Ghosted (Apple TV+)

Alla har vi suttit där, och väntat på svar. Första dejten kändes suveränt mysig och allting klickade, enligt dig men så kommer aldrig svaret på ditt SMS och hon/han vägrar svara på dina telefonsamtal. Fullständig radiotystnad. Du har blivit ghostad. Livet är hårt, sen dör man.

Och det är så det börjar, här. En sällan särskilt övertygande och numer väldigt träigt endimensionell Chris Evans spelar glömsk, hopplöst romantisk, bond-son i Carhart-jacka som kränger krukväxter på det lokala torget. Hans ensamma, ensligt enformiga liv saknar ambition, driv och förutsättningar (utöver att han är slående vacker, välklädd, vältalig, charmig och har perfekta tänder, förstås) men förändras samma sekund som den vackra Sadie avser att köpa en av hans krukväxter. Efter en kort dispyt om lojalitet och omsorg fattar de två tycka för varandra och under ett underbart välregisserat collage tillbringar de en fantastisk natt tillsammans. Jag överdriver, såklart. Eller kanske till och med ljuger. Dejten är så sliskigt hemsk och deras tillgjorda gapskratt och konstlade flirtar med varandra framstår mer som en riktigt usel tampongreklam än något annat men det är så det börjar, i alla fall.

Chris Evans karaktär Cole Turner (till och med hans namn saknar originalitet) blir kär. Direkt. Han säger morgonen därpå till sina överdrivet förstående och lite "tokiga" bondeföräldrar att han hittat sitt livs kärlek. Livet leker. Allting är frid och fröjd med extra stort F. Men så rämnar allt dagarna därpå. Cole skickar nio meddelanden och ringer minst lika många gånger men får inget svar. Sadie ghostar honom vilket hade varit extra problematiskt om det nu inte hade varit så att Coles bilnycklar med tillhörande Airtag hamnat i Sadies handväska och med ett litet simpelt knapptryck lyckas Cole luska ut att hans nyvunna drömfru åkt till London. Jösses! Det finns bara en enda sak att göra. Åka dit! Överraska. Dyka upp på hotellet 3000 mil hemifrån med en gigantisk bukett blodröda rosor!

Väl på plats lyckas dock Cole hamna i trubbel. Rejält, dessutom. Ett gäng extra skäggiga, extra ondskefulla skurkar i extra svarta skinnjackor misstar honom för CIA-spion och inleder en neslig tortyrstund längst nere i en brittisk kloak. Innan Coles fingernaglar börjat lossna sprängs den västra väggen och en maskerad skytt slungar sig in i rummet och dödar på en ynka sekund samtliga skurkar i rummet. Under masken står Sadie! Coles kärleksälskling som vägrat besvara hans romantiska SMS. Näää!? Sadie är spion! Kors i taket. Nu gäller det för den vilsne och tafatte Cole att försöka hålla jämna steg med sin dödliga dejt för att inte bli pangad i ryggen av anstormande lejda hejdukar i Londons undre värld. Snacka om spänning!

Jag är ironisk, såklart. Sarkastisk. För den här filmen är verkligen genuint värdelös. Alldeles katastrofalt hopplös i sin utstuderat slappa, trötta, icke-originella, dumma, tillrättalagda, förutsägbara utformning och jag tror inte att jag överdriver om jag säger att jag sett exakt samma film 800 gånger tidigare. Tourist med Depp/Jolie. Knight and Day med Cruise/Cameron. Killers med Kutcher/Heigl. Vi har alla sett den här filmen förut och om man nu avser att göra om samma gamla trötta film som redan gjorts torde det väl åtminstone gå att knorra till dialogen lite eller försöka författa karaktärer som har något mer att erbjuda? Ghosted gör aldrig ett försök att vara originell, eller speciell. Det finns ingenting unikt här ingenting som känns som människor, riktiga känslor, känsloyttringar eller för den skull lyckad komik. Evans försöker spela klumpigt aningslös men det fungerar inte. De Armas försöker spela kyligt tuff och dödlig men det fungerar inte och deras kemi fungerar inte alls. Ghosted är inte charmig, inte mysig, rolig eller spännande. Den är dum och ful och jag hoppas nu för allt i världen att vi sett det sista av denna typ av film så till vida konceptet (som i exempelvis Mr. & Mrs. Smith) utvecklas eller skruvas till.