Ghost Rider

En av de märkligare hjältarna i Marvels universum är Ghost Rider. En motorcykelknutte med brinnande dödskalle, fler nitar än hjärnceller, en magisk kedja och en sanslös tingest till motorcykel. En figur helt omöjlig att lansera idag, men under 70-talet var superhjältemarknaden näst intill omättlig och Ghost Rider blev en enorm succé.

Anledningen till att det nu plötsligt kommer ett spel med denne arge hämnare, är att det snart kommer en film baserad på just Ghost Rider där Nicholas Cage ikläder sig rollen som Johnny Blaze. Men Ghost Rider är en vansinnigt svår figur att göra mänsklig och jag hade onda aningar om filmens kvaliteter redan när jag hörde talas om den.

Efter att ha sett trailern som finns att ladda hem, måste jag säga att mina förväntningar inte precis hade ökats på. Filmen ser ganska horribel ut och när Petter så lade fram spelet Ghost Rider och sade åt mig att provspela grundligt tog jag inte precis några glädjevolter. Filmlicensspel brukar som bekant vara horribla historier, och filmlicensspel på kassa filmer brukar vara ännu mer horribla.

Men. Så skönt det är att ha fel ibland. Utvecklarna Climax har hittat precis rätt lösning för Ghost Rider och gjort det till en pinsamt uppenbar God of War-kopia. Men vem har väl mått dåligt av skön köttaraction med enorma mängder monster och coola combos, så vi klagar inte utan tackar och tar emot. Egentligen är det en logisk lösning eftersom Ghost Rider ju glider omkring med sin superkedja och i högt tempo avverkar fiender på löpande band.

X-knappen avfyrar snabba slag, medan Y-knappen långsammare men lite hårdare. En ytterst traditionell lösning som dock fungerar bra och gör det lätt att experimentera fram bra slagkombinationer. Ghost Rider är i spelet en riktig jäkel på att hoppa, vilket också kan kombineras med attacker på spektakulärt vis. På minuskontot hamnar dock att luftkombinationerna ännu så länge lämnar en del i övigt att önska och att man lättare skulle vilja kunna fortsätta misshandeln av en person man med några välriktade slag skickat upp i luften.

För att ge spelet variation och vara originalserien trogen varvas allt dödande med motorcykelkärning. Visserligen ska man egentligen bara döda där med, men i höga farter bland massor av hinder. Jag ska allra uppriktigast medge att själva motorcykelkörandet är riktigt gammaldags och har en fysik som påminner om tidiga Playstation-spel.

Dock är inte gammaldags detsamma som trist och faktumet är att motorcykelbanorna är ganska finurliga i all sin enkelhet. Banorna är tydligt avgränsade och särskilt mycket mer än att gasa och bromsa kan man inte. Men på samma sätt som i till exempel klassiska Road Rash och det där minispelet i Final Fantasy VII, kan Ghost Rider vilt svinga sin kedja omkring sig. Det blir alltså grymma strider i höga hastigheter. Utöver det kan man även skjuta fiender framför sig.

Dessutom har man två tricks till att ta till när banorna kräver det. Ghost Rider kan nämligen hoppa och i sann Excite Bike-stil justera motorcykeln i luften för att landa i samma vinkel som underlaget. Ibland dyker även låga hinder upp, vilket gamle Ghost Rider elegant passerar genom att vältajmat lägga sig ned i en grym stunt och glida med motorcykeln under det. Det på minner lite om när actionhjälten i en Hollywood-film kör under en lastbil med motorcykel (ni vet precis vad jag menar, det händer i runt hälften av alla filmer, eller något), och belönas genom att man får se det ur bästa tänkbara vinkel.

Spelet innehåller även allra pliktskyldigast ett system som gör att Ghost Rider lär sig fler nya slag ju fler fiender man dödar. Det finns även ett supersystem om man lyckas fylla upp någon av de många mätare som syns, bland annat en helveteshagelbrakare (japp, den kallas faktiskt så).

Över huvud taget är jag mer imponerad av Ghost Rider än vad jag trodde jag skulle bli. Rent grafiskt är det väl inget mästerverk, men det fungerar hela tiden. Musiken passar en brinnande dödskalle till huvudperson på ett utmärkt sätt och presentationen känns nästan lite Mortal Kombat-cool i försöken att aldrig någonsin kompromissa med dödstemat. Därför känner jag mig hela tiden cool när jag glassar omkring med min skinnpajsförsedde hjälte och dräper fiender som om jag aldrig gjort annat. Med lite mer jobb från Climax kan Ghost Rider bli ett av de där alldeles för få filmlicensspelen som faktiskt erbjuder någon form av underhållning. Jag håller tummarna.