Helvetii

Spelmarknaden saknar sannerligen inte sin beskärda del av roguelite-äventyr som hämtar inspiration från diverse mytologier, men nya indieliret Helvetii försöker trots denna övermättnad och mördande konkurrens klösa sig fram i sin iver att lämna ett bestående intryck hos en som spelare. Om man lyckas? Inte riktigt, men det betyder inte för den sakens skull att man saknar något av värde att erbjuda, och i långa stunder så kan man faktiskt kalla detta charmiga actionspel för något så svåruppnått som underhållande.

Helvetii tar som sagt mycket av sin inspiration från keltiska sagor och myter, och du axlar rollen som tre olika kämpar som slåss för att återställa balansen mellan gott och ont samtidigt som en del personliga mål dessutom agerar motivationshöjare. Jag vill sedan inte gå så långt som att säga att storyn är bra i denna lilla indiesaga, men den tar däremot inte onödigt mycket plats från actionsekvenserna (som uppenbarligen är huvudrätten här) samtidigt som den målar upp tillräckligt mycket mystik och intresse för att hålla fokuset uppe. Karaktärernas interaktion mellan varandra kunde förvisso varit betydligt bättre de gånger de faktiskt samtalar med varandra, men om du väljer att se detta främst som ett actionspel och inget annat så kommer det finnas färre anledningar att irritera sig.

Dessa tre slagskämpar erbjuder sedan såklart inte bara olika synsätt på spelets story utan de kommer därtill med unika spelsätt som gör mycket för att hålla variationen uppe under resans gång. Fältherren Divico är som exempel en klassisk närstridskombatant där kraftiga svärdshugg balanseras med solida försvarsmöjligheter, och är du likt mig en som tycker om att puckla på dina motståndare utan allt för mycket finess så är detta en utmärkt karaktär att välja. Magiutövaren Nammeios har dock, i kontrast till Divico, ett minde förråd av hälsopoäng att luta sig mot, men trollkarlen kan istället nyttja kraftiga trollkonster som gör sig bäst på säkert avstånd. Det är sedan dessa skillnaden som ger Helvetii ett välbehövligt djup med trevliga valmöjligheter, och då man kommer spela om många banor om och om igen så är det skönt att kunna variera sig mellan de olika försöken.

För du är inte låst med att enbart spela som en av de tre karaktärerna under varje så kallad "Run", utan du uppmanas istället att växla mellan dina kämpar från nivå till nivå för att ta dig längre. Tycker du som exempel att vissa banor är lättare än andra så kan det vara klokt att utnyttja dina svagare karaktärer för att spara på din favorit, och det är på detta sätt en konstant balansgång om man ska satsa eller spela säkert. Då det är ett roguelike-aktigt spel så kommer du däremot såklart bli starkare med tiden, och valutan som gör att du kan köpa på dig mer hälsa eller bättre förutsättningar bestäms av hur bra du spelar. Varje batalj du gör raknas nämligen med ett betyg i klassisk Devil May Cry-manér, och om du klarar dig igenom en hel nivå så utvärderas din övergripande prestation och betalas ut därefter. Du rekommenderas således inte bara att hamra dig fram som en planlös dåre utan de som spelar klokt och snyggt kan ses sig snabbt belönade även om de inte alltid tar sig lika långt från gång till gång.

Att kalla Helvetii för en roguelike är förvisso en sanning med modifikationer. Det förekommer visserligen skillnader från varje gång du spelar i form av antalet fiender och lättare ändringar på varje karta, men överlag är det samma banor du spelar om och om igen. Nivåerna är nämligen tämligen små och du avslutar alltid med en holmgång mot samma boss vilket på ett sätt gör spelet lättare, men på ett på ett annat förtar lite från nyfikenheten och spänningen. Till en början var jag förövrigt lite frågande varför man valde att satsa på den här stilen när det kändes som spelet hade gynnats av vara ett mer klassisk actiontitel, men i takt med att man utforskade stridssystemet mer och mer så är jag villig att revidera mina första tvivel och byta ut dem mot en klart godkänd acceptans-stämpel.

Bossarna i sig är sedan tämligen tjusiga när de kommer till det estetiska, men i dess spelmekanik och utmaning erbjuder de inget utöver det vanliga. Allt i Helvetii kan dessutom beskrivas på detta sätt då det initialt ser tämligen tjusigt ut på håll och i rörelse, men vid närmare inspektion så är det inte jättemycket som särställer titlen gentemot sina konkurrenter. Det är på inget sätt dåligt (absolut inte) men det är inte heller något som blåser en av stolen. Presentationen är god, grafiken är relativt snygg och musiken håller godkänd nivå, men så fort jag slutat spela så finns det inget som drar mig tillbaka in. Det finns med andra ord inget som inspirerar en som spelare att fortsätta lira, utan det Helvetii erbjuder glöms tyvärr alldeles för lätt bort i en genre överfylld av likande, och i ärlighetens namn, bättre spel.

Om du verkligen gillar keltiska folksagor och mytologi, samt har en förkärlek till rougelites så kan dock Helvetii absolut vara en titel att spana in lite extra. För alla andra så är detta ett äventyr som når ett godkänt betyg, men som inte är något man måste uppleva för den sakens skull. Hades, Dead Cells, Rouge Legacy 2, Skul: The Hero Slayer och Wizard of Legend är som exempel bara en handfull titlar som på många sätt gör det som Helvetii siktar på, men på ett bättre sätt, och tyvärr blir det svårt att rekommendera detta äventyr för någon annan än de mest inbitna genre- eller mytologi-nördarna.