Iron Man

Iron Man till Nintendo Wii förärades med betyget två av tio av Gamereactor, och var med andra ord så nära en total spelkatastrof man kan komma. Att det bärbara järnmansäventyret inte heller är någon höjdare lär inte vara en överraskning. På mer eller mindre alla punkter är Iron Man en spelupplevelse dömd att falla i glömska och det är inget att lägga sina surt förvärvade slantar på.

En jobbig sak med många filmlicensspel är hur handlingen alltid är så frikopplad från själva spelmomenten. I Iron Man kastas du in i ett uppdrag där hjälten från början redan har sin dräkt och ingen förklaring ges till varför killen plötsligt kan flyga och slå in ståldörrar med nävarna. Resten av speltiden varvas med uppdrag, mellanscen, uppdrag, mellanscen och ingetdera tilltalar fantasin på något sätt.

Uppdragen går i regel ut på att skjuta ned en viss mängd av de radartorn/lastbilar/stridsvagnar/soldater du kan få tag på och med några få undantag är varje bana en karbonkopia på den tidigare. Banorna är dessutom ganska långa och eftersom checkpoints inte existerar är det bäddat för frustration. Det viner skott kring Iron Man hela tiden och du kommer att behöva alla hälsobonusar du kan hitta. Problemet är att dessa bonusar ligger i lådor som först måste sprängas och eftersom siktet gärna hoppar över till närmsta fiende när du skjuter så är risken stor att du får göra om banan igen.

Spelkontrollen i Iron Man är otymplig oavsett om man är i luften eller på land och krigar. Jag tvingas använda stylusen för att avfyra mina vapen, men hela arsenalen går inte att komma åt på det sättet. Den elektromagnetiska pulskanonen måste aktiveras med någon av de fyra ansiktsknapparna, vilket resulterar i ett krampaktigt grepp när man samtidigt håller en plastpinne i handen.

Iron Man är riktigt trist att titta på. I synnerhet när Iron Man flyger och vyn är utzoomad, då ser killen ut som en bit soltorkad tomat som någon precis pillat bort från tänderna. Landskapen är en fondvägg av beige, pixlig dynga. Det mer ansträngande alternativet att anpassa spelet till konsolens förutsättningar har ignorerats totalt, och prioriteringen har återigen i licensspelens värld varit en snabb penning. Visst kan man acceptera en viss fulhet i ett bärbart spel, men sist jag kollade almanackan är året 2008 och spel ska se bättre ut än så här.

Musik och ljudeffekter ska accentuera en speluppleve och det har Iron Man-teamet lyckats med. Ljudmattan är nämligen irriterande och monton, mycket på grund av alla skott som avfyras och Iron Mans klampande när han rör sig till fots. Musiken är hygglig (men långt ifrån minnesvärd) och röstskådespelarna har väl förtjänat sin lönecheck, för att vara rättvis.

Här finns åtminstone inga buggar som i till exempel Nintendo Wii-versionen och bärbar action kommer på något sätt undan med taskig grafik lättare. Men var så säker, detta är mer av en T-shirt eller kaffemugg än ett spel. För att avsluta skulle jag vilja ge er min tolkning av baksidetexten av Iron Mans spelfodral. Så här skulle en ärlig utvecklare ha författat den.

Become a flying soltorkad tomat. Pay beyond the movie, and take on moronic pixle things on the ground and in the air. Evolve your Space Invaders-ärtbössa and take to the battlefield. Cripple your fingers using the touch screen. You are Iron Man.