Indika

Man måste tänka utanför boxen för att sticka ut i dagens spelvärld, och Odd Meter gör verkligen det. Den lilla studion, som tidigare var baserad i Moskva men nu är baserad i Kazakstan (jag tror inte att jag behöver förklara varför), har levererat ett spel som blandar teologiska debatter, dystra ryska vinterlandskap och märkliga 8 bits-element. Det borde inte fungera, men det gör det. Väldigt väl dessutom.

Vi befinner oss någonstans i Ryssland, långt österut och i slutet av 1800-talet. Fruktansvärda omvälvningar är på gång i det stora imperiet, men det är inte vad vår unga hjältinna Indika, en dygdig och undergiven nunna i ett medeltida kloster, bekymrar sig för. Det låter knappast som det mest slitsamma yrket, och Indika gör inledningsvis inte mycket för att motbevisa det antagandet. En av dina första uppgifter är att fylla en hink med vatten från klostrets brunn. Du hämtar mödosamt vattnet från brunnen och traskar genom den smutsiga snön. Inte en gång, inte två gånger, utan fem gånger. Och vad är din belöning? En nunna välter hinken och överöser dig med en salva av förvånansvärt okristliga förolämpningar.

Och därmed är stämningen på plats. Indika vill uppenbarligen lära dig något, men efter att ha spelat igenom det är jag inte riktigt säker på exakt vad. Det beror inte bara på att jag är lite långsam i inlärningen eller saknar kunskap om den ortodoxa grenen av kristendomen. Nej, det beror snarare på att de inledande poängerna hamras in med ett tungt, repetitivt gameplay, men de tunga moraliska lektionerna släpps snabbt till förmån för en rolig, galen och inte så lite rörande roadtrip.

Efter den inledande förnedringen får Indika i uppgift att leverera ett brev till ett annat kloster en dagsresa bort. Det finns inga fiender att besegra längs vägen, och du kommer inte heller att hitta mat, värme eller andra resurser trots den bittra kylan och Indiskas anspråkslösa kläder. Istället måste du lösa en rad pussel som nästan alltid kräver att du manipulerar miljön på ett eller annat sätt. Det handlar ofta om att dra i en spak eller trycka på några lådor, vilket vi har sett tusen gånger förut. Men det spelar ingen roll, för varje enskild utmaning är väl sammansatt. Det finns inga glödande eller övernitiska hjälpare som efter två sekunder praktiskt taget ger dig lösningen. Det är helt enkelt inte nödvändigt.

Tidigt i spelet klättrar du upp på taket till en förfallen byggnad. Där finns ett flyttbart kassaskåp, så logiskt nog försöker du knuffa det till ett hörn där det ser ut som om du - med nöd och näppe - kan nå en avsats. Problemet är att det instabila taket rör sig på grund av vikten, så det hamnar faktiskt längre upp när du har flyttat kassaskåpet. Jag ska inte avslöja den specifika vägen framåt här, utan bara konstatera att spelet väldigt ofta lockar med en enkel lösning, för att sedan komplicera pusslet med en intressant twist som ofta kräver att man håller ögon och öron öppna.

Förutom att det är bra speldesign stöder det också utvecklarna kritiska syn på dogmatisk religion: Enkla lösningar är aldrig vägen framåt, och världen är mer komplicerad än så. Men en enda lärdom från klosterlivet kommer ändå att gynna spelaren. Det är bra att känna till sina begränsningar. Indika visar sig vara en förvånansvärt resursstark karaktär, och hon är bra på att manipulera maskiner och klättra över små höjder. Men hon är ingen Super Mario. Hennes begränsade förmågor i kombination med miljöer som aldrig innehåller många interagerbara element är en annan anledning till att speldesignen fungerar. När man väl har förstått spelets premiss är man aldrig riktigt osäker på var man ska leta efter en lösning eller i vilken riktning man ska röra sig genom de till synes förvirrande miljöerna. Det är bra design, men du kanske önskar dig lite mer originalitet i några av pusslen. I synnerhet de segment där du omväxlande undertrycker dina tvivel och låter dem uttryckas för att ändra miljöerna kunde ha använts lite bättre. Det är visuellt vackert, men jag tycker till exempel att Hellblade II: Senua's Sacrifice utnyttjar protagonistens psykologi bättre för att lösa pussel.

Visuellt är Indika definitionen av en oslipad diamant. Texturerna är inte särskilt polerade och animationerna är en aning stela och klumpiga. Oroa dig inte heller för att bli snöblind, för den stämningsfulla och dynamiska ljussättning som vi så ofta ser i spel av den här generationen finns bara med i ytterst begränsad omfattning. Ändå vilar det en slags rå skönhet över de förfallna ryska provinsstäderna och de trista fabrikshallarna som du måste ta dig igenom. Till och med himlen är grå och trist, och den begränsade färgpaletten som för tankarna till Xbox 360/PS3-eran bidrar verkligen till stämningen. Detsamma gäller snön, det är inte den kritvita, rena sorten som vi känner igen från andra spel och som nästan skulle få dig stoppad på en flygplats. Nej, den är smutsig, tung och på flera ställen trampas den ner i lerig svart slask. Och jag älskar det.

Det är inte bara smuts, mörker och kyla. Längs vägen får vi uppleva en rad tillbakablickar på Indiskas barndom som utspelar sig som små retrospel med vacker och färgglad pixelgrafik. Även om minispelen är, ja, små, bryter de upp spelet på ett effektivt sätt, och detsamma kan sägas om ett segment där du får åka på någon slags futuristisk ångcykel. Den tråkiga presentationen livas också upp av pixliga poäng som du kontinuerligt tilldelas på din resa. Du kan spendera dem på ett komiskt färdighetsträd som absolut inte har någon effekt på spelets gameplay, vilket utvecklaren själv varnar för under en laddningsskärm. Jag kan dock avslöja att poängen - liksom nästan allt annat i spelet - har betydelse för spelets berättelse och teman.

Berättelsen är Indiskas största styrka. Spelet tar "bara" tre till fyra timmar, men man får ändå en känsla av att ha varit med om en lång resa - man hinner uppleva så mycket på den korta tiden. Inledningsvis är det nästan som en mörk komedi när man möter odugliga soldater, berusade befälhavare och många andra färgstarka karaktärer. Du stöter också på den förrymde fången Ilya, som till slut följer med dig på din resa. Din andra reskamrat är dina egna tvivelaktiga tankar, som i Ilyas huvud manifesteras som djävulen själv. När ni närmar er destinationen är det dock som om ni gradvis krymper och plötsligt står ni inför monstruösa djur och kaviarlådor stora som oljefat. Stämningen är nu annorlunda dyster och du måste kämpa dig fram genom sorgliga, överväldigande fabriker som påminner om Inside och Limbo.

Det hela avslutas på ett stämningsfullt sätt, men det är resan och inte destinationen som är det viktiga. Du har som sagt sällskap av både fången Ilya och demonerna i dina tankar, och både den inre och den yttre dialogen är alldeles utmärkt. Trots att ämnena är tunga och filosofiska flyter dialogen naturligt och det finns gott om humor längs vägen. Samtidigt är det förvånansvärt spännande att följa den teologiska diskussionen, där religiösa dogmer ständigt utmanas av motargument hämtade ur ren logik eller den smutsiga verkligheten i det sorgliga ryska bondesamhället. Jag undrar om författarna har läst sin Dostojevskij? Ni kan höra allt på acceptabel brittiska, men gör er själva en tjänst och slå på de ryska rösterna i stället. Jag förstod inte ett ord, men mitt intryck är att röstskådespeleriet här är av högre kvalitet eftersom tonläget är bättre anpassat till vad som händer.

Som nämnts är Indika lite opolerat. Tekniskt sett laggar spelet, och till Playstation 5 är kameran ofta lite tung, och spelet vacklar definitivt när det gäller att hålla sig till 60 bilder per sekund. Kort sagt, den tekniska prestandan är helt enkelt inte tillräckligt bra. Men allt detta kan förlåtas, för med ganska enkla medel lyckas Odd Meter ändå bygga en sömlös spelupplevelse som underhåller längs vägen och lämnar dig med en tankeställare.