Att väcka gamla populära spelserier till liv har varit riktigt populärt de senaste åren. Spel som Bionic Commando, Ninja Gaiden och klassiska NES-Mega Man hör alla hemma i 8 bitars-eran. Sega har haft blandade framgångar i sina försök att förnya sina klassiker, med toppar som Outrun 2006: Coast 2 Coast och dalar som Shinobi, och jag vill direkt fastslå att Golden Axe: Beast Rider hör hemma i den sistnämnda.
Golden Axe: Beast Rider utannonserades faktiskt redan 2006 strax innan E3 under pompa och ståt med en rysligt cool förrenderad trailer som skvallrade om höga produktionsvärden, massiv action och feta fantasystrider som tycktes göra den gamla klassikern rättvisa. Kort därefter fick utvecklaren Secret Level ett nytt, viktigare uppdrag. Nämligen filmlicenspekoralet Iron Man och allt arbete med Golden Axe avbröts. Under det år man arbetade med Iron Man hann tekniken ta sjumilakliv och när det eländet slutligen var ute återgick man till Golden Axe: Beast Rider som vid det här laget var rejält föråldrat.
Därpå skulle det iordningställas på nolltid för att hinna ut till årets julhandel och nu sitter jag här med en skiva innehållandes ett spel som pissar på alla mina sköna Golden Axe-minnen och för alltid förpassat denna klassiker till någon unken avskrädeshög. Vem kommer någonsin att vilja återuppväcka denna serie igen, hur ska dagens kids kunna få uppleva den argaste action som går att finna och vem trodde Sega och Sercet Level skulle vara intresserad av sådan här skit?
Redan i spelets introduktion börjar jag ana oråd där en obefintlig story som till stor del berättas i textform ska hålla mitt intresse upp, innan jag ska få bekanta mig med stridssystemet som aldrig någonsin är mer avancerat än att man kan peppra på A- eller X-knappen för att dräpa alla fiender man ser. Till det kommer ett försvarssystem där man kan undvika en typ av attacker och blockera en annan. Men aldrig vice versa av oklar anledning vilket gör att man alltid måste studera exakt vilken attack fienden har på gång.
Det är korkat, irriterande och onödigt bökigt och har massor av brister. Blockeringarna är dessutom bara uppe i en sekund så du måste tajma perfekt rätt. Står någon och slår mot dig samtidigt som du blockerar en annan kan du inget göra, bara att bli träffad. Och ändå ska det bli värre för redan tidigt in i spelet möter du magiker som skjuter magi mot dig. Gärna utanför skärmen så du plötsligt kan bli träffad av något du inte såg. Idiotiskt oförsvarbart.
Men vänta, det blir ännu värre. Trots att spelet heter Golden Axe finns det ingen möjlighet att välja vem man vill spela som och heller inte lira co-op. Man får alltså själv tramsa igenom spelet med en halvt klädd tösabit som rör sig så ryckigt att det påminner om riktigt tidiga Playstation-spel där man ännu inte börjat använda motion capture.
Till det ska man lägga 100% smala linjära banor utan minsta tillstymmelse till frihet eller utforskande. Bara kuta rakt fram och dänga de jubelidioter som kommer kutande emot dig, programmerade att springa rakt på och slå. Det blir endimensionellt, andefattigt och saknar totalt variation. Enda gången det glimmar till lite är när man kommer åt något av de monster som gett spelet dess suffix Beast Riders.
Dessa monster kan man rida på och nästan ha småskoj korta stunder. Men de tål absolut ingenting alls så stora de är och efter bara något svärdsvift kastar de in handduken. Bara att låta Tyris Flare fortsätta till fots igenom genom alla urtrista omgivningar.
Nej, det här är rent bedrövligt dåligt. Sega borde aldrig ha kallat detta Golden Axe ens och släpat ett starkt namn i smutsen. Undvik Golden Axe: Beast Rider till varje pris, det är inte ens värt ett riktigt lågt reabackspris och Sega får ställa sig i skämshörnan (tillsammans med George Lucas) för hur de behandlar gamla klassiska fenomen som folk faktiskt älskar och bryr sig om.