
Förutom Parappa the Rapper och ett par pinsamma ögonblick tillsammans med Singstar Rocks har musikspel aldrig riktigt varit min grej. Jonas och Mikaels nördiga överanvändande av ultrajapanska titlar som Pop 'n Music och Dance Dance Revolution brukar vanligtvis ge mig huvudvärk.
Med Guitar Hero var det dock annorlunda. Helt annorlunda. Spelet var väl anpassat till den europeiska marknaden, mer lättbegripligt än Guitar Freaks och framförallt proppat med hårdrock. För att utveckla ett musikspel fokuserat kring gitarrspel utan att inkludera riff från legendariska strängbändare som Hendrix, Richie Blackmore och Brian May borde ha varit förbjudet långt innan Konami fyllde sina Guitar Freaks-titlar med infantil japansk instrument-misshandel.
För jag är en grym gitarrist, jag är en stjärna, en ikon, en hjälte! Åtminstone är det så jag känner när jag spelar Guitar Hero II och självklart på det sätt som utvecklarna Harmonix vill att jag ska känna mig. Guitar Hero II är en klar förbättring över sin strålande föregångare och det bästa musikspelet jag haft nöjet att testa.
Det första spelet briljerade inte bara på grund av urläcker presentation, kaxig grafik och superbt urval klassiska hårdrocksdängor, det bjöd också på ett enkelt men ändå djupt och intressant spelsystem som fick även den mest oinvigde musikspelsfiende (undertecknad) att smälta som smör. Ett par riff in på Megadeths Symphony of Destruction och jag var förlorad i de odödliga hårdrockriffens förlovade land.
I Guitar Hero 2 rör den största nyheten multiplayerläget och möjligheten att välja mellan att spela komp eller sologitarr. Man kan själv lägga soloslingan på exempelvis Kiss-låten Strutter (Ace Frehley regerar) medan polaren spelar Paul Stanleys tunga gitarrgrund (Paul Stanley regerar dock inte). På låtar som inte har någon kompgitarr (exempelvis Message in a Bottle med The Police) är det istället möjligt att komplettera gitarren med basslingan, i fallet The Police en av världens coolaste basslingor (Stings frisyr regerar).
Denna nyhet må låta som en spelmässig petitess men innebär en enorm skillnad och är en stor förbättring till det redan strålande multiplayerläget. Känslan av att själv bygga musiken är betydligt betydligt större och man slipper dela på tonerna och sitta och vänta på den andra gitarristen.
Medan cover-versionerna i Guitar Hero var superbt utförda är de faktiskt ännu bättre i uppföljaren. Faktum är Primus och Jane's Addiction, som är med i spelet, skickade Harmonix deras riktiga masterinspelningar av John the Fisherman och Stop vilket såklart känns häftigt. Guitar Hero slog ned som en bomb och blev snabbt hutlöst populärt, inte minst bland band som Anthrax, Dragon Force och Audioslave som själva erkänt att de har med sig spelet på turné och tävlar dagligen på den svåraste svårighetsgraden.
Cover-versionerna av bland annat The Polices Message in a Bottle är så perfekt att det är helt omöjligt att höra någon som helst skillnad från orginalet. Detsamma gäller Black Sabbaths Warpigs där Harmonix lyckats med konststycket att hitta en sångare som låter exakt (och då menar jag verkligen exakt) som Ozzy. Jag kan egentligen bara hitta två låtar som jag inte tycker är särskilt välgjorda ur coversynpunkt och det är Heart-Shaped Box med Nirvana där sångaren inte alls låter som Cobain och där gitarren framstår som suspekt på sina ställen, samt Sweet Child of Mine med Guns N' Roses.
Förutom briljanta sånginsatser nästan hela spelet igenom är givetvis även det musikaliska av absolut toppklass. Gitarrerna åter underbart bra, precis som trummorna och basgångarna.
Låtarna i Guitar Hero II
Opening Licks
Motley Crue - Shout at the Devil
Danzig - Mother
Cheap Trick - Surrender
Wolfmother - Woman
Spinal Tap - Tonight I'm Gonna Rock You Tonight
Amp-Warmers
Kiss - Strutter
Nirvana - Heart-Shaped Box
Police - Message in a Bottle
Van Halen - You Really Got Me
Kansas - Carry on Wayward Son
String-Snappers
Foo Fighters - Monkey Wrench
Alice in Chains - Them Bones
Iggy Pop and the Stooges - Search and Destroy
Pretenders - Tattooed Love Boys
Black Sabbath - War Pigs
Thrash and Burn
Warrant - Cherry Pie
Butthole Surfers - Who Was in My Room Last Night
Mathew Sweet - Girlfriend
Rolling Stones - Can't You Hear Me Knockin'
Guns N' Roses - Sweet Child O' Mine
Return of the Shred
Rage Against the Machine - Killing in the Name Of
Primus - John the Fisherman
Sword - Freya
Thin Lizzy - Bad Reputation
Aerosmtih - Last Child
Relentless Riffs
Heart - Crazy on You
Stone Temple Pilots - Tripping on a Hole in a Paper Heart
Stray Cats - Rock This Town
Allman Brothers - Jessica
Jane's Addiction - Stop
Furious Fretwork
Anthrax - Madhouse
Living End - Carry Me Home
Lamb of God - Laid to Rest
Reverend Horton Heat - Psychobilly Freakout
Rush - YYZ
Face-Melters
Avenged Sevenfold - Beast and the Harlot
Suicidal Tendencies - Institutionalized
Dick Dale - Misirlou
Megadeth - Hangar 18
Lynyrd Skynyrd - Free Bird
Även om låtarna i sig inte är särskilt mycket svårare i Guitar Hero II har Harmonix vallt att pumpa upp svårighetsgraden ett snäpp hela spelet igenom. Vilket känns skönt. Det är nu betydligt tuffare att ta sig igenom karriärsläget på Medium, inte minst efter att man lirat de tre första spelningarna och börjar ta sig an låtar som Foo Fighters Monkey Wrench och senare YYZ med Rush. Att klara av YYZ på Hard är så pass omöjligt att jag flera gånger funderat på att slå gitarren i Mäkis huvud, men kommer sedan på att jag istället ska prova en gång till. Guitar Hero II är precis så bra, att man inte blir frustrerad över något annat än det faktum att ens egna fingrar inte är snabba nog, och därmed försöker igen... och igen... och igen... och igen.
Nytt i Guitar Hero II är Practice Mode som låter mig sakta ned valfri låt och dela upp den i olika segment för att kunna träna in de där svåraste bitarna i lugn och ro. Detta passar perfekt med tanke på den högre svårighetsgraden och gör spelet ännu mer beroendeframkallande.
Tillsammans med urläcker, hårdrocksdoftande presentation och fantastiskt bra ljudkvalitet innehåller Guitar Hero II inte mindre än 40 superba gitarrklassiker, ett nytt superbt träningsläge, nya treknappsackord och grymma coverversioner som gör detta till ett det bästa musikspel jag någonsin testat. Köp det, omedelbart.