
Någon gång under 2002 satt jag och led svårt framför min 21-tummare. Jag spelade Gitaroo Man och hade precis hamnat på den överjävulska bana fyra. Min Dual Shock åkte i golvet ett flertal gånger (den fungerar dock fortfarande utan problem) medan Gitaroo Man upprepade gånger blev uppkäkad av en mekanisk rymdhaj bara för att jag inte kunde trycka tillräckligt snabbt på rätt knappar. Fyra och ett halvt år senare sitter jag med min PSP i händerna och väntar med spänning på att bana fyra ska laddas in. Den lilla bärbara är inte alls lika stöttålig som den oförstörbara Dual Shocken och det vore tragiskt om dess historia skulle sluta här. Men se, fyra år av musikspel och idogt lyssnande på spelets soundtrack har gett resultat och jag klarar hajen på första försöket.
Därmed inte sagt att Gitaroo Man är enkelt. Nej, det är toksvårt. Om du inte var med då det begav sig kan jag berätta att det handlar om en ung kille som får superkrafter och med hjälp av sin magiska gitarr måste rädda en främmande planet. Det gamla vanliga. Detta gör man genom att besegra tio musikaliska motståndare såsom ett gäng mexikanska skelett, en fjollig kompositör av rockmusikaler och en rosahårig gitarrtjej. Handlingen är förstås lagom sjuk och röstskådisarna är så dåliga att det nästan måste vara meningen. Och så undrar jag varför i hela friden de hyrde in en porrskådis för att stöna fram "ooooh, Gitaroo Man" efter varje bana. Nog för att man knappast spelar det med hög volym på offentliga platser, men please.
Men huvudsaken är att Gitaroo Man bjuder på låtar som är lika svårspelade som de är briljanta. Genom att växelvis följa ett spår på skärmen för att få fram långa riff och sedan trycka på rätt knappar för att undvika fiendens motattacker bygger man upp musiken samtidigt som en massa saker händer i bakgrunden. Även om spelet var rätt fult redan 2002 har det en alldeles egen stil som fortfarande roar. Viktigast är dock musiken som är i samma perfekta kvalitet, både bakgrundsspåren och gitarrsamplingarna man själv spelar. Jag har som sagt lyssnat på "Flying To Your Heart" och "The Legendary Theme" långt efter att jag slutade spela spelet, och det finns ett par riktigt superba spelmusikstycken här.
Gitaroo Man Lives är alltså ingen uppföljare utan en ren konvertering. Dock finns möjligheten att spela två helt nya låtar i det nya duettläget och förstås även tävla mot varandra. Men Gitaroo Man är tidlöst och har du inte spelat det förut skadar det definitivt inte att kunna bära det med sig. Så det får samma betyg den här gången också.