Hellraiser (Hulu)

Vi som uppskattar skräckfilm har det sannerligen inte alltid speciellt lätt. Uppföljare och återutgivningar baserade på genrens mest ikoniska serier och karaktärer står som spön i backen. Mer ofta än sällan dessutom skapade med en nästan total brist på respekt eller förståelse till källmaterialet. Vi har sett det med Fredagen den 13:e, A Nightmare on Elm Street, Halloween, Texas Chainsaw, Chucky, ja till och med Children of the Corn. Nu slutligen har alltså även turen kommit till Clive Barker sadomasochistiska mästerverk från 1987 att skrikande och sprattlande släpas in i rampljuset för att även den bli omgjord och omformad i enlighet med samtiden.

Den nu trettiofem år gamla originalfilmen som först introducerades oss till Pinhead och de andra cenobiterna var en balansakt som bjöd på ett sällsamt ohämmat mörker och utforskade teman och tankar i gränslandet till det förbjudna. Doug Bradley blev synonym med sin roll som prästen från helvetet och en uppsjö av allt sämre uppföljare följde i kölvattnet av Hellraisers framgångar. Nio stycken blev det totalt och det får väl sägas att endast de mest hängivna och hoppfulla av fans till serien kunde mäkta med filmerna i slutändan och Hellraiser: Revelations från 2011 får nog ses som seriens absoluta botten, enbart filmad för att tillåta The Weinstein Company att bibehålla filmrättigheterna.

Clive Barker var aldrig speciellt involverad i de många uppföljare som producerades så när han i mitten av 2000-talet började tala om ett nytt manus som skulle vara The Hellbound Heart mer troget så tändes en gnista av hopp bland oss fans av serien. Vision är något filmerna aldrig egentligen saknat men bristfällig budget och snäv produktionstid har säkerställt att så gott som varje Hellraiser sedan Hellbound präglats av en en ofärdig, halvbakad känsla. Med allt det sagt, och med något så oväntat som Disney-pengar som grund, hur väl lyckas denna gen-z reboot av åttiotalets kanske hårdaste skräckfilm fånga mytologin från The Hellbound Heart?

Vad som snabbt blir tydligt är att David Bruckners version av Hellraiser är långt mindre smutsig och serverar upp en mer polerad om än fortfarande blodig version av Cenobiterna och deras offers våndor. De inledande scenerna är lovande med Goran Visnjic spelandes en sinnesstörd miljardär på jakt efter njutningar bortom det som pengar kan köpa honom. Det är också här vi på nytt introduceras till Hellraisers ikoniska pusselbox och dess många olika konfigurationer som ändras efter vart nytt offer Visnics karaktär serverar de ständigt hungriga mörka änglarna. Allt för att slutligen kunna uppnå den ultimata konfigurationen kallad 'leviathan' och få en audiensen med gud.

Men efter dessa inledande och väldigt lovande minuterna växlar filmen olustigt fokus och vi introduceras till Riley, Hellraisers huvudkaraktär. En tjugoåring som kämpar med beroende och hennes homosexuella bror samt pojkvän. Genom oturliga omständigheter blir Riley snart ägare till pusselboxen och råkar öppna samt initiera processen som lockar fram Cenobiterna. Människor i hennes närhet börjar nu oförklarligt försvinna samtidigt som Riley plågas av obehagliga visioner, något som får henne att ta sitt odrägliga entourage ut på äventyr i jakt på sanningen och för att få insikt i pusselboxens innebörd. En nästan två timmar utdragen resa där varje dialog låter som en panikattack och där karaktärerna tar stegvis allt mer idiotiska beslut.

Nej tyvärr är inte detta speciellt bra och de mänskliga rollerna i manuset får en emellanåt att önska att Cenobiterna själva ska komma och ta en till en annan plats långt, långt bort. Hysteri, paranoia och skrik blandas i en salig kakafoni och det är omöjligt att ta någon av karaktärerna på allvar. Till filmens styrka ska det dock nämnas att Goran Visnjic är utmärkt i rollen som den sadistiske miljardären Voight vars vansinne och besatthet över pusselboxen samt Cenobiterna och deras gåvor närmar sig Larry Cottons i den första filmen. Likaså är Pinhead och de andra Cenobiterna riktigt välgjorda och följer denna gång originalberättelsen mer tätt och har en tydligt mer utpräglat sexuell anspelning. Nykomlingen Jamie Clayton är dessutom en strålande efterträdare till Doug Bradley och bör berömmas för sin insats, hoppas innerligt hon tillåts komma tillbaka i eventuella uppföljare.

Nyinspelningen av Hellraiser är därmed inte helt utan sina ljuspunkter, och som film klart mer njutbar än många av de rakt av horribla uppföljare vi berikats med kanske främst under 2000-talet. Här finns vision och vilja, designen är solid och de nya tolkningarna av Cenobiterna rakt igenom strålande. Vad som totalt sänker filmen är de usla huvudkaraktärerna som är helt omöjliga att fatta sympati eller tycke för och främst framstår som skrikande mentalpatienter som handlöst springer omkring. Här finns också en tydlig brist på fokus, något som är originalets kanske främsta styrka och David Bruckners nyinspelning känns mest spretig och själlös. För trots sina enstaka positiva sidor önskade jag väldigt mycket mer av vad som på förhand utlovades vara Clive Barker och Hellraisers stora återkomst. Det var en film jag innerligt ville och hoppades jag skulle älska men som i slutändan helt enkelt missar målet.