Den veka mänskligheten i dödlig strid med överlägsen biologisk livsform står i centrum i God Eater 3. Den senares celler arbetar oberoende av varandra och blotta beröringen orsakar totalt förruttnelse. Av den en gång så gröna jorden består nu nästan bara aska. Dessa celler kan tyvärr dessutom samarbeta som större organismer, vilka är om möjligt ännu mer överlägsna, och det säger sig självt att det inte ser direkt ljust ut för livet på vår en gång så kära planet. Lyckligtvis finns en lösning. De överlevande har skapat Age - Adaptive God Eaters - en grupp elitsoldater som kommit till efter ohyggliga experiment, och det är naturligtvis som en sådan vi spelar i Bandai Namcos senaste äventyr.
I grunden är det en rättfram, men episk science fiction-historia, vilket dock inte utforskas närmare i spelet. Istället vankas ganska gammaldags upplägg som för tankarna till tidiga Monster Hunter-spel med bara en typ av uppdrag som i grunden saknar variation. Det gör det svårt att bry sig om människor, offer och allt som står på spel, eftersom allt jag gör är att dräpa monster (kallade Aragami) på löpande band.
Narrativet hackas slumpvis upp av jaktuppdrag som måste spelas igenom innan jag får fortsätta med storyn, något jag skulle ha upplevt som frustrerande om det inte vore just för hur obetydlig storyn faktiskt är. God Eater 3 hade verkligen vunnit på att det faktiskt känts som att jag slagits för något viktigt och som det är nu är spelbarheten helt frikopplad från berättelsen., Därför blir det heller aldrig spännande och jag känner aldrig att det jag gör är viktigt. Jag tvivlar på att ens seriens fans kommer vara helt nöjda med detta.
Lyckligtvis är spelets "gameplay" bra och jag kastas slumpmässigt in på en av de lite snålt tilltagna tio banorna för att döda slumpmässigt utvalda monster. Det finns förutbestämda områden med resurser och en timer som tickar ner. Lyckas jag, kan jag se fram emot att få modifiera och/eller utöka min arsenal av vapen.
Även om grundtesen för spelet är mänskliga utmaningar och lösningar, gör jag egentligen inget annat än att slåss mot Aragami. De har alla unika rörelsemönster, attacker och liknande. Genom att attackera deras svaga punkter kan jag maximera skadeutdelandet, och det finns mycket att vinna på att lära sig allas rörelser. En nyhet i God Eater 3 är Ash Aragami som har tillgång till fler färdigheter för att göra livet surt för mig. Som God Eater kan jag stjäla mina offers styrka, och just detta kan även Ash Aragami använda mot mig. På det sättet blir jag av med mina egna färdigheter, vilket onekligen skapar en hel del extra utmaning.
Utöver detta är det dock i grunden samma spel som jag spelade år 2016, och utvecklarna tycks vara bekväma med detta. Det finns till exempel få nya vapentyper (Double Blades och Laser) och bara begränsade tillägg till stridssystemet. I rättvisans namn ska sägas att God Eater 3 vinner en del speldjup på detta, men det räcker inte. Craftandet är också underarbetat, och jag tycker inte att de olika vapnen skiljer sig nog mycket från varandra för att det ska gå att hitta en favorit.
Rent tekniskt flyter dock God Eater 3 solitt (jag har spelat Playstation 4 Pro) och lokaliseringen från japanska är utmärkt. Protagonisten är av den tysta typen som inte säger mycket under mellansekvenserna, men skriker desto mer vid strider. Musiken är också bra och jag skulle rekommendera dig att öka volymen på detta och dra ner på gapandet. På tal om det är jag dessutom missnöjd med spelets menyer som känns gammaldags fumliga.
Det råder ingen brist på Monster Hunter-kloner, men God Eater (tillsammans med Toukiden-serien) har klivit fram som gångbara alternativ till Capcom dunderhit. Men efter Monster Hunter: World har ribban höjts rejält och detta märks smärtsamt tydligt i God Eater 3 som på sin höjd lär glädja fansen. Det saknas helt enkelt innovation. Storyn är menlös och spelbarheten för repetitiv. Visst är det stundtals kul att spela, men det räcker inte, idag finns det klart bättre alternativ än såhär.