Gladiator 2

Många år efter att den modige gladiatorn Maximus fullbordade sin hämnd och dog på kuppen, har saker och ting inte blivit särskilt mycket bättre i Rom. Pinsen Lucius Verus är försvunnen. Storhetsvansinnet och maktaptiten hos Roms tyranniska tvillingkejsarna kan endast mättas med blod och tusentals unga soldater tvingas ut i krig för att fortsätta erövra kungadömen. Senaten planerar en komplott tillsammans med den älskade generalen Acacius (Pedro Pascal). Samtidigt äntrar en mystisk barbar den politiska spelytan (Paul Mescal), en förslavad gladiator vid namn Hanno som också törstar efter vedergällning och som måste ta itu med sitt dunkla förflutna för att kunna förändra Roms framtid.

I uppföljaren till en av Ridley Scotts allra bästa filmer, något jag aldrig ens hade kunnat föreställa mig för tio år sedan, serveras allt man kan tänka sig från ett blodigt, historiskt förankrat epos. Här finns massor av ond bråd död. Här finns det bastanta bataljer, blodstänkta sandarenor och brutalt svek. Det borde vara uppbäddat för en känslofylld filmupplevelse. Men känslorna uteblir. Till skillnad från Scotts gamla mästerverk lämnas man kall och oberörd i biostolen, där inget lyckas rycka i tårkanalerna. Man påminns ofta om originalet, vars oförglömliga scener har klippts in för att påminna tittarna om hur bra den filmen var. Det var den verkligen. Och uppföljaren är egentligen inte dålig i sig. Faktum är att det är en väldigt underhållande film. Efter en trög start som tar vid under en belägring (hur man nu än lyckas med det) tar filmen fart när Denzel Washingtons gladiatorsponsor väl och trots tidig oro om att Washington skulle "phone it in", men faktum är att han är uppföljarens stora behållning. Det är filmens enskilt bästa karaktär och Pascals bittre krigsgeneral är inte långt ifrån den ära heller.

Om det är blodsprutande gladiatorspel man är ute efter som filmtittare kommer denna film underhålla kungligt. Man känner sig som en romersk invånare bland publiken, som bara vill se huvuden flyga. Min favoritsekvens involverar exempelvis ett gäng rabiata babianer som är som hämtade från en skräckfilm och det blir särskilt, och härligt, brutalt mot filmen tredje akt. Men så fort gladiatorspelen är ofta det roliga över också, för sedan följer fler repetitiva scener där karaktärer går bakom ryggen på varandra. Emotionellt sett går filmen på tomgång och Scott verkar, märkligt nog, lägga alldeles för lite ansträngning på karaktärernas emotionella världar. Det mesta faller bara platt. Manuset är tajt och jag gillar faktiskt handlingen i denna, men filmens mysterium-element gör intrigen mer spretig än nervkittlande. Det hjälper dessutom inte att filmseriens nya huvudperson är så träig. Mescal ser mest uttråkad ut när hans nära och kära rycks från hans liv och saknar helt och hållet karisma när han väl intar en ledarroll i slavtunnlarna. Det är såklart svårt att mäta sig med Russell Crowes fantastiska insats, men där karaktärer ser någon slags "vrede" i protagonistens ögon ser jag snarare en irritation över att ha tappat sin favoritsandal i gladiatorarenan.

Det är nog oundvikligt att inte vara smått besviken, även om jag egentligen inte förväntade mig något stordåd från denna fortsättning. Gladiator II är ett underhållande romerskt epos som förmodligen hade kunnat fungera bättre som en mer fristående actionfilm, för som uppföljare har den tyvärr oturen att blekna med det mäktiga originalet. Det är en helt okej film i sig som har gott om hjärna, men desto mindre hjärta. När Scott väl får för sig att återanvända den hjärtslitande musiken från originalet i filmens slutscen känns det mer som ett superklister som snabbt försöker lappa ihop filmens ostämda känslosträngar, och inte som en värdig uppföljare till ett av 2000-talets mest spektakulära Hollywood-filmer.