Horizon: Zero Dawn Remastered

Trots att hon bara funnits i våra liv i lite över sju år så känns hon ändå som en så stor del av vår spelhistoria. Jag pratar förstås om Aloy. När Guerrilla Games valde att skapa ett open world-spel så lånade de friskt från mycket av det som redan fanns men jag tyckte ändå att Zero Dawn kändes ganska fräscht på många vis. Men det var två saker som framförallt sken lite extra: Aloy var en cool karaktär och världen var bedårande vacker. Jag minns hur jag under mina timmar med spelet tyckte att det var bland det tekniskt mest fulländade jag sett. Jag var otroligt imponerad av det visuella då och någonstans känner jag att denna remaster framförallt gör det som dessa typer av finputs ofta gör: Det får oss att idag se på spelet som vi gjorde då. Man vet liksom att det är en visuell uppgradering men det ser ändå likadant ut, på något vis. Jag hoppas att ni förstår vad jag menar med den liknelsen.

Berättelsen kan vi: Aloy är en utstött och som barn finner ett mystiskt föremål när hon ramlar ner i en grotta. Vi befinner oss i post-apokalyptisk värld där människorna återgått till en mer primitiv livsstil och lever sida vid sida med dinosaurie-liknande robotar. Dessa börjar plötsligt löpa amok och varför det sker är ett av alla de mysteriet för tuffa hjältinna måste ta reda på under detta äventyrets gång.

Det kan säkerligen ske att någon med denna version spelar Horizon: Zero Dawn för allra första gången. Men jag tror de flesta som är nyfikna har spelat originalet eller åtminstone känner till det. Eftersom jag redan har klarat berättelsen när det begav sig hoppar jag mer in i denna version för att göra en ren jämförelse. Om man ska sammanfatta vad jag tycker om spelet som sådant så är jag, som en älskare av öppna världar, någon som uppskattade det väldigt mycket när det kom. Jag gillade atmosfären, världen, berättelsen och att slåss mot människor. För den som vill ha mer kött på benen angående spelet som sådant kan man med fördel läsa vår recension från när det begav sig.

När jag nu då återigen stiftar bekantskap med Aloy har det som sagt gått mer än sju år. Faktum är att vi närmar oss åtta. Jag märker direkt att ur en ren teknisk standard finns det inga tvivel om att Zero Dawn Remastered ser ut det är så jag inbillar mig att det faktiskt såg ut under 2017. Men samtidigt förstår jag ju att så inte är fallet. Det visuella är hursomhelst i toppklass och definitivt något av det tekniskt sett snyggaste man kan uppleva. Ljuset är extra magnifikt men det finns många andra saker här som också är rejält förbättrade. En noterbar sådan är att spelets befolkade platser känns betydligt mer levande mer fler karaktärer. Det förekommer dock en del märkligt beteende hos de adderade figurerna som traskar lite sådär klassiskt på stället eller i cirklar. Men atmosfären är betydligt tätare och mer folkrik. Gör man rena jämförelser mellan hur det faktiskt såg ut i februari 2017 mot idag så finns det inga tvivel om att mycket omtanke och arbete lagts ner på att höja ribban. Tillkommer gör också många timmars av nytt motion capture-arbete som gör dialogsekvenserna betydligt mer levande.

Men... för ja - det finns ett ganska stort men, man kan ju fråga sig om det egentligen finns någon vits med att göra en remaster på ett spel som är så pass "ungt" och fortfarande ser så otroligt bra ut. Jag tänker vara tråkig här. Använda ett ord jag först tänkte låta bli helt och istället försökt utveckla resonemanget åt alla håll och kanter. Men jag måste skriva det ändå för det beskriver det hela så bra det bara går.

För, nja. Egentligen är det väl inte det. Zero Dawn såg och ser fantastiskt ut och även om denna version av spelet är väldigt bra så kan man ju filosofera kring detta bra länge. Jag menar, man kan ju argumentera för att vi kan få ytterligare en i framtiden som flyter i 120 bildrutor och i 8K där dessutom karaktärerna ansikten ser ut som de gör i mellansekvenserna. Det går liksom att putsa, igen, om man hade önskat. När då grunden redan är fantastiskt vackert så känns det liksom lite onödigt, trots allt. Dessutom så förekommer en del visuella glitchar så helt perfekt är det ju inte nu, ändå. Men å andra sidan får vi då sekvenser där Aloy pratar med någon som känns betydligt mer levande, vi får ruskigt snygga vädereffekter och ljus och vi får bosättningar med mer karaktärer och mer liv och rörelse. Ställer man dessutom denna remaster jämte sin uppföljare Forbidden West så har vi ju också två spel som ser mer enhetliga ut tillsammans.

Dessutom märker jag att så fort jag startar Aloys första äventyr igen så blir jag helt fast. Det är fortfarande ett storslaget och underhållande äventyr på så många vis. Miljöerna är otroliga och när ljuset faller mellan lövverken stannar jag upp för jag vet inte vilken gång i ordning och använder spelets fotoläge. Actionsekvenserna mot maskinerna är många gånger helt fantastiska och dessutom finns ju expansionen med och äger man originalet men vill uppgradera är priset för detta väldigt överkomligt.

Spelmekaniken som sådan är ju intakt vilket gör den lite begränsad kring vissa saker. Jag minns att jag 2017 reagerade på att man inte kunde hoppa upp eller över saker som nådde Aloy till knäna och klättringen är mer utstakad än den sedan utvecklades till i sin uppföljare. Men har man inte spelat detta på nästan åtta års tid eller ska uppleva äventyret för första gången, så är det i och med denna version antingen en bra anledning att göra det igen eller det bästa viset att göra det för första gången på. Det blir därför ganska svårt att ändå motsätta sig denna nyversion när den är såpass fantastisk som den på många vis är. Även om jag då ändå inte kan släppa tanken på att den egentligen inte hade behövts.