Intervju med Varanteatern

Som sjuttiotalist minns jag förstås den brokiga skaran skåningar som någon gång i slutet av nittiotalet gled in och förändrade hela mitt sätt att se på svensk humor. Och det är med ett både bultande och blödande hjärta jag tänker tillbaka på de bohema poeterna Tord Yvel och Romeo Olsson, skjutjärnsreportern Godzilla Hårddisksson, den sammetslena rösten från TV-kocken Chris de Kök och förstås, Ted Borg, egyptolog och historiker med fokus på det erotiska.

Men framför allt minns jag Farbror Vattenmelon och hans vänner, där Farbror Överkokt Blomkål och Snuskpelle kanske är de mest olämpliga karaktärer som skapats för svensk TV. Ytterst kontroversiella gestalter som jag dessutom lyckades introducera för min amerikanska flickvän, på frågan "så vad har ni för humorprogram här då?" "Well... we have Gota Kanal, with boats and stuff and of then course we also have Uncle Watermelon and his Friends. Classic comedy with perverted vegetables." Det var kanske inte en omedelbar succé och den ryckiga filmningen fick väl henne att tro att hon färdats tillbaka i tiden men efter lite förklaring och översättning så kunde inte ens hon värja sig från den briljanta humorn från Varanteatern. Jag menar, hon introducerade mig för Arrested Development och fick ett hemmasnickrat studentspex tillbaka. Det kändes helt rimligt, där och då.

Nu, efter en framgångsrik kickstarterkampanj, där målet var 300 000 kronor men där slutsumman landade på över fem miljoner är Varanteatern äntligen tillbaka på svensk TV och vi har haft det stora nöjet och äran att snacka lite nostalgi och framtid med Anders Andersson.

Ni är ju tillbaka nu efter mer än 20 års frånvaro. Då kommer den obligatoriska sportfrågan; hur känns det?
- Det känns ju otroligt roligt. Hela den här fantastiska känslan av att allt faktiskt är klart. Fotot är klart, sista ljudläggningen är klar. Det är lite som att fylla år, när tårtan kommer in med tända ljus och alla sjunger ja må ha leva och nu sitter man mest och väntar på att folk skall få ta del av skapelsen. Det har ju trots att varit en lång resa, med pandemin och allt. Otroligt rolig men samtidigt kämpig, som för de allra flesta.

Ja, så är det ju förstås. Det är många som har gått på knäna i flera års tid. Men hur gick det till? Hur föddes idén?
- Det började med att vi sågs i Malmö. Det var inget vi hade planerat eller så utan vi käkade och hade en trevlig kväll. Och då började vi prata om Herman Hedning och hur den fick nytt liv genom Kickstarter. En idé växte fram och vi tänkte väl att det där kan vi också göra. Det var ju inte så att vi trodde att det skulle komma in några större summor pengar utan ett par tusenlappar kanske. Att det skulle kunna räcka för att filma någon i en kul peruk och kanske få lite över till pizza och bensinpengar. Vi tänker att våra tittare är vanligt folk som är beredda att lägga en liten summa för någonting de älskar men samtidigt har tiden gått och pandemin har tagit hårt på ekonomin. Men helt plötsligt började det komma in pengar och där satt vi och insåg att vi aldrig skulle kunna sköta detta själva. Vi är bra på att göra dum humor. Vi kan komma på det knasiga men vi kan inte producera TV, det är det nog bäst att låta någon annan sköta så vi kontaktade en producent vi hade jobbat med tidigare och sade att det vankas serie, kan du ta hand om det?

Men varför just nu? Varför göra comeback efter så många år?
- Det finns en grupp människor i Sverige som gillar det vi gör och som finns kvar efter alla dessa år och de här människorna har ju fortsatt att titta på gamla klipp från 90-talet och vi märkte när vi följde olika samtal på sociala medier att vi var en grupp som kanske hade gjort att många hade hittat varandra under gymnasiet och så där. "Jaha, gillar du också dem? Då kanske vi har något gemensamt. Ska vi umgås?" Det fanns något väldigt fint i det och då kände vi att vi måste börja göra det här på riktigt.

Er första sketch i den här återkomsten Mat Total kretsar ju kring fine dining. Något jag själv har som stort intresse och jag tycker ju personligen att den här sketchen är klockren. Ni driver med hela konceptet men samtidigt är det precis så där andra ser det när man försöker berätta om sin kulinariska matupplevelse för en icke-frälst. När man försöker berätta om sin blodduva från någon obskyr fransk by, på serverad på reducerad mangospegel och med kantareller som är plockade under nymåne. Hur fick ni den idén?
- Alla vi är intresserade av god mat men jag har väl ingen erfarenhet av riktig fine dining så där men idén kom egentligen till när jag åkte upp till David (Wiberg) i Stockholm och vi satt och gaggade sent på hans kontor. Då hade han varit på Punk Royale, som är en upplevelserestaurang där man kan få allt ifrån en rätt serverad rakt i handen till en smäll på käften. Vi började prata om hur maten inte längre räcker till. Att maten inte är nog utan att det skall finnas en berättelse i allt. Vi pratade om Netflixserien Chef's table och Fäviken. Hela den där filosofin, som i sig är väldigt fin så inget ont om det men just det här med att maten inte är nog och det är ju så som vårt samhälle är nu. Allt måste ha en berättelse nu för tiden. En bil kan inte bara vara en bil längre. Den måste ha en story. Kläderna skall berätta något. Narrativet är så himla viktigt. I spelkulturen har berättelsen alltid varit i fokus men nu märker man plötsligt hur populärkulturen kan göra avtryck på delar av övrig kultur som kanske inte har krävt berättelser. Filmer, tv och spel är alla stora populärkulturella fenomen. Och viktiga, vilket de kanske inte var för 20 år sedan. Då var det mer av en subkultur där det var vi mot världen och så där men nu är allt episkt på något sätt.

I alla fall, David hade då varit på Punk Royale och jag frågade hur det var. "Jo, visst det var gott liksom men det är ju ett skådespel man måste köpa när man går dit." Han fick då idén om en restaurang där man får uppleva det som maten har upplevt. Först hade vi en tanke om att man gick in och överallt var det stora akvarium där folk låg nedsänkta i vatten och man blev utvald och upplockad, som en hummer men inspelningstekniska skäl bromsade den planen. När vi sedan scoutade inspelningsplatser så hittade vi det här vackra stället på Österlen och mycket gav sig självt när vi gick runt och tittade och frågade oss själva. "Vad skulle vi kunna göra här?" och runt Jonas Sykfonts fantastiska karaktär så gjorde vi sedan någon form av arketyp som kanske inte låg helt långt ifrån Magnus Nilsson och hans Fäviken. Om man så vill.

Och efter en sådan stark start. Hur fortsätter det här nu? Utan att spoila allt för mycket. Jag tänker, precis som du själv varit inne på, att tiderna förändras och ni har ju också förändrats, blivit äldre och har väl helt andra knytpunkter och värderingar i livet nu jämfört med då men samtidigt är ni i grund och botten en satirisk underhållningsgrupp så vad kan vi förvänta oss framöver?
- Eftersom allting startade genom Kickstarten och den i sin tur var någon form av nostalgiprojekt som i första hand vände sig till kickstartergruppen så har vi hela tiden haft den gruppen som målgrupp. Man kan säga att det är någon slags fan-service i grundtanken och sen kan man säga vad man vill om just det ordet men utan kickstarter-gruppen hade det här aldrig gått att genomföra. Nostalgi är dock lite av ett minfält. Det funkar sällan inom film och TV-mediet. Möjligtvis inom spel. Där fungerar det åtminstone oftare. Det går fortfarande att släppa ett nytt Zelda och få gamla rävar att köpa det och de tycker att de får tillräckligt mycket av det gamla men även lite nytt. Men nostalgi är svårt. Vi kan ju inte ge folk tillbaka deras ungdom. Vi kan liksom inte ge er ert nittonåriga jag när ni satt hemma och hade förfest. På samma sätt kan inte jag gå och se en ny Star Wars-film och förvänta mig att känna mig som elva igen. Det är omöjligt. Allt måste utvecklas till slut. Så vad vi gjorde då var att titta på vilka karaktärer vi själva gillade och vilka karaktärer vi märkt att vår publik gillar och sedan jobbat runt det. Gamla karaktärer kommer tillbaka på ett eller annat sätt men likt tiden har de också förändrats. Det har gått 20-25 år så vad gör de i dag?

Men vi behövde också någon slags ramberättelse, en väldigt lös story. En röd tråd, något slags metauniversum och det har vi också insett under två år att meta har blivit något stort. Olika metalager har blivit en populär berättarform som vi försökt anamma. Samtidigt är vi ju barn av vår tid. Vi är ett gäng gamla farbröder som gör det här för att vi vill och det är inte helt lätt. Det har varit en del vänskapskonflikter samtidigt som vi gillar varandra väldigt mycket och vi har under den här processen också upplevt några av de roligaste ögonblicken någonsin och det vill vi visa för tittarna. Att det faktiskt är vi. Vi är mer transparanta nu. Mer kopplade till karaktärerna än tidigare och på något sätt kan man väl säga att vi har växt ihop med dem.

Och om vi tittar tillbaka på Varan-TV. Det har ju tveklöst funnits en och annan kontroversiell och rolig karaktär genom åren. Är det någon du är mer stolt över? Finns det någon personlig favorit? Som att jag kan säga att min förmodligen är Farbror Vattenmelon och hans vänner.
- Just som du säger, Farbror Vattenmelon. Jag tror att det var David som sade att det hade varit kul att göra ett barnprogram om matematik där allting var skitsvårt fast det var inbakat i ett gullepluttigt sammanhang och det var min flickvän som senare gjorde dockorna. Hon älskade idén och satt hemma och knåpade, byggde allt. Jag och Mange (Magnus Thomson) gjorde stop-motion men vi kunde egentligen ingenting om det. Vi satt och körde på SVT:s övergivna kontor i Malmö och vi försökte räkna i huvudet och gjorde någon slags improviserad stop-motion. Då gjorde vi det första avsnittet som ju var matematik men eftersom man är som man är så spårade det ju fullständigt och så här i efterhand kan jag tycka att det där var kul på riktigt. Andra ögonblick som jag själv uppskattade är ofta småglimtar bara, som när Patrik Sjöberg hoppade i vattnet. Det var otroligt mycket jobb för bara tio sekunder men som ändå var värt det. Och Bengan Johansson förstås och jag har ju träffat honom efteråt. Hans son pluggade i Lund och brukade gå på våra shower. Han drog med sig farsan och de kom och kollade på Lilla Teatern i Lund, där vi gjorde en märklig revy någon gång runt 2000.

Hur reagerade han då? Tyckte han att det var kul eller blev han kränkt?
- Han blev inte kränkt. Däremot blev det inte lika bra med det fulaste landslaget och jag vill säga till mitt försvar att redan på manusstadiet var jag tveksam. Vi går ändå på personer som inte är helt offentliga. Personangrepp kändes inte helt hundra. Sedan hamnade jag i en situation där Bengan och jag skulle göra en sak med Lundakarnevalen. Vi skulle göra ett event tillsammans. Vi satt och drack kaffe och småpratade och så sade han helt plötsligt en sak, och då ska man veta att han så jävla lång, över två meter och med otrolig pondus. Man blir automatiskt elva år igen. Han är den där naturliga fritidsledaren som håller i innebandyklubborna. Men helt plötsligt blev det tyst och så sade han på sin Halmstaddialekt; "Äh du vet, Mats Olsson och dom va, dom blev ju ganska ledsna för den där sketchen ni gjorde. Det var dumt och onödigt." Och vad skulle jag säga? Det kändes inte bra. "Jag tycker ju att det är kul när ni skojar om mig och så där. Det gör inget va men när ni ger er på dom så är det ju illa va." Och jag mådde så dåligt. Jag skämdes som en hund. Och det där blev lite av en tankeställare för mig. Att det finns riktiga människor bakom.

Vilket osökt för oss in på nästa fråga. Kan man skämta om allt?
- Ja, det tycker jag nog. Jag tycker att det är värt att prata om nu för tiden när många samtalsämnen blir heta potatisar och det är mycket som blir känsligt. Men det handlar såklart om kontext. När, hur och ibland också av vem. Jag vill tro att man kan göra det så länge man har rätt sammanhang. Och vi har ju fått väldigt fria händer av SVT i det här fallet. Gör det ni gör bäst har de sagt till oss. Vi är nog själva våra främsta censorer i så fall skulle jag säga.

Men ni måste ju ha haft otroligt kul under de åren ni gjorde Varan-TV. Det var nytt, det var den tiden, ni var unga. Det måste ha hänt riktigt sjuka grejer. Finns det något du kan berätta som ingen av oss vanliga dödliga känner till?
- I Lund var ju musiken i fokus på 90-talet. Alla spelade i band och jag spelade själv i band, kanske inte så bra men jag spelade trots allt i band och vi hade väl som de flesta andra rockstjärnedrömmar. Vi kom dock på att vi aldrig kan bli rockstjärnor men att vi kan göra sketcher i stället och så kan vi smyga in lite musik och så har vi en publik ändå, vilket gjorde att vi såg oss som ett band och vi spelade trots allt med riktiga musiker på Hultsfred och Kalasturnén, med artister som Kent, Hellacopters, Mando Diao och Thåström. Mando Diao var unga popsnören som sa att nu jävlar kör vi och vi stod där bredvid och bara... okeeeej.. och hade någon berättat för femtonåriga Anders Andersson att han skulle stå på scen med Thåström så hade han dött. Det var min största tonårsidol. Han visade sig vara en tillbakadragen och vänlig man men det var samtidigt min gamla punkhjälte och man hade ju sett Ebba the Movie där han sitter och sjunger häng gud i en kyrka och tyckte att det var så jävla coolt.

Men då skulle vi åka från Helsingborg upp till Göteborg och vi satt på hotellet och käkade frukost när turnéledaren kommer ner och säger. "Okej, det är tidig soundcheck i Göteborg så snabba er, in i bussen så sticker vi." Då hör man Thåström; "Nej helvete fan också. Jävla skit. Fan också!" Turnéledaren frågade vad det var och Thåström säger då; "Nej alltså, jag har sån där trappstädning i bostadsrättsföreningen i Köpenhamn. Det är jävligt viktigt. Jag glömde det. Man får inte banga såna grejer liksom. Nej alltså, Jag måste fixa det." Då hoppade han och hela bandet in i en liten hyrbuss ner till Köpenhamn, städade trappen och sen tillbaka till Göteborg och då kände jag så här. Han var min punkhjälte, jag vill dock säga all heder till Thåström som tog sitt ansvar men just det här med att han var min punkhjälte som riskerade en fullsatt spelning för att städa bostadsföreningens trappuppgång. Lite av rockmagin försvann ju då. Men hela den här grejen med att uppträda live är ju att möta sin publik och det är ju otroligt roligt och det kan jag sakna nu med TV.

Så gör ni en Kent nu och ringer den riktiga Per Sinding-Larsen för att göra en dokumentär. Sista åren med Varanteatern?
- Vi gör ju faktiskt en parallell dokumentär. Men den sänds inte på SVT, utan vill de göra en serie så är det bättre att de får finansiera det projektet och så separerar vi de två inspelningarna. Vi har hela tiden haft två produktioner. Serien är en grej och sedan kommer kickstarterbackarna att få en egen grej. I samband med att serien drar igång så kommer vi att börja pytsa ut exklusivt material till backarna. Exakt vad det blir kan jag inte säga men det blir någon form av bakom-kulisserna-film, något dokumentärliknande. Säkert bloopers och intervjuer och bara till backare. Men det är inte än på ett tag utan det blir förmodligen tidigast i höst.

Men en comeback på TV är inte det enda. En sak som gör dig till ett optimalt intervjuobjekt för just Gamereactor är att du är som ett Kinder-ägg. Det är tre läsarönskningar i ett. Du älskar alltså TV, TV-spel och rollspel. Hur började det där egentligen?
- Det är sådan jag är. Jag har vägrat sluta leka och till yrket är jag dramapedagog så jag träffar ju mycket barn och unga och jag har jobbat i många år i teaterns värld, bland annat för Malmö statsteater. Pedagogik handlar ju mycket om att gestalta historier på ett eller annat sätt och dela med sig. Att använda sin fantasi och sin kreativitet och jag har alltid varit fascinerad av spel och alltid älskat den världen. Jag hade någon gammal konstig PC i unga år där det hela började och sen har jag aldrig släppt det. Man ser hur konsolsamlingen fortfarande växer och först undrade jag om det var något fel på mig, fast nä. När man är vuxen får man ju bestämma själv. Sedan har jag märkt att andra i min ålder har också hållit det där vid liv och när jag blev äldre blev själva berättandet mer viktigt. Nu försöker jag hitta den där spelmekaniken i teatern. Försöka bygga in de delarna i scenkonsten. Det kanske låter flummigt men för mig har barn och ungdomsteater alltid varit interaktivt. Att man får känna att man är med och kan vara med och påverka och spel ger alltid spelaren ett incitament att vilja fortsätta in i en berättelse. Spelvärlden är oslagbar när det kommer till det.

Men rollspel då? Höll du på med det samtidigt?
- Jag höll på med rollspel när jag var tonåring och sedan hade jag ett långt uppehåll ända tills min sambo blev lite nyfiken då hon hade en kollega på jobbet som pratade mycket om rollspel. Hon frågade om jag hade pysslat med det också och jag berättade då att jag gjorde det när jag var liten och så där men inte längre. Då hade den här killen på hennes jobb sagt att han ville dra ihop ett gäng för att spela och så har vi fortsatt med det. Så minst en söndag i månaden kör vi Dungeons & Dragons men även Call of Cthulu. Vi samlas på förmiddagen och kör hela natten. Det är något alldeles speciellt, att få dyka in i den världen med byggandet av coola karaktärer och återigen, en stark berättelse och att få sitta där med sina tärningar och papper och penna och grubbla är en fantastisk känsla.

Nu har du visserligen redan avslöjat delar av det men berätta för oss vilket rollspel och TV-spel som har betytt mest.
- Oj, det är svårt. Det beror på vem som spelleder och så där. Jag gillar D&D:s robusta regelverk och att det är lätt att rollspela i det regelverket. Samtidigt är jag väldigt förtjust i Call of Cthulu, dels för att det är den världen men det är spelbart på ett annat sätt som jag älskar. Skillnaden är att i Drakar och & Demoner är det lätt att tänka sig att man är sin gubbe och det är lätt att agera ut sin figur men i Call of Cthulu kan man distansera sig mer från sin gubbe och resonera kring hur jag tror att han eller hon hade gjort i en given situation. Det blir mer att jag ser min karaktär utifrån.

Okej, du får ha med båda men när det kommer till TV-spel då?
- Om jag tittar långt tillbaka i tiden så måste jag säga att de som var min husgudar då var Bitmap Brothers. Ett engelskt litet team som gjorde spel till Atari ST och Amiga och de gjorde bland annat Speedball, Xenon, Magic Pockets och Gods. De hade en estetik jag bara älskade och fortfarande idag, om jag kan hitta en emulator så älskar jag att spela Bruce Lee med en kompis. Briljant! Långt före sin tid. På senare år så är det japanska rollspel. Senast spelade jag Persona 5 hur länge som helst och älskade det. Sedan är min son nu tolv så det blir mycket att vi spelar ihop. En hel del Diablo har det blivit med honom. Nu har vi börjat spela flipper och är också med i en flipperförening här i Malmö och för att fördjupa oss i spelen så har vi också börjat spela flipper på konsol så det gör vi väldigt mycket just nu. Sedan tänker jag att jag ska ge Cyberpunk en chans, nu när det ändå verkar ha fixat till sig. Det blir vårens projekt. Jag har trots allt tre barn.

Det är som om att du läser mina tankar. Det är nämligen min nästa fråga. Med arbete och familj är förstås speltiden begränsad men du kommer hem och har en timma kvalitetstid över där kalendern är tom. Vad lirar du?
- Under skitlång tid så spelade jag Assassin's Creed Valhalla. Just för att det gick att bara hoppa in och göra smågrejer utan att behöva investera alltför mycket tid. Det var roligt men jag kunde ändå stänga av efter ett uppdrag. Det är också därför jag aldrig har gett mig in i multiplayer. Jag har alltid varit intresserad men det går inte. Den tiden finns inte helt enkelt.

Men om du fick göra precis vad du ville. Om du fick välja fritt helt utan begränsningar. Tid, resurser, ekonomi, etcetera, vad hade du gjort då?
- Oj, vilken bra fråga! Då hade jag satt upp Varanteatern on Ice. Det är en idé jag har haft länge, en jävla supermusikal med Varanteatern. Med glitter och lasershow och hela faderullan.

Fem snabba
Singleplayer eller multiplayer?
- Singleplayer, men även coach co-op
Xbox, Playstation eller PC?
- Playstation 5
Warrior build eller wizard?
- Jag vill ju säga wizard, men det blir ändå alltid warrior
Film eller TV-serie
- Film
Hund eller katt
- Hund

Då närmar vi oss slutet på vår synnerligen trevliga pratstund. Finns det något som du vill hälsa Gamereactors läsare innan vi avslutar?
- Jag blev så glad över att höra att intresset fortfarande fanns, både från er och era läsare och jag hoppas verkligen att ni kommer att tycka om vår nya serie lika mycket som vi gör!

Den nya säsongen av Varan-TV har premiär på SVT 8:e april.