High on Life 2

Efter några utmattande dagar längtade jag efter avkoppling. En heldag med TV-spel? Ja, varför inte? Nåväl, jag har sträckt på mig, lagat mat, gått ut med hunden och skött barnen med allt vad det innebär. Men större delen av dagen har jag fäktats, slitit och brottats för att hinna publicera High on Life 2-recensionen i tid. Missförstå mig inte nu, jag blev inte tvingad, hade ingen press på mig alls utan hade egentligen inte tänkt att det skulle bli såhär. Vi fick koden väldigt sent helt enkelt och saker blir inte alltid som man tänkt sig men turligt nog, för er som vill veta om High on Life 2 är bu eller bä, så vände det till det positiva denna gången.

Sen kan jag också tillägga att jag fastnade framför spelet. Jag var inte beredd på att jag skulle ha såhär pass kul med det som jag faktiskt hade. Första spelet delade vi ut en liten fyra till - och detta är faktiskt dubbelt så bra. Squanch Games har tagit till sig kritiken, ironiserat och drivit med sig själva och levererat en produkt som fungerar överlägsen på alla punkter än ettan. Och jag var orolig över att det skulle bli platt fall. Så illa blev det alltså inte.

Spelade ni ettan? Det led av några rätt uppenbara problem och det största av dem var bristen på variation, linjära banor, tröttsam/tjatig humor, haltande spelkontroll och tråkiga bossfighter. För mig var den absolut största akilleshälen humorn - något som var en smula överraskande då jag faktiskt genuint uppskattar Roilands humor och har sett och gillat det mesta han står bakom. Om ni har levt under en sten så är det Justin Roiland som skapat Rick and Morty och Netflix-serien Solar Opposites. Det är en väldigt speciell humor. Inte särskilt smart, utan mer edgy och som lever på lagom dos chockvärde. Under första spelets utveckling var han chef på Squanch Games, men nu, i den mycket förbättrade uppföljaren, lyser han med sin frånvaro. Jag kan inte säga att det är en bidragande faktor till att det här spelet blev överlägsnare - men jag har mina misstankar.

Det har fortfarande den där typiska Rick and Morty-humorn - men allting är mer nedtonat. Roilands DNA finns fortfarande där, men med första spelet i backspegeln har utvecklarna varit försiktiga. Det blir aldrig tjatigt. Det blir inte alltid roligt heller och man garvar inte heller konstant - men många gånger fler än jag minns att jag skrattade när det begav sig för tre-fyra år sen. Det är helt enkelt ett väldigt mycket förfinat manus där man varit noga med att plocka lagom mycket av det källmaterialet för att säkerställa att bägaren inte spiller över.

Vad spelet handlar om? Ja, det tar vid efter att första spelet slutar. Som världens bästa prisjägare - mannen som störtade organisationen som använde den mänskliga rasen för att göra alien-narkotika - går man från ett liv fyllt med TV-framträdanden, game-shows, nya bounties och ett allmänt celebert liv till att ännu en gång bli en av världens mest jagade personer. Det går åt fanders när din syster, som har bytt bana och engagerar sig i "animal rights"-grupper, dyker upp som din nästa skottpeng. Hon har insett att Rhea Pharmaceuticals har precis samma planer som G3 hade i första spelet - de vill legalisera användningen av människor inom läkemedelsframställning och denna information gör att någon sätter ett pris på hennes huvud.

Eftersom det är din syster det handlar om gör du det som en prisjägare aldrig får göra - dödar andra prisjägare. Istället för att gå under epitetet "G3-killer" ändras detta i en handvändning och du är numer känd som "Outlaw". Universums alla hittelönsjägare, belöningskrigare och bounty hunters är nu ute efter dig och nu måste du och ditt gäng gömma er och smida planer, lista ut vem som ligger bakom allt och rädda mänskligheten en andra gång.

Spelets första boss - en ödleliknande skateboard-åkande reptil som vill åt prispengarna som är satta på ditt huvud - är en förutsättning för en av de absolut bästa delarna med spelet. Efter en kamp med en något oväntad utgång så hamnar hans kära bräda i din ägo. Istället för att springa fram kommer du alltså ägna resten av spelet åt att skejta och Squanch Games har verkligen gjort ett underverk här. Att färdas över spelets stora banor är riktigt kul. Man hör ljudet av skateboardens hjul mot underlaget och fartkänslan är också där. Det finns alltid gott om ramper, räcken att grinda på och väggar att åka mot och när du väl fått in feelingen kommer du att flyga fram över banorna som en mördarmaskin på hjul. Världen i High on Life 2 är tydligt konstruerad för din bräda, för att det ska finnas förutsättningar att använda den. Det är riktigt, riktigt skoj. Squanch Games har anammat element som är tydligt inspirerade av Tony Hawk - det finns till och med "skate"-bokstäver att samla på sig runtom i världen och man kan köpa nya brädor, grepptejp och hjul i nya färger.

Men vad mer är nytt då? Med från första spelet har du Knifey, Sweezy och Gus. Alltså kniven, pistolen och hagelbrakaren. "Gatlians" är som bekant levande vapen som både gör dig sällskap under äventyret och fungerar som regelrätta verktyg för att underlätta mördandet. Denna vända dyker det upp ett gäng nya vapenkompisar som kommer att vara en del av din arsenal och utan att spoila för mycket så handlar det bland annat om pistolen Travis, en rätt sorglig medelålders man som precis blivit lämnad av sin fru, pilbågen Bowey som ser ut som Jar-jar Binks och Jeppy - din halvbror. Ja, du har en bror som är hälften människa och hälften "gatlian" och han dyker upp under äventyrets andra hälft. De är fler än så, men det är bitar du ska få upptäcka själv.

Alla dina vapen har speciella förmågor. Sweezy kan skjuta en "orb" som stoppar tiden och Gus kan suga åt sig saker och skjuta en slags metallfrisbee - precis som i första spelet. Travis skjuter granater som lobbar upp fiender och saker i luften som du sedan kan fortsätta skjuta på och jonglera dem som någon slags morbid cirkus-akt. Bowey kan öppna upp portaler till en annan dimension och skjuta dolda knappar. Sammantaget har de gemensamt att förmågorna är hjälpsamma, känns genomtänkta och naturliga att använda. Ingen onödig korvstoppning och det är självklart positivt.

I spelet har du fem olika mål att störta innan du kan ta dig an slutbossen. Deras gemensamma nämnare är Rhea Pharma och framställningen av Humansa-piller. Upplägget är ju i stort sett samma som i första spelet men skillnaderna är egentligen flera om man tittar närmre på det hela. Det är väldigt god variation mellan de olika sektionerna och man tröttnar inte på spelet bara för att det följer samma mall, om och om igen. Bossfighterna andas inte ren briljans - men de är betydligt mer underhållande än i första spelet. Flera av dem är faktiskt riktigt roliga och bryter både fjärde väggen och underhåller väldigt gott. Det är stora steg Squanch Games har tagit på denna punkten - något som är tydligt efter att man rullat eftertexter efter ungefär tio timmar.

Värt att poängtera är att det finns innehåll att njuta av långt över de tio timmar jag spelade. Även om det inte handlar om en helt öppen värld så är upplägget liknande det som Outer Worlds 2 bjöd på. Väldigt stora och öppna världar där miljövariationen är god på den ringplaneten man befinner sig på. Det finns en hel hop med olika gömda föremål och roliga interaktioner med NPCs att upptäcka för den som vill ha mer och när det är så pass kul att swoosha runt på brädan i High on Life 2 så rekommenderar jag faktiskt det.

Rent tekniskt så började det väldigt illavarslande. Spelet hackade, frös och betedde sig allmänt grisigt. Jag meddelade resten av redaktionen att det var otroligt dåligt optimerat och att alla som ville spela skulle vänta på minst ett par patchar - men sen insåg jag att det mesta av detta var mitt eget fel. Jag drog igång spelet innan hela kalaset hade laddat färdigt. När jag startade om efter att 100% av filerna hade installerats så mötte jag ett mycket, mycket smidigare spel som för det mesta rullar bra. Det finns några partier i spelet som fortfarande inte funkar särskilt bra och jag var med om en handfull gånger då jag fastnade på grund av buggar och fick starta om. Jag tror bara att spelet kraschade en gång, men sånt ska ju inte hända alls. Det kräver helt enkelt lite till polish, men det är ingen katastrof och absolut inget som står i vägen för din underhållning.

Som jag nämnt tidigare är spelet förbättrat skrivet och inte alls påfrestande för öron och hjärna när det kommer till tjatig humor. Om du ändå tycker att det blir för mycket kan du reglera hur mycket du vill att dina vapen och även fiender snackar. Jag ändrade inget och jag hade absolut inga problem denna gången - men vi är alla olika så det är bara bra att möjligheten finns. Det visar att de verkligen har lyssnat på kritiken de fått. Det drivs rätt friskt med detta vid minst ett par tillfällen i spelet också. Det är högt i tak hos Squanch Games.

En sak som första delen i den nyblivna spelserien gjorde riktigt bra var designen. Det var snyggt, väldesignat och hade en unik estetik. High on Life 2 fortsätter i samma spår och det ser stundtals väldigt snyggt ut - men jag misstänker att de större världarna gjort att de behövt spara in på lite detaljarbete för synar man saker i sömmarna ser man ofta lite problematiska texturer och skuggor som inte riktigt fungerar som de ska. Som sagt - de har en liten bit kvar och High on Life 2 hade mått bra av ett par månader till i verkstaden. Men det är ingen katastrof och ändå värd din dyrbara tid. Ska nämna att musiken i spelet är rätt så anonym och inte något särskilt minnesvärt - ljudbilden fokuserar istället mer på omgivning, dialog och ljudet av explosioner och kaos. Det fungerar och där finns inget att klaga på.

I övrigt är spelet smockfullt av roliga detaljer, påskägg och hyllningar/hån till/mot andra franchiser. Det finns så otroligt mycket att upptäcka så jag föreslår att du inte gör som jag och stressar dig genom spelet utan tar god tid på dig, njuter av alla detaljer och suger in atmosfären. Det är det värt för Squanch har verkligen gjort ett hästjobb här och visar sin kärlek till spelmediet.

High on Life 2 är ett bra spel. Det är inget mästerverk men gör precis allt överlägset sin föregångare. Det lider av ett par buggar för mycket och behöver lite finputsning - men det är inga stora grejer och kan du inte vänta med att börja spela så tänker jag inte försöka stoppa dig. Mina farhågor kring det här spelet visade sig inte vara sanna och det är jag, som Roiland-entusiast, väldigt glad över. Som sagt - även om Rick and Morty-pappan inte är med och styr och ställer hos Squanch Games så lämnade han kvar sitt DNA och det genomsyrar uppenbarligen fortfarande spelutvecklingen där borta. Och det är ju något man antingen älskar eller hatar. Jag gillar det och jag gillar High on Life 2.