Då sitter man här igen med betungande verbal ångest över en sådan där recension man egentligen inte vill skriva. Dels är det svårt att göra en sådan här serie rättvisa genom simpla ord och jag vill heller inte förstöra upplevelsen för de hugade tittare som tar det kloka beslutet att spana in spin-offen på tidernas mest framgångsrika TV-serie, Game of Thrones. Precis som i huvudserien så vill man inte veta någonting på förhand. Inte för att de första sex avsnitten bjuder på mängder av chockerande incidenter, snarare är den mer modest på det området än i föregångaren, även om där onekligen finns ett par intrikata företeelser som kommer att höja ett och annat ögonbryn. Nej, det är snarare för att skönheten, barbariet, intrigerna och den dialogdrivna berättelsen är bäst på tom mage. Man vill dyka in i den här världen hungrig. Det allra bästa är naturligtvis att flytta ner i källaren, dra ut sladden till routern, sätta luren i flygplansläge och inte släppa en levande själ över tröskeln tills premiären är avklarad. Nu har mängder av information, bilder, reaktioner, förstaintryck och annat redan hunnit nå ut på nätet via sociala medier men jag tänker hålla den här texten så kort som möjligt och inte ens riskera en liten spoiler om det så är det sista jag gör. Vill man veta mer får man helt enkelt gräva vidare på egen hand.
Vi alla vet hur det slutade och det är ingen idé att fortsätta strö salt, i de hos många fans fortfarande vidöppna såren. Det är bara smärtsamt att vandra längs minnenas boulevard och försöka komma ihåg hur det var när livet i Westeros var som allra bäst. Och med tanke på hur tongångarna gick efter säsong 8 av Game of Thrones så är det både märkligt och helt naturligt att vi befinner oss här i dag. Å ena sidan är det förståeligt att man vill revanschera sig, komma ut på andra sidan med äran i behåll. Å andra sidan kan man tänka sig att man mest av allt vill begrava debaclet, glömma och gå vidare. Det blev något mitt emellan. House of the Dragon är inte Game of Thrones samtidigt är det precis det det är. Det är en spin-off som utspelar sig 200 år före händelserna i Game of Thrones men den här gången är det Targaryen-släkten som är störst, bäst och vackrast i landets sju riken. Och det här är ju förstås Daenarys förfäder, där den regerande kungen Viserys, spelad av en oigenkännlig Paddy Considine styr riket med empati och visdom. Han är inte den typiska maktsökande krigarkungen vi är vana vid. Visst, någon ängel är han ju inte men ingen i Westeros kan å andra sidan föräras det epitetet. Han är mer god än ond i alla fall och hans viktigaste kall i livet är att se till att hans äldsta dotter Rhaenyra (Milly Alcock) ärver tronen. Det är dock inte helt enkelt i dessa tider då det var helt uteslutet för en kvinna att härska, i stället vill kongressen och övriga potentater se en man, nära släkt med regenten. Bästa alternativet då är brodern Daemon (Matt Smith). Ett annat gångbart alternativ för monarken är att hans fru Aemma (Sian Brooke) snabbt som ögat hinner föda en son innan han trillar av pinn. Detta är förstås en mer riskfylld plan där det inte fullt ut går att styra över utfallet men av de tre alternativen som står till buds är som sagt huvudspåret att se till att Rhaenyra tar över som rikets överhuvud.
Detta leder naturligtvis till otaliga möjligheter att hugga rivaler i ryggen, gå till sängs med både allierade och fiender, intrigera i lönndom och att öppet hugga ner de man tycker står i vägen. Precis som i Game of Thrones är House of the Dragon en komplex historia. Det är snåriga släktträd, intrikata karaktärskopplingar och en detaljrik dialog. Berättelsen om Targaryen-släkten är både blodig och fylld av svek och den är full av drakar. Precis som titeln avslöjar och som vi har fått lära oss med tiden i Game of Thrones så är Targaryen drakfolk och de tar sitt arv på största allvar. De lever för sina drakar, stora som små och de fungerar för allt. Från husdjur till dödsmaskiner. Det är inga nyheter som sagt men det var med drakar man sålde in serien till massorna som fortfarande var besvikna, förbannade och molokna och då gäller det ju också att drakarna håller för granskning. Drakar är tidlöst. Ett väsen som uppskattas lika mycket av en elvaåring som någon som skall fylla 85 och det känns därför skönt att kunna säga att den delen håller. Men största delen tillbringas ändå med Targaryen och där familjen tidigare fått verka i skuggorna så tar de nu allt ljus. House of the Dragon är inte lika "bred" i sitt karaktärsgalleri, även om ingifta släkter, som Hightower, Velaryon och Strong figurerar och man bygger snyggt in händelser och karaktärer som senare skulle komma att dyka upp i huvudserien. För trots att detta är en prequel, som utspelar sig långt innan Lannisters och Starks som vi lärde känna dem så finns det ändå embryon till den berättelsen här. Men i grund och botten så ligger handlingen i att välja tronarvinge, även denna gång. Det låter kanske inte så kul men den som har varit med sedan Game of Thrones vet att vägen fram till järntronen är lång och smärtsam och det får vi snabbt erfara även här. Det dröjer nämligen inte länge innan den första lemlästningen sker och precis som tidigare så är det grafiskt. Det är våldsamt, smutsigt och i vissa fall på gränsen till outhärdligt. Det finns vissa scener som kommer att vara svårsmälta för de äckelmagade. Nakna kroppar saknas förstås inte heller. Det idkas älskog både här och där och det sedeslösa kopulerandet vet inga gränser, ingen frukt är förbjuden.
Det märks att budgeten är fortsatt hög och att detaljerna är viktiga för det är en oerhört snygg produktion. Hela vägen från introt med en ny pampig version av Ramin Djawadis ikoniska ledmotiv till den blodröda solnedgången över de mäktiga bergsmassiven. De brutala tornerspelen och de stora festsalongerna. Den gåtfulla skogen och det kalla havet som ruvar på hemligheter. Det är ingenting annat än imponerande att se hur ljuset och mörkret ständigt sätter scenen. Till och med de mest "vardagliga" händelserna har ett skimmer av storslagenhet över sig och det är ju faktiskt så att få serier är så beroende av sin miljö som Game of Thrones. En stor del av framgången vilade på att serien sög in tittaren i en trovärdig atmosfär och så är det även i House of the Dragon, kanske till och med till ännu större grad då det här är en tråkigare serie. Det finns nämligen inget sätt att sugarcoata det påstående på. Targaryen må vara en mäktig familj men de har inte nära till skratt direkt. Där den cyniska humorn var en kraftfull katalysator i Game of Thrones, inte minst tack vare Varys konstanta kompisträtande med Tyrion, eller Sandor "The Hound" Cleganes akuta behov av anger management och vi minns förstås med skräckblandad glädje Tormund Giantsbanes one-liners mitt i stridens hetta så finns här inte tillstymmelse till något sådant. I Game of Thrones var till och med en strategisk diskussion källa till underhållning. Här är det ungefär lika roligt som ett budgetmöte på kommunen. De karaktärerna finns helt enkelt inte, i alla fall inte ännu.
Det är höga insatser och politiska poänger i maktens korridorer och de är i allra högsta grad stridsdugliga men den där välbehövliga pausen saknas. Där vi efter en tvångsamputerad pung och ett krossat kranium får ett opassande skämt att skratta åt. Här finns ingen Tyrion som plötsligt droppar en lika osmaklig som genial kommentar som "When I was twelve, I milked my eel into a pot of turtle stew. I flogged the one-eyed snake, I skinned my sausage, I made the bald man cry, into the turtle stew! Which I do believe my sister ate, at least I hope she did." Paddy Considine, Matt Smith, Milly Alcock är bra i sina roller men de fastnar inte lika lätt som Peter Dinklage, Maisie Williams, Emilia Clarke, Aidan Gillian och Charles Dance förstås. De är helt enkelt inte lika intressanta, karismatiska och mångfacetterade och jag har svårt att se att nätet kommer att fyllas av memes baserade på det här klientelet.
Med det sagt så är House of the Dragon ett imponerande skrytbygge och George R. R. Martin, tillsammans med Ryan Condal och Miguel Sapochnik gör väldigt mycket rätt. De bygger en ramstark berättelse och fyller den med helt rätt innehåll. Det är tungt, mäktigt och gediget. Dramat tar större plats men samtidigt, när det väl smäller till så dånar det rejält. Actionscenerna är blytunga, välkoreograferade och rakt igenom imponerande. När drakar flyger genom natten så hukar jag mig i soffan och när avkapade extremiteter fyller rutan och mina drömmar så ryser jag ändå av välbehag. Hade bara karaktärerna varit mer underhållande och engagerande så hade det kunnat bli full pott här. Så bra är det men det är klart att när en så pass vital del som huvudpersonerna i en serie inte fängslar sin publik så går det heller inte att ösa på med bara superlativ. Jag önskar dock innerligt att det vore annorlunda för sex avsnitt in så är House of the Dragon verkligen en ynnest att följa. Det är bara inte mästerligt.