I en perfekt (spel)värld: Nintendo Switch 2

När den här texten skrivs har det inte gått en månad sedan Nintendo avtäckte uppföljaren till en av de största konsolsuccéerna någonsin - Nintendo Switch. Med en enkel och stabil tvåa som suffix räknar nu många med att Nintendo kommer göra precis vad de är kända för att Nintendon't, nämligen att leverera en rak uppföljare.

Ska vi löpa den tanken ut, att Nintendo Switch 2 blir en helt igenom uppdaterad version av den snart åtta år gamla Nintendo Switch, väntar alltså en familjevänlig hybridkonsol med ungefär en generation sämre hårdvara än Xbox Series och Playstation 5, och den väntas bli en succé eftersom "Nintendo gör sin egen grej och det gör de bra". Men problemet är, som jag ser det, att Nintendo egentligen slutade göra sin grej för längesen.

2025 lider Nintendos konsoler nämligen av precis samma sak som de stationära Playstation och Xbox. Det går alldeles för lång tid mellan storsläppen, spelen kostar multum att utveckla och hårdvaran är dyr och blir inaktuell på kuppen. I en perfekt spelvärld anser jag därför att Nintendo bör ta vara på sitt arv, anamma en verkligt bärbar strategi och göra Switch 2 till en handhållen konsol med dockningsmöjlighet - inte tvärtom. Låt oss börja med priset.

I en perfekt (spel)värld lanseras Nintendo Switch 2 med tre delar (eller alternativ).
En premiumvariant av konsolen med större OLED-skärm och en billigare, mindre variant med en enklare skärm - och till dessa ska man kunna köpa dockan löst. På så sätt delas inte spelarbasen upp, och de som vill köpa flera konsoler inom familjen, ha en lyxigare upplevelse eller bara spela bärbart, går det utmärkt att välja utifrån vilket som passar ens behov bäst. Låt den minsta gå för 349-399 dollar, den dyrare för 449-499 och dockan för runt 89 dollar.

Med smart marknadsföring hade Nintendo (som tidigare faktiskt lyckats bolla 400 olika Nintendo DS-modeller samtidigt) kunnat fånga upp flertalet kundgrupper här, på ett sätt de bara inte kan med en enda dyr och otympligt stor konsol + docka i ett paket. Jag tänker faktisk bärbarhet på den mindre maskinen, sådan händerna inte domnar av vid längre spelperioder. Ett robust litet bygge som ligger närmre storleken på en Sony PSP än de veritabla (och ömtåliga) minidatorerna som är Steam Deck, Switch OLED och Rog Ally.

I en perfekt (spel)värld fokuserar Nintendo mer på AA-titlar.
Hela spelbranschen är på väg med huvudet före in i en kris på grund av vilt skenande utvecklingskostnader. Spel blir större och dyrare och måste därmed sälja mer och mer. Men måste det vara så? Är det därför vi köper Nintendos egna spel, för att de alltid är större och snyggare? Måste det gå otaliga år mellan två Zelda-, Metroid- eller Mario-spel som, när de väl släpps, kämpar så hårt med bilduppdateringen (i alla fall i Zeldas fall) att man önskar att Nintendo lade tiden på... vad som helst utom grafik?

Vi pratar alltså sex år mellan Zelda: Breath of the Wild och Zelda: Tears of the Kingdom, spel som dessutom bygger på i princip samma karta. 18 år mellan Metroid Prime 3: Corruption och Metroid Prime 4, förutsatt att det släpps i år, och Super Mario Odyssey från 2017 saknar ännu uppföljare. Istället för det här upplägget - vilket påminner alltför mycket om Sonys och Microsofts strategier - föreslår jag att Nintendo växlar ner i jakten på "bigger & better", ökar takten och levererar vad de är bäst på: sprudlande idéer.

Som exempel tänker jag uppföljare som återanvänder föregångares motor och grafik, för varför återuppfinna hjulet när det fortfarande spinner? Förr har vi haft Zelda-titlar som Ocarina of Time och Majora's Mask, Oracle of Seasons och Oracle of Ages, Phantom Hourglass och Spirit Tracks. Metroid-serien fick fem spel på nästan lika många år med Prime-titlarna och Game Boy Advance-spelen. Under åtta år fick vi New Super Mario Bros och New Super Mario Bros 2 till Nintendo DS och 3DS, New Super Mario Bros Wii och Galaxy-spelen, och därtill Super Mario Bros U, Super Luigi U och Super Mario 3D World till Wii U. Allt detta mellan 2005 och 2013. I princip ett Mario-spel om året, alltså!

Med detta menar jag att vi inte enbart måste ha episka storspel som utvecklas i sex år. Vi behöver inte heller ha "mindre" titlar som Zelda: Echoes of Wisdom som ändå tvunget ska ha "konkurrenskraftig grafik". Jag vill ha uppföljare som lägger energin på rätt ställen, helt enkelt. På riktigt. Som när Mario 3D World fick Bowser's Fury-expansionen för ett par år sedan, och när det släpptes tjogvis med nya banor till Mario Kart 8 Deluxe.

Varför inte gå ett steg längre och låta ett gäng nya Zelda-titlar ha grafik och design från A Link To The Past- eller Wind Waker-eran? Eller ett par 2D-Mario med grafik från Super Mario World? Släpp spelen lite oftare, ta in en ny intressant producent som får pröva vingarna, låt spelen vara lite opolerade, kortare, annorlunda idésprutor som kanske filas vidare på, ändras och byggs på i de mer sällsynta AAA-titlarna? Tänk hur Mario Land såg ut i förhållande till de stationära Mario-spelen, så förstår du nog hur jag tänker.

I en perfekt (spel)värld ersätter Nintendo Switch 2 surfplattor.
Tänk om Nintendo Switch 2 inte bara hade blivit en sant bärbar spelkonsol utefter mina önskemål ovan, utan att den även hade kunnat ersätta de evigt medföljande surfplattorna på resor, i sängen och på bussen till skolan/jobbet? Ingen konsol kan ju kallas komplett bärbar idag, 2025, om den behöver trängas ihop med andra apparater än en telefon i väskan. Föreställ dig därför stöd för musiktjänster som Spotify och Apple Music, streamingtjänster som Max, Netflix, Amazon Prime och allt vad det heter, och med fullt stöd för att ladda ner filmer och serier. Lägg till en ordentlig web-browser ovanpå det och ett nätverkskort som faktiskt kan plocka upp wifi-signaler på längre håll än om man hukar ner över routern, och jag hade blivit mer än nöjd.

I en perfekt (spel)värld låter Nintendo oss kommunicera med vänner.
Ingen använder Nintendos egen app för kommunikation. Det är en helt värdelös "lösning" som måste fasas ut till Nintendo Switch 2 och ersättas med ett helt normalt kommunikationssystem likt det Xbox och Playstation sysslat med sedan 15 år tillbaka. Sömlösa partys, röstchatt, Discord-stöd, delning av bilder och videor och enkla inbjudningar utan friend codes. Dessa är alla absoluta minimikrav för Nintendo Switch 2 i en perfekt spelvärld.

I en perfekt (spel)värld kastar Nintendo ut sin Eshop i cyberspace utan syrgastub.
En helt ny digital butik till Nintendo Switch 2 med bättre sökverktyg, mindre andel hentai- och porrspel och menyer som inte rullar på i två bilder per sekund, tack.

I en perfekt (spel)värld går det att spela online utan konstant risk för lagg.
När Nintendo ändå är i färd med att leverera lösningar på uråldriga problem, fixa gärna online-funktionaliteten också. Så att man kan spela Super Smash Bros: Ultimate, Mario Kart 8: Deluxe och Splatoon 3 (eller Nintendo Switch 2-motsvarigheten till dessa) utan att det laggar så mycket att det blir ospelbart i varannan match.

Hur tycker du att Nintendo Switch 2 bör se ut i en perfekt (spel)värld?