
Att jag är en tönt råder det inga tvivel om. Det har det aldrig gjort. Men när jag står med ena benet på soffbordet, med en svart plastgitarr runt halsen och headbangar vildsint till "Smoke on the Water", har töntigheten plötsligt nått en helt ny nivå.
För det kan inte hjälpas, jag vill vara Ritchie Blackmore, Toni Iommi och Tom Morello. Jag vill stå där framför tusentals skrikande hårdrocksfans och bränna av det ena solot efter det andra. Blanda övertoner med tunga riff, förbrylla med ilsnabb tapping och rycka i svajarmen så gitarrstallet svettas. Jag vill vara en gitarrhjälte. Och med hjälp av Harmonix senaste spel är jag numer det.
Guitar Hero är det senaste spelet från utvecklarna bakom Amplitude och Frequency, två briljanta musikspel. Med spelet följer en plastgitarr med knappar på de fem första banden samt en som imiterar strängarna. Spelplanen är designad som en gitarrhals där noterna rullar uppifrån och ned och ska klaras av med minutiös timing och stor fingerfärdighet. Det gäller att trycka in rätt knappar på gitarrens hals i rätt ögonblick för att sedan i perfekt timing dra fingarna över knappen som fungerar som strängar. Missar man bara med en millisekund låter gitarren "eeehkk" och man tappar poäng.
Till en början hade jag stora problem med att träffa rätt knappar då mina fingrar mest liknar 22cm långa, tyska frukostkorvar och mer än gärna trasslar ihop sig i varandra. Min gode vän Viktor är dock en fena på elgitarr och visade sig snabbt ha total fallenhet för Guitar Hero och den knappuppsättning som gitarren bjuder på. Medan jag hackade mig fram i låtlistans topp var han redan efter en halvtimme nere på de svårare låtarna och prickade toner irriterande perfekt.
En mätare håller reda på hur bra man är, och lyckas man hålla mätaren på grönt (vilket betyder: du rockar!) samlar man också på sig något som kallas Star Power. Denna kraft gör det möjligt att mitt underlåten vinkla gitarren uppåt (med gitarrhuvudet mot taket) för att få spelplanen att explodera i ett fyrverkeri av ljusblå blixtar. Det går under tiden då spelplanen gnistrar samla på sig upp till åtta gånger så mycket poäng och därmed knäcka svåråtkomliga rekord. Utmaningen är indelad i fyra olika svårighetsgrader vilka givetvis pendlar mellan barnenkelt och stört omöjligt. Attt exempelvis lira Incubus ljuva "Stellar" på easy är lätt som en plätt medan den redan på svårighetsgraden Medium blir en ren mardröm med massor av tredubbla toner och ilsnabbt, akustiskt plinkande på verserna.
Låtarna är 25 till antalet och upplägget kretsar kring dig som blivande rockstjärna och hur du vinner erkännande genom att prestera på topp under ett tiotal olika konserter. Grafiken medan man spelar visar ett rockband där gitarristen imiterar ditt spel. Publiken buar därmed ganska friskt om din gitarrist missar några toner vilket såklart gör mycket för själva känslan av en riktig rockkonsert. Grafiken hade dock kunnat varit betydligt bättre då banden dels designmässigt ser rätt töntiga ut och då spelet rent tekniskt mest påminner om ett Playstation-spel. Presentationen är dock helt sanslöst bra och riktigt skriker av cool hårdrocksgrafik och smäckra ljudeffekter.
Musikurvalet är väldigt lyckat, varierat och spänner över de sista 20 årens bästa hårdrockslåtar. Klassiska hårdrocksdräpare som Deep Purples "Smoke on the Water", Motörheads "Ace of Spades", Judas Priests "You got Another Thing Coming", Ozzys "Bark at the Moon", Megadeaths "Symphony of Destruction" och Black Sabbaths "Iron Man" är alla med tillsammans med låtar från Ramones, Joan Jet, Audioslave, Jimmy Hendrix, Franz Ferdinand, Sum 41, Queen och Incubus. Samtliga av de 25 låtarna är cover-versioner, något som jag dock inte märkte förrän jag njutit av spelet i flera timmar. Detta då de allra flesta av dem är oerhört välgjorda och låter läskigt likt originallåtarna. Att Harmonix lyckats hitta en sångare som till exempel imiterar Chris Cornells vilda skrik i Audioslaves "Cochise" känns nästan som en större bedrift än spelet i sig. Samma gäller för han som framför covern på Ozzys "Bark at the Moon" eller Incubus "Stellar".
Det måste dock sägas att samtliga av låtarna är för långa, oftast ganska mycket för långa. Att spela efter Joan Jets "I Love Rock 'n' Roll" i fyra minuter känns nästan som en oändlighet då det tröttsamt uttjatade riffet repeteras 462 000 gånger. Harmonix skulle ha klippt ned låtarna till halva längden ungefär i de första två svårighetsgraderna och dragit på med de fullånga versionerna på svårighetsgraderna "Hard" och "Expert".
Låtlistan i Guitar Hero
• Ace Of Spades (vårtor i ansiktet är grymt)
• Bark at the Moon (Hooooowwwl!)
• Cochise (grymt gitarrspel av Morello här)
• Cowboys from Hell
• Crossroads
• Fat Lip
• Frankenstein
• Godzilla
• Heart Full of Black
• Hey You
• Higher Ground
• I Love Rock 'n' Roll
• I Wanna Be Sedated
• Infected
• Iron Man
• Killer Queen
• More than a Feeling
• No One Knows
• Sharp Dressed Man
• Smoke on the Water (Blackmore är min husgud)
• Spanish Castle Magic
• Stellar
• Symphony of Destruction (min absoluta gitarr-favorit. Mustane rules!)
• Take It Off
• Take Me Out
• Texas Flood
• Thunderkiss '65
• Unsung
• You've Got Another Thing Comin (tighta läderdräkter och nitar = rooock!)
• Ziggy Stardust
Som musikspel är Guitar Hero snudd på briljant med enkelt och lättbegripligt upplägg, urläcker presentation, massor av utmaning och en smart utformad plastgitarr. Låtarna är oftast lite för långa och grafiken är extremt primitiv, men det spelar egentligen ingen roll då jag knyter slipsen runt huvet, tar av mig på överkroppen och smiskar igång en perfekt imitation av Dave Mustanes råhårda riff från "Symphony of Destruction". För alla misslyckade hobbygitarrister eller urbota hårdrockstokar är Harmonix Guitar Hero ett absolut måste.