Han har ju dött ett par gånger nu, Michael Myers. Elva gånger för att vara exakt och i och med Halloween Kills fick återvändande regissören David Gordon Green alltså möjligheten att ta kål på mannen i den vita masken ännu en gång, kanske till och med en gång för alla. Frågan är väl bara vem som bryr sig vid det här laget. När första filmen kom 1978 var det en härligt nyskapande rysare signerad skräckmästaren John Carpenter, en psykologisk mardröm som lämnade spår i själen även hos de mest ärrade. Nu, tolv filmer senare är det precis som så mycket annat i branschen bara ett enda stort varumärke som skall mjölkas torrt. Det spelar ingen roll om det finns någon handling längre, så länge Myers går loss med ett till synes aldrig sinande vapenförråd på ett icke oansenligt antal korkade människor är man hemma. Då är det good enough och det är en trend som märks i alla dessa franchiser som pågår alldeles för länge.
Till slut är vi framme vid världs ände. Vi tittar ner i avgrunden och vet att även om vi tror oss kunna skymta botten långt när nere så vet vi att det alltid går att falla längre. Det finns alltid ett bottenlöst mörker. När jag går ut från Halloween Kills så vet jag redan att det kommer en Halloween Ends och det gör mig rädd för mörkret där nere. Inte för att det är läskigt, inte alls. Det finns nämligen inte en tillstymmelse till klassisk skräckfilms-rädsla i de här rullarna längre, hur många som än dör. Nej, jag är rädd för att jag förstår ju redan nu varthän det barkar. Om Halloween Kills var så här ohyggligt identitetslös så finns det förstås oerhört lite som talar för att nästa uppföljare inte följer samma snitslade bana. Vad finns det mer att berätta? Den här gången tog det nästan en hel film att komma fram till anledningen till att Myers var tillbaka i den amerikanska bondhålan Haddonfield. En anledning som varenda person i biografen kunde räkna ut utan att behöva gnugga minsta lilla grå. Dessutom, en förklaring som inte påverkade berättelsen överhuvudtaget. Helt enkelt, en klassiskt skohornad plot. En ren ursäkt för att ytterligare kunna kapitalisera på en karaktär, vars låga sedan länge slocknat. Det finns ingenting mer att berätta. Inte en enda ny idé. Storyn är slut. Vad som är kvar nu är en travesti.
Myers (Nick Castle) flyr från det brinnande huset från slutet av förra filmen och det finns ingen tid att förspilla. Alla måste dö, från brandmän till haschtomtar och så blir det förstås också och det tar inte många minuter innan första skallen är krossad i en pöl av hjärnsubstans. Det är en tidig uppvisning i ultravåld men det som är tänkt att vara läskigt blir enbart komiskt. Tonen i filmen är helt fel med ett rakt igenom uselt skådespeleri och dialoger som är smärtsamt pinsamma att lyssna på. Stundtals är det faktiskt på en nivå jag inte trodde var möjligt i en film med den här budgeten och de frekventa blodbaden blir bara ett spel för galleriet, de betyder ingenting. Jag menar, jag älskar mitt splatter men Halloween handlade aldrig om gore. Det var atmosfären, spänningen, psykologisk terror och karaktärer man både trodde på och någonstans ändå kunde bry sig om. Det tog tid innan de mötte sina öden och det var en slakt som var genomtänkt och relevant.
Visst, det var en slasher, en genre som sannerligen aldrig har varit blyg när det kommer till yta och klyschor men skräcken kändes äkta och den var påtaglig. Det handlade aldrig om att bara fylla en bodycount-mätare fortast möjligt, där offren enbart var statistik. Det finns absolut ingenting spännande eller atmosfäriskt i att se Myers gå runt och massakrera människor i drivor. Numera är han dessutom i det närmaste odödlig. Det spelar nämligen ingen som helst roll hur många gånger han blir skjuten, knivhuggen och uppeldad. Han håller på att förvandlas till något övernaturligt väsen, vilket ytterligare bidrar till känslan av att ingenting kan hända honom. Då spelar det ingen roll att hela staden går ihop i någon form av pöbelmentalitet med hockeyklubbor, högafflar och hagelbrakare och vrålar "Evil dies tonight" trehundra gånger eller att den sedvanligt inkompetenta poliskåren försöker att stoppa Myers från att döda ännu fler icke skattebetalande medborgare. Han bryr sig inte längre. Han går bara rätt igenom kulregn och vassa knivseggar, vrider långsamt på huvudet och stirrar tyst. Sedan går han vidare till nästa offer.
Jamie Lee Curtis är ju alpha och omega i den här filmserien och jämte Myers själv den enskilt viktigaste karaktären men här är hon knappt med. I stället ligger hon skadad på stadens sjukhus och ömsom snackar i nattmössan, ömsom vrålar rätt ut och tar dumma beslut. I stället kretsar handlingen, om man nu kan kalla den så om en väldigt massa människor som har eller inte har koppling till händelserna som ägde rum 1978. Inte en enda känns det minsta trovärdig så det är på den nivån det ligger. I en scen på tidigare nämnda sjukhus råder ett kaosartat tumult där känslan är gammal klassisk brittisk komedi, ibland farligt nära Monty Python. Ni vet där folk springer omkring, jagar och snubblar över varandra, skriker glåpord och beter sig allmänt irrationellt. Hade man skruvat upp hastigheten och pangat in ledmotivet till Benny Hill här så hade det varit spot on. Det går inte att göra den scenen rättvisa i skrift, den måste upplevas. Och det är överlag ett problem. Det är betydligt mer roligt än vad det är läskigt.
Det finns dock en sak som Halloween Kills gör bra och det är när regissören återvänder till Haddonfield anno 1978 och berättelsens begynnelse. När vi får följa en ung Michael Myers och händelserna som ledde fram till där vi befinner oss i dag. Det är faktiskt riktigt snyggt gjort och där har vi allt det där som filmen i övrigt helt saknar. Identitet, spänning och atmosfär. Dessutom ligger John Carpenters klassiska syntslinga på och pumpar nostalgiska toner som orsakar omedelbar gåshud. Det tyder ju dock enbart på att känslan jag har är rätt. Det här håller inte längre. Nostalgi är en sak men när det är den enda höjdpunkten i filmen så är det dags att ta dö på den här trötta franchisen en gång för alla och låta den ligga begravd. Det är hög tid att låta Meyers vila i fred och aldrig mer gräva upp fanskapet igen.