Heavy Metal Death Can

Det är ändå fint med spel som vet exakt vad de vill vara, och Heavy Metal Death Can är verkligen hyperfokuserat i sin vision. Det svenska teamet visste precis vad de ville och försöker inte återuppfinna survival horror här. Nej, de följer snällt i samma mörka fotspår som Resident Evil, Silent Hill och de andra klassikerna som hör genren till och resultatet är förvånansvärt lyckat. En charmig och stundtals mysigt obehaglig, men också ojämn resa ombord på en rostig ubåt.

Premissen är simpel. Du spelar som ensam överlevare ombord på en svensk ubåt från 70-talet. Resten av besättningen? Ja, de har under mystiska omständigheter förvandlats till zombieliknande monster som inte vill annat än mumsa på dig. Inga konstigheter med andra ord och en trivsamt okomplicerad hook där de trånga och klaustrofobiska miljöerna snabbt visar sig vara spelets absolut största behållning. Varje nytt rum känns som en potentiell dödsfälla där du famlar dig fram i mörkret med ytterst begränsad sikt.

Teamet har dessutom verkligen lyckats fånga den där känslan som genomsyrar så många av de klassiska skräckäventyren från den eran. Statiska kameravinklar, begränsade resurser och ett ständigt "risk and reward"-gameplay som verkligen får dig att överväga varje situation. Ammunition växer inte på träd och strider är sällan den självklara lösningen. Man känner sig kort och gott genuint utsatt och många gånger är det bäst att bara försöka fly undan monstren.

Ett annat ess i rockärmen för spelet är den klockrena ljuddesignen, där obehagliga effekter och ambience blandas friskt och bidrar starkt till spelets identitet. Sen finns där också några genuint roliga nickningar till svensk kultur som är omöjliga att inte le åt. Vad sägs exempelvis om att du använder snus för att återställa din hälsa? Något som är lika absurt som det är charmigt unikt.

Men med ros kommer även en del ris. För spelet är i sanning inte utan sina problem, där inte minst dess kontroller är något som återkommande känns onödigt stela. Jag fattar grejen så klart. Men där finns en fin linje när retro slutar vara underhållande och bara går över till att vara frustrerande. Nostalgi i all ära men när det blir irriterande att spela så tryter tålamodet snabbt.

Likaså lämnar det visuella en del att önska och retrodoftande estetiken känns lite väl sparsmakad och detaljlös. På ett rent atmosfäriskt plan fungerar det väl men miljöerna hade tveklöst mått bra av en nypa extra kärlek. Slutligen får jag även rikta en känga åt spelets ganska haltande tempo och de första timmarna upplevdes som lite onödigt långsamma. Heavy Metal Death Can tar helt enkelt tid på sig att verkligen komma igång, och även då är det i relativt maklig takt.

Samtidigt är det svårt att inte uppskatta passionen här. Kärleken till genren och tidseran är tydlig, inte minst så märks den just i de små detaljerna och just dess kompromisslösa upplägg där saker och ting helt enkelt tillåts att kännas lite mödosamt, besvärligt och - ja - frustrerande.

Heavy Metal Death Can kommer inte att tilltala alla och spelet är medvetet gammalmodigt. Ofta så till den milda grad att det negativt påverkar upplevelsen. Men om du är en av dem som genuint trånar efter något som känns old school, och som till fullo anammar genren så som den var där och då i slutet av 90-talet. Då kan Heavy Metal Death Can mycket väl vara det perfekta liret för dig. Välgjort och atmosfäriskt, absolut, men också gruvligt frustrerande.