Det var författarinnan Lacey Morgan som en gång så klokt skrev "The universe works in mysterious ways. It just goes to show that sometimes good things have to fall apart in order for better things to fall together". Och ja, hon hade såklart rätt. För om inte Indiana Jones varit på dekis, när det begav sig, hade kanske inte Tomb Raider blivit till. Att Toby Gard och Core Design använde Harrison Fords kapable arkeolog som förebild för Lara Crofts första utflykt är lika självskrivet som att Naughty Dog tjuvkikade både en och 122 000 gånger på Tomb Raider när de först designade ramverket för Uncharted. Hade inte Tomb Raider svalnat där runt 2005-2006, hade Nathan Drake kanske aldrig fötts. Och på den banan kan vi härmed fortsätta. Förlänga den tanken hela vägen hem, igen. Till Indiana Jones och hans nya miljardäventyr signerat svenskarna hemma hos Machine Games. Om Tomb Raider inte genomgått en evighetslång spelpaus för tillfället och om Uncharted-sagan inte hade varit "avslutad" och åsidosatt, kanske vår numer gul/blå arkeolog aldrig fått sitt egna äventyr, åtminstone inte på det här sättet.
Med det sagt är Indiana Jones and the Great Circle vare sig något Tomb Raider eller Uncharted. Låt dig inte luras av Bethesdas snillrika reklamsnuttar och den PR-maskin som prånglat ut snuttar från detta ambitiösa actionäventyr under det senaste året. Detta är inte spelet där timmar av utforskande av stora, vidsträckta, mystiska katakomber eller rappt hoppade mellan skyhöga bergsklippor utgör grundstommen. Machine Games har gått sin egen väg och snarare backat bandet långt tillbaka för att hitta inspirationen till upplägget i Indiana Jones and the Great Circle. Detta påminner mer om ett gammalt peka-och-klicka-äventyr enligt Lucasarts gamla skola än ett explosivt actionspel, och det tog ärligt talat mig ett antal timmar att vänja mig vid.
Ibland är det svårt att bara recensera det spel man får snarare än det man förväntat sig, eller ville ha. Jag hade i allra högsta grad förväntat mig ett Uncharted sett ur förstapersonsperspektiv inklusive rappa hopp, snabba klättringspassager, simplare pussel och mängder av eldstrider. Det är alltså inte vad som erbjuds här även om samtliga delar finns med, bara inte i den form som jag hade förväntat mig. Indiana rör sig långsamt, han klättrar långsamt och hoppar bara någon ynka decimeter över marken, när han väl försöker. Han är ingen Nathan Drake-aktig akrobat/superhjälte och han kan inte springa och skjuta samtidigt, som Lara. Istället är han en tänkare, avser att använda list och slughet för att nå sitt slutmål snarare än vapen och atletiska förmågor och det är här som peka-och-klicka-biten kommer in.
Speltempot är lägre här än allt annat inom denna subgenre, du ombeds lokalisera ledtrådar för att kunna lösa pussel och din förmåga som fighter eller som skytt, är ytterst begränsad. Det handlar ofta om att leta reda på en bok, läsa i den, nyttja ledtrådarna för att hitta ett dokument som leder till att Indy kan ta sig ned i en underjordisk passage där han hittar en nyckel. Nyckeln leder sen till ett hemligt rum där boken returnerades som sen för honom vidare. Det blir mycket letande, många turer (till fots) både hit och dit och många "mikro mysteries" eller "fetch quests", om du så vill. Under timmarna i Vatikanen specifikt existerar det ett par timmar av ren utfyllnad där vår käre Doktor Jones i princip bara går fram och tillbaka mellan olika kyrkor för att leverera olika värdelösa ting, vilket jag inte uppskattade, men det är å andra sidan efter detta som spelet tar fart på riktigt.
Indiana Jones and the Great Circle är som allra, allra bäst när Indiana når katakomberna, oavsett om det handlar om de under Sfinxen eller de under Peterskyrkan. När Machine Games bjuder på atmosfäriska, mörka, mystiska gravar och underjordiska salar dränkta i 1000 år gamla skatter, ledtrådar och väggmålningar - glänser det här äventyret som allra mest. Många av de stora, miljöbaserade pusslen är perfekt avvägda sett till både fantasirikedom, historisk betydelse och förankring samt svårighetsgrad. Machine Games knyter ihop varenda pussel med någon av Indiana Jones-filmerna och träffar helt rätt sett till ton, vilket bygger en äventyrskänsla som få spel kan tävla med. Det finns ett pussel här där Indy blir inspärrad i en kammare där han måste rikta solens strålar på uråldriga bronstallrikar för att lysa upp en avbildning av Ra, för att hitta ut ur graven, som jag verkligen applåderar så det svider i hela händerna. Och det är långt ifrån det enda pusslet här som jag skulle vilja beskriva som mästerligt utfört.
Just känslan av att jag som spelare befinner mig på ett hisnande äventyr som sträcker sig över hela jordklotet, är ständigt närvarande genom hela spelet, och det ska Machine Games såklart berömmas för. Detta känns mer som en äkta Indy-matiné än de två senaste långfilmerna, vilket såklart säger massor, och även om storyn i sig kanske inte kommer att vinna några priser, är berättandet och atmosfären, tonen och karaktärerna verkligen lysande. En stor del av detta har såklart med det filmiska, stilsäkra berättandet i sig att göra vilket Uppsala-studion visade prov på redan i Wolfenstein-spelen och en annan del av det stavas Troy Baker. Denna gigant till man. På det vis som Baker (som tidigare bland annat gestaltat Joel i The Last of Us, Higgs i Death Stranding, Sam i Uncharted 4, Pagan Min i Far Cry 4 plus många fler) förvandlat sig till en ung Harrison Ford är verkligen genomgående häpnadsväckande. Jag skulle vilja gå så långt som att kalla hans insats här för perfekt, och det gör såklart massor för min inlevelse som spelare.
En av de mest omdiskuterade detaljerna i det här spelet på förhand har varit spelarperspektivet som likt Machine Games-truppens gamla licenssuccé The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay låter oss bevittna världen genom Indys ögon snarare än något annat. Detta anser jag efter 14 timmar tillsammans med The Great Circle vara helt rätt beslut då inlevelsen förstärks och samtidigt särskiljer upplevelsen markant från de två närmaste konkurrenterna (Tomb Raider och Uncharted). Att utforska, pussla och hänge sig till äventyrsbiten i Indiana Jones and the Great Circle ur ett förstapersonsperspektiv fungerar felfritt. Jag älskar det. Särskilt när Indy hundra meter under mark hasar runt med sin pålitliga tändare i handen och navigerar igenom sotsvarta mumiegravar, visar det sig snabbt vara rena rama snilledraget att låta mig som spelare slippa stirra på Indys mörkbruna skinnjacka.
Det är väl snarare isåfall närstriderna som jag inte är särskilt förtjust i då, med tanke på perspektivet och det system som byggts för dessa. Indy blir väldigt enkelt andfådd och kan du inte slå, när han väl slår går det väldigt sakta och responsen såväl visuellt som den som ger via vibrationer i handkontrollen, är klen - som bäst. Det finnes förvisso möjlighet att ladda upp, skicka superslag såväl som att putta ovetande Vatikan-vakter eller nazister över kanten till närmaste stup precis som att det går att nyttja oxpiskan för att förpassa fienderna till dödens dal, men det går trots detta inte komma från att närstriderna känns bökigt slarviga och saknar respons, rapphet och smidighet. Även efter 14 spelade timmar har jag problem med knytnävsfighterna vilket för egen del säger allt. Detsamma gäller systemet för att nyttja tillhyggen, där samtliga vapen går sönder alldeles för enkelt och där Indys usla uthållighet gör striderna bångstyrigt irriterande snarare än explosiva och belönande. Det skulle kanske gå motivera detta som medvetna val för att försöka förmedla det faktum att Indy inte är en proffsboxare eller en kallblodig massmördare utan en professor, men även om jag anammar den inställningen till hur det fungerar - är jag i slutändan rätt missnöjd med hur det fungerar i praktiken.
Stealth-portionen av Indiana Jones and the Great Circle är inte heller problemfri, tvärtom. Det bästa som Indy kan göra genom hela äventyret är att försöka röra sig obemärkt förbi såväl Mussolinis män som Hitlers hantlangare. Om det inte går, krävs ju handgemäng och alla möjliga saker går att plocka upp som hjälpmedel (flugsmällor, hammare, sopkvastar, mattpiskor, salladsslevar, kvistar, släggor, spadar, krattor) men det leder alltid till att fler vakter snappar upp vad du pysslar med och det slutar ofelbart med att du blir av med ett par dyrbara pluppar i livmätaren. Det är alltid bäst att smyga, och smygandet blir aldrig mer än mediokert på grund av att fiendernas i det här spelet allt-som-oftast är stendumma. Machine Games är duktiga på mycket men bevisligen inte artificiell intelligens som i ett stealthfokuserat spel känns sämre än vad jag upplevt på väldigt länge. Det har hänt mig otaliga gånger att jag klappat ned tre vakter med upphittad slägga utan att deras två kompisar tre meter bort vare sig sett eller hört att deras kompisar klubbats till döds blotta armlängden därifrån. Utvecklarna har bevisligen tjuvkikat en hel del på exempelvis Dishonored 2 i hur framförallt Vatikanen är uppbyggd och hur spelaren kan röra sig beroende på fiendeplaceringen, men utan fungerande, smart artificiell intelligens faller hela smygargrejen ganska platt, dessvärre.
Indiana Jones and the Great Circle är helt klart ett tveeggat svärd för min del. Å ena sidan älskar jag berättandet, atmosfären, känslan av äventyr, Indys personlighet, de snackiga, intressanta dialogerna, hans följeslagare, medhjälpare och fiender. Jag äskar även utforskandet, mumiegravarna, katakomberna, grottorna. Det känns ofta och mycket som ett väldigt matinéhärligt äventyr som jag verkligen vill bevittna slutet på. Det är o andra sidan ett mediokert stealthspel hälften av tiden med ett närstridssystem som ärligt talat gjordes bättre av samma utvecklare 2004, i det kritikerhyllade mästerverket The Chronicles of Riddick: Escape From Butcher Bay. Ett svårt spel att betygsätta, anser jag, och en upplevelse som därmed naturligtvis inte kommer att passa alla. Jag är personligen ett tillräckligt stort, passionerat, livslångt superfan av Indiana Jones att jag kan bortse från de flesta av de tillkortakommanden som här trängs för att istället njuta av äventyrskänslan och den mest energiske Indy vi sett på år och dag.