Gears of War 3

Förlåt mig om jag låter simpel. Men det finns en sak med Gears of War-spelen, något väldigt enkelt, men väldigt viktigt. Det är spel som spelas. Fortfarande, ofta, om och om igen. I flera olika spellägen, i flera svårighetsgrader och med olika människor. Tre år efter att Gears of War 2 släpptes ser jag forfarande folk tala eller blogga om en runda Horde innan läggdags, eller om deras senaste fångst av spelets allra mest skimrande achievements. På många sätt är det det bästa betyg ett spel kan få. Inför del tre har fansen krävt något med samma hållbarhet, och samma vanebildande upplägg. Jag vill bestämt hävda att Epic lyckats.

Två år har passerat sedan händelserna i slutet av Gears of War 2. Marcus Fenix och hans COG-polare huserar på ett hangarfartyg. Dominic odlar rädisor i sitt rum, på fartygets däck finns ännu fler grödor, och kläder hänger på linor mellan hyttfönster och relingar. Man hankar sig fram, helt enkelt. Hotet stavas inte Locust utan Lambent, varelser som muterat från Gears-världens främsta energikälla Imulsion, och efter lite långsammare sightseeing ombord skeppet är vi snart i strid med dem. Tidigt i kampanjen får Marcus dessutom reda på att hans far Adam fortfarande lever, och att forskaren ifråga knåpat ihop ett vapen som kan utrota Lambent-varelserna en gång för alla.

Jag ska vara helt ärlig och berätta att jag inte bryr mig nämnvärt om denna historia. Missförstå mig rätt, den är både välspelad och pampigt berättad men är i första hand designad för att kitta ihop actionsekvenserna. Är du däremot helt såld på Gears-mytologin, om du hundörat sönder romanerna och bokmärkt spelets Wiki - visst, då kommer du få svar på många frågor och uppleva både kära återseenden och bittra avsked. För mig är Marcus fadersjakt och Coles thrashballskarriärs-nostalgi bara pekoral, framförd av platta karaktärer.

I spelets första akt är man dock något riktigt häftigt i spåren, berättarmässigt sett. Efter att Marcus och hans medkrigare försvarat sig mot Lambent-attacken ombord skeppet flyttas tidsperspektivet bakåt en timme, och jag får spela som den tjoande Cole Train. Plötsligt får jag se det jag nyss bara upplevt på avstånd och via hörsnäcka, men på första parkett. Coles lösning på problemet med en enorm Leviathan som angripit skeppet var roligt första gången, och ännu roligare när man är i karaktärens skor själv. Tyvärr är de här tidshoppen inget som återkommer i resten av kampanjen, men ansträngingen uppskattas.

Skjutkalaset sätter alltså igång snabbt. Om du som jag spelat genom de två första spelen lär skjutmekaniken sitta i ryggmärgen, och jag kan passa på att tipsa om att köra kampanjen i hardcore-läget; standardinställningen är nämligen inte direkt svårknäckt. Mycket är omedelbart bekant; tajmar du din omladdning perfekt får du som vanligt en skadebonus i kommande salvor, och det finns återigen plats för fyra vapen åt gången.

Nyckeln till framgång är fortfarande att ta skydd bakom allt stort nog att dölja en köttklump med bandana, för att sedan kika ut då och då och låta skotten vina. Se dock till att ta skydd bakom något stabilt och inte en förgäten soffgrupp; i Gears of War 3 trasas omgivningen sönder i mycket större utsträckning än sist.

Det finns en hel del nytt i arsenalen, och i princip alla tillskott känns smarta och intressanta. Retro Lancer är en slöare men kraftfullare variant på spelserierns signaturvapen och med den kan du göra en skön specialattack där du likt en soldat från något av 1900-talets krig rusar mot, och spetsar, fienden. Det är kul att Epic valt att ta några kliv bakåt, i stället för att ge oss en Super Ultra Mega Lancer med åtta klingor.

På vapenfronten finns också andra fantasifulla påhitt, som den underjordiska granaten Digger Launchern spottar ut eller den abnormt kraftfulla Oneshot, som med ett enda skott sänker även de tuffare kräken. Det gigantiska maskingeväret Vulcan kräver två personer och är sålunda extra skoj i co-op, då en person får hålla i ammunitionen och den andra peppra Lambent. Vi får även chansen att klampa omkring i Silverbacks, mechs som är riktigt användbara både i stridens hetta och när stora packlårar ska transporteras.

En annan nyhet är att du under striderna kan "spotta" fiender med ett klick på vänstra analogspaken. Dina medspelare ser då en röd symbol över fienden och fokuserar sin eldgivningen åt samma håll. Detta ger Gears of War 3 ett litet drag av lagbaserade actionspel, men det ska sägas att jag klarade hela kampanjen (på normal svårighetsgrad) utan att använda funktionen mer än en gång. I multiplayer är det dock ett mycket smidigt verktyg, när du exempelvis vill få dina medspelare att sluta skjuta på mjäkiga Grunts och rikta korshåren mot den där Grindern i stället.

På tal om fiender kan vi slira in på den nya faunan av styggingar, denna gång mer varierad än någonsin. Lambent kommer i olika variationer och de enorma stjälkar de ofta spottas ut från påminner om emergence-hålen från tidigare spel. För att förhindra fiendeflödet måste du angripa säckar på stjälkarna. Lambent själva måste angripas lite annorlunda än Locust (som naturligtvis också dyker upp efter några timmar) på grund av deras orangefärgade svaga punkter, som ofta sitter i maghöjd och inte mellan ögonbrynen. När du väl prickat rätt sprängs de i luften som en övermogen persika. Här finns också polyper, tusenfotingar och en Locust som får COG-gänget att utbrista "shit, someone's upgraded" - vem det är låter jag er upptäckta själv.

Hela härligheten är, precis som väntat, riktigt vacker och Gears of War 3 är ett av de snyggaste konsolspel jag haft äran att vila ögonen på. Från den första spelbara drömsekvensen där ljus tränger sig genom ett smutsigt fängelsefönster och fram till den avslutande bossbataljen är Gears of War 3 krispigt, superbt ljussatt och framförallt varierat. Banorna är större och bjuder åtminstone på viss utforskning, men du vet alltid vart du ska (om inte kan du hålla in en knapp för att se en guidande stjärna). Vi får slåss utomhus och inomhus, i raserade stadsmiljöer, äckligt snygga öknar och i dystopiska ruiner där människor mött en ögonblicksdöd och blivit till dammstatyer. Ruggigt men effektivt.

Efter tio till tolv timmar kampanj är jag mycket nöjd, men jag kastar mig över multiplayer-läget med större ivrighet. Jag har haft förmånen att spela tillsammans med Gamereactor-kollegor från diverse länder och har helt enkelt haft skitskoj. Horde 2.0 har blivit favoriten, så jag börjar gärna där.

Som du kanske vet var Horde-läget i Gears of War 2 en oväntad framgång för Epic, och ett spelläge man slängde in i elfte timmen. Att ta sig an allt starkare horder av fiender visade sig vara hutlöst populärt och spelläget fick många efterapare. Inför Gears of War 3 har man haft mer tid på sig att finputsa Horde, och det märks. Innan du kan börja måste du bygga en Command Post, och tiden mellan hordernas anfall ägnas åt att bygga upp ett försvar. På fasta platser på kartan kan du köpa och bygga spikmattor, vilseledande pappdockor, maskingevär med mera. Det går även att lägga sin surt förvärvade dollar på vapen och ammunition.

Allt detta ger Horde ett mer Tower Defence-liknande upplägg och enligt mig är det bara ett roligt tillskott som ger dig otaliga möjligheter att experimentera fram de bästa lösningarna för att ta sig hela vägen till hord 50. Jag skulle kunna redogöra för mängder av krigshistorier om mina och mina kollegors Horde-äventyr på (främst) banan Drydock, smart designad och kantad av lyftkranar och containers, men jag uppmuntrar i stället till att skaffa spelet och skapa era egna.

Jag har också riktigt roligt med Beast-läget, där vi får chansen att ränna runt som Locust-fiender av olika grad och döda människor. Du kan välja att spawna som allt från menlösa små Wild Tickers till feta Butchers och målet är att döda alla COG-soldater på kartan inom en minut. Extra poäng delas ut om du förstör människornas konstruktioner.

Detta är ett påhittigt spelläge eftersom du tvingas laborera med dina inköp. Är det smartare att gå ut hårt med en Butcher och slafsa ihjäl människorna, eller att lägga mindre pengar på en svagare varelse? Den tickande klockan gör också matcherna väldigt spännande, och flera gånger har matcherna avslutas med bara ett par sekunder kvar på timern. Och just ja, bara att se animationen av en skuttande Wretch på nära håll är ett nöje i sig...

Här finns också co-op för fyra personer, och vi ska verkligen inte glömma bort det enkla nöjet i en vanlig dödsmatch, lagbaserad eller solo. Spellägena Wingman, King of the Hill, Capture the Leader, Execution och Warzone har alla sin charm, och framförallt simpliciteten i det sistnämnda spelläget är något jag ofta återkommer till.

Så. Efter att ha skjutit, sprängt, sågat och "spottat" mig genom kampanjen två gånger, och med flera timmar multiplayer i ryggen kan jag skingra allt eventuellt tvivel; Epic har levererat ett matigt actionpaket med de produktionsvärden vi förväntat. Nu återstår bara att vänta och se - kommer vi att spela Gears of War 3 lika frenetiskt 2014? Förutsättningarna är goda.