Grave of the Fireflies - melankolisk propaganda eller antikrigsmanifest?

Isao Takahatas tecknade film Grave of the Fireflies (1988) betraktas ofta som ett förkrossande mästerverk inom sin genre. Filmen har närmast kanoniserats som ett universellt krigsmanifest; en lågmäld berättelse om barns utsatthet och krigets civila offer. För många har denna position blivit så självklar att det inte går ifrågasätta, men när jag såg om filmen för första gången på många år så fick den mig att reflektera lite...

Grave of The Fireflies är nämligen inte bara en klagosång över krigets fasor - det är också en film som exemplifierar hur lidande och uppoffringar kan mytifieras, isoleras och därigenom frikopplas från historiskt ansvar.

Filmen skildrar inledningsvis syskonen Seita och Setsuko när de amerikanska bombplanen viner över Kobe, 1945. Vi får följa deras gradvisa förfall ner i hunger, sjukdom och en lamslagande social utfrysning. Det är inga stora ord eller rörelser, utan regissör Takahata avstår från melodrama till förmån för ett elände som utvecklar sig med en slags asketisk precision. Det är vackert animerade bilder om något fruktansvärt hemskt, men vad är det egentligen filmen representerar? Och vad är det den utelämnar?

Det är ett konsekvent fokus på den japanska civilbefolkningens oskuld. Seita och Setsuko är inte bara offer för kriget; de är offer utan en historia eller kontext. Kriget framstår som ett närmast oundvikligt tillstånd, som något som drabbar dem likt en naturkatastrof snarare än på grund av politiska beslut, imperialistiska ambitioner och ett systematiskt våld utövat av den japanska staten. Det är just den här skärningspunkten jag fann så fascinerande... medan barnens lidande skildras med närmast kirurgisk detaljrikedom så förblir Japans roll som aggressiv våldsutövare under andra världskriget helt frånvarande.

Detta är kanske inte nödvändigtvis medvetet, men det är ändå en selektiv moralisk blick som innebär skygglappar för ögonen. Barnens grymma öde förtjänar så klart tittarens empati - men Takahatas film kräver detta utan några motkrav i form av historisk reflektion. Att kalla Grave of the Fireflies för propagande vore intellektuellt ohederligt om man med ordet syftar på högljudd nationalism eller ett partiskt vinklande av information. Men filmen känns ändå som att den kan ses på som en form av mjuk, melankolisk propaganda - inte genom vad den säger, utan genom vad den konsekvent väljer att inte säga.

Det är en historia som passar väl in i det efterkrigstida japanska narrativet om japanerna som offer, vilket tonat ned eller skapat en ovilja att ta i de fruktansvärda japanska krigsförbrytelserna som skedde i Kina, Korea och Sydostasien. Grave of the Fireflies bidrar, med sin poetiska återhållsamhet, till denna självbild eftersom det är en film som är såpass övertygande på det känslomässiga planet. Det är en film som ger ett känslomässigt rum att gråta utan att konfronteras med obekväma frågor om skuld eller orsak och ansvar.

Men, samtidigt...

Grave of the Fireflies konstnärliga kvalitet är obestridlig. Dess återhållna tempo och dess vägran att exploatera barnens lidande för billig sentimentalitet är något som gör den till ett mästerverk. Hur Takahata skildrar det gradvisa förfallet av vardagen och barnens ökande isolering från omgivningen är både rått och otroligt skickligt. Det är en film som förtjänar sin plats i filmhistorien - utan tvekan. Men den förtjänar också att ses på ur en problematiserande synvinkel. Detta innebär inte att bortse ifrån eller förminska barnens lidande, men det får inte ske på bekostnad av tystnad eller som en ursäkt för historielöshet.