Hotline Miami 2: Wrong Number

Det första Hotline Miami är ett av de bästa indiespelen på senare år (i varje fall i vår mening), och vi har sett fram emot att få lägga våra smutsiga labbar på uppföljaren. Likt sin föregångare så är Hotline Miami 2: Wrong Number ett slafsfyllt, intensivt och supersnabbt actionspel i "top-down"-perspektiv, där spelaren ska guida en maskerad karaktär genom nivåer fyllda med galet beväpnade hejdukar. Det är blodigt, det är sanslöst svårt och det kännetecknas genom sina många restarts.

Det första spelet i serien var så briljant på grund av vad det erbjöd: jakten på highscore, pussel att lösa, ett knasigt och metafyllt narrativ, blod, inälvor, fullt med vapen och en alldeles perfekt balansgång mellan konst och obscenitet. Fiender patrullerade varje rum, med vapen som bara behövde träffa dig en gång, redo att gå till attack och avsluta ditt försök att klara banan vid första lilla misstag. Spelet handlade om kontroll, fart, aggression och skicklighet. Vi spelare hade ett utbud av masker, som låstes upp under spelets gång, och dessa erbjöd olika förmågor (dödliga slag eller extra ammunition, exempelvis). Och ju fler masker som låstes upp, desto fler möjligheter till att experimentera presenterades.

Det var ett nästan perfekt recept, som Dennaton faktiskt glidit ifrån en aning i Wrong Number. Istället har de skapat en bredare, mer narrativfokuserad uppföljare som fångar det mesta av det som gjorde första spelet så bra. På många sätt är Hotline Miami 2: Wrong Number exakt samma, men det känns ändå väldigt annorlunda

En av de största förändringarna är storleken på spelet. Inte nog med att det är fler uppdrag än tidigare, de är dessutom mycket större. Till skillnad från det första kompakta originalet som släpptes utan ett uns av utfyllnad, så känns banorna i uppföljaren inte lika helgjutna och många av dem framstår onödigt besvärliga i jämförelse. Det är mer än en gång under spelets gång som vi vill att vissa banor skulle skynda på och ta slut under tiden som vi slår oss genom tre eller fyra stora områden, det ena mer utmanande än det andra.

Vi må gnälla över svårighetsgraden just nu, men för det mesta av tiden så njuter vi av den. Varje uppdrag består av en mängd sammandrabbningar som måste planeras och utövas till perfektion. Det finns gott om dörrar att sparka upp, fönster för dina fiender att skjuta igenom (och det kommer de göra, de asen) samt hundar som patrullerar, väntandes att få skutta mot dig och slita av dig halsen. Så när det kommer till utmaningsfaktorn, har utvecklarna lyckats bibehålla originalets ton, kanske till och med lyckats höja den ett snäpp eller två.

Det finns fiender i spelet som kräver en alldeles specifik taktik (handgemäng endast, kan fortfarande röra sig fast de blivit skjutna, med mera) och dessa kan kräva att du kör om vissa sektioner i spelet tills att de nödvändiga dragen för att lyckas sitter som en smäck i ditt muskelminne. Vissa stunder kommer du snabbt byta mellan vapen, köra små piruetter genom rum fyllda med vinande kulor, och döda dina motståndare i en väldigt bestämd ordning. Och som alltid så finns den gnagande tanken på misslyckande i ditt huvud; ett litet misstag och du måste göra om allt ännu en gång.

En annan förändring, möjligen en mer märkbar sådan, är sättet som historien och spelstilen blivit tätt sammanlänkade på. I Wrong Number så presenteras storyuppdragen för oss med ett redan utstuderat tillvägagångssätt. Till skillnad från det första spelet då du kunde välja ett uppdrag och därefter välja en specifik mask helt på egen hand, så får du här mindre egna valmöjligheter - om du överhuvudtaget ens får ett val. Dennaton formar denna gång upplevelsen genom historien, och oftast så är uppdragens designmässiga ton menat att komplettera spelets narrativ.

Detta är så klart en stark kontrast till originalet, och det är säkerligen en hel del spelare som inte kommer tycka om den här förändringen. För det mesta är det inget stort problem, men det är ändå en mer begränsande förändring av spelkonceptet som vi inte tänkt på innan. Allt är bundet till spelet historia och det första spelets våldsamma simpelhet är svårare att skymta denna gång. Vi kan inte komma på ett bättre ord än "invecklad" för att beskriva storyn i Hotline Miami 2: Wrong Number.

Spelet startar på helt fel sätt, med en otroligt onödig sekvens som skildrar sexuellt våld (en sekvens du dessutom kan stänga av om du inte vill se den, vilket säger en stor del om dess relevans), som sedan visar sig vara en scen inspelad på en filminspelningsplats. Vi hoppar mellan olika år, platser, karaktärer, uppfattningar av verkligheten; allt känns en smula förbryllande faktiskt och det är svårt att veta vad som är verklighet och vad som inte är det. Med all säkerhet så är det poängen, men möjligen så hade en smula mer simpelt berättande gjort hela upplevelsen av spelet mer njutbar att insupa.

Med det sagt så är inte ett överdrivet kryptiskt berättarsätt tillräckligt för att dra ned Hotline Miami 2: Wrong Number på knäna när det väl rullar igång på allvar. Det finns en god portion med riktigt underhållande uppdrag häri, en stadig mix av svettiga situationer och stunder, men dessutom extrema utmaningar att uppehålla dig med. Vi var möjligen förvirrade en eller två gånger under äventyrets lopp, men majoriteten av de tolv till tretton timmar det tog oss att klara av kampanjen spenderades med stor glädje. Och när du väl är färdig med kampanjen så finns det ett "Hard Mode" som vänder på alla nivåer och lägger in extra fiender. Så klart.

Somliga lär hata att behöva spela vissa uppdrag på ett visst sätt, men för den mesta delen av tiden så gillade vi den regelbundna förändringen av tempo. I en karaktärs historia så kan du exempelvis endast slå fienderna medvetslösa, och i en annan del av historien finns det nivåer där du måste välja mellan fyra maskerade karaktärer (var och en med olika krafter). Vi besökte dessutom mer varierande platser i Wrong Number än tidigare, bland annat militära operationer i välbevakade djungelbaser men även mer familjära storstadsmässiga miljöer.

Och allt blir än mer underhållande tack vare det visuella och spelets soundtrack. Det må se väldigt primitivt ut, men det finns små speciella egenheter runt om de olika kartorna; saker som du kanske inte kommer märka vid första anblick men som gör platserna ett sant nöje att utforska. Nästan alla dessa små egenheter är av kosmetisk karaktär, men det är tydligt att man designat nivåerna i spelet med stor genomtanke. Det finns några få buggiga element, likt hundar som springer runt i cirklar och fiender som fastnar i dörrar, men för den mesta delen så ser spelet alldeles förträffligt ut. Det är fräckt, neonspäckat och sprängfyllt med stil.

Det första Hotline Miami var väldigt uppmärksammat delvis på grund av dess eminenta soundtrack. Turligt nog så är musiken även denna gång av yppersta toppklass. Möjligen är det inte låtar vi kommer köpa själva, eller ens ha på stereon hemmavid, men vi är ofantligt glada över att få höra dem här. De passar alldeles utmärkt i spelets action och de får in, och håller dig kvar i en pulserande rytm genom hela spelet.

Hotline Miami 2: Wrong Number gör många saker rätt. Det finns en otrolig mängd med superba ögonblick, och om du älskade det första spelet men ville ha en mer narrativtung uppföljare så är det exakt vad du får här. Sidoeffekten av den tunga fokusen är dock avsevärt mindre friheter för spelarens experimentlusta och en stor portion spelare kommer inte att gilla det. Trots det så är det fortfarande ett spel vi njöt av till fullo under hela genomspelningen men, till skillnad från sin föregångare, så är det inte riktigt en blivande klassiker.

Det nivåskaparläge ni ser i trailern här nedanför kommer att bli tillgängligt via en patch som förväntas dyka upp inom ett par månader.