (ganska svårt dessutom) och hela systemet med att ha tre knappar och två analogspakar för att kunna få någon riktig kontroll över sin figur saknar alla former av användarvänlighet. Det blir en enorm tröskel att ta sig över medan man blir beskjuten från precis vartenda håll medan en virrig karta och halvt hjärndöda fiender gör stridigheterna till ett kaos av... ja... kaos.

På ett negativt sätt eftersom det blir stört omöjligt att vara graciös och tackla striderna på ett läckert sätt. Iron Man blir inte den där coola flygande klumpen, utan en flygande pansarvagn som träffas av allt men lyckligtvis tål så pass mycket stryk att de spelmässiga bristerna maskeras. Nu är jag väldigt kritisk och det finns faktiskt spel som är bra mycket sämre än Iron Man, men jag upprörs alltid lite extra när ett spel visar att det med lite mer kärlek och utvecklingstid kunde ha blivit något mer än den färdiga produkten.

Och Iron Man är ett sådant. För grafiskt finns det faktiskt en hel del att glädjas åt. Inte minst omgivningarna är ofta riktigt välgjorda med både bra texturer och hyfsade effekter. Och med rejält med tragglande går det faktiskt att harva sig igenom flygpassagerna och få en halvbra kontroll över den flygande klumpen. Dessutom finns ju en hel del variation i spelet och det kunde ju ha blivit så bra, precis som jag drömde om i början.

Men tyvärr. I det skick Iron Man är nu passerar det inte gränsen för godkänt. Ljudet är burkigt, mellansekvenserna fula och spelkontrollen som sagt ganska krystad och det enda som glänser är de banor där man springer på marken, vilket är också naturligtvis därmed är de banor som känns minst Iron Man. Han ska ju flyga, vara riktigt kaxig och cool. Nej, även om denna version av Iron Man är den bästa, så är det långt ifrån ett bra spel och inte ens godkänt. Lägg dina pengar på ett bra seriealbum med Iron Man istället, gå se filmen två gånger eller investera i något helt annat. Iron Man är inte värt dina surt förvärvade slantar.